Ibland blir det bara så att ett citat fastnar där. Det gör något med mig. Kanske gräver sig lite djupare ner i det innersta rummet inom mig. Kanske är det då det gör något med oss när det får nå ända dit.
Staffan Stadell sa en tanke som gjorde just den resan. Han så ungefär så här:
”När bekännelse känns för stor för mig formar jag den till en bön”
För visst kan det vara så ibland. Man inser att trons bekännelse borde vara på ett visst sätt. Men man når inte ända fram. Man kan då känna sig lite rumphuggen. Man känner sig kanske inte tillräcklig. Vill så gärna men når inte till det ”ideal” man ser borde vara.
Vilken befrielse att då få forma den bekännelse till en bön. Att man vill och önskar nå dit. Att man gör vad man kan för att sträcka sig till det. Som att inte ännu vara där men kommer att vara där längre fram efter vägen. En bön till vår Herre om att man vill bekänna sig till det men ber om nåd och hjälp att nå dit med Hans hjälp.
”Väldig är hans godhet mot oss, Herrens trofasthet är evig. Halleluja!”
Psaltaren 117:2 B2000
Du kan vila i att hans trofasthet är evig. En kommer från evighet. Går till evighet. Hans trofasthet är alltså hela tiden i rörelse och är ett pågående verk. Han är trogen och lojal. Hans godhet finns det och omsluter dig. Så när du tycker bekännelsen blir för stor och för mycket för där du just nu är i livet så är han trofast. Låt det bli en bön att du vill dit. Är den bönen ärlig kommer du att föras vackert fram av hans varliga hand. Tills du landar i bekännelsen. Gud vill aldrig sätta krokben för dig. Han vill räta stigen du går på. Han vill göra den jämn för dina fötter. Han vill föra dig in i bekännelsens djupa vackra välsignelse. Vila i det.
Pedher´s blogg 