Man intervjuar pappan i Amerika om skolskjutningar. Hm säger:
”Vi måste sluta med att se på allt som skiljer oss åt. Utan se mer på det som förenar oss!”
Så sant. Vi har en förmåga att stirra oss blinda på allt som skiljer oss åt. Det är som att det är det viktigaste. Så överskuggar det allt som faktiskt förenar oss.
I alla läger verkar detta kunna vara ett problem. I politiken är det ju väldigt tydlig. Där verkan man verkligen söka efter olikheterna. Men kanske är det så att vi har det i kyrkan också. Mellan samfund. Mellan kyrkor. Mellan personer med lite olika tankar omkring trosfrågor.
I relationer kanske det också blir för ofta vi tittar på det som skiljer oss åt. Så tappar vi bort allt det som för oss samman. Det är ju verkligen synd tycker jag.
Tänk om Gud skulle göra så. Då vore det ute med oss. Men nu ser han på allt det som för oss samman.
Om vi som människor skulle ha mer fokus på det som för oss samman skulle det vara klart mindre med rasism. Klart mindre av mobbning. Utanförskap skulle vara ett undantag.
Jag tänker att det bästa vi kan göra är att vända det till oss själva. På vad fokuserar jag? På det som sammanför eller skiljer åt? Hur gör du? Det är nog där det börjar.
Pedher´s blogg 