Sitter och kollar på HV71 mot Västervik. Fullt drag i publiken. Så gör Västervik mål. Det blir knäpptyst. Men andra målet Västervik gör går klacken igång direkt.
När motståndet blir den som gör ett vinnande drag är det lätt att bli tyst och tagen. Men denna bild blir så tydlig. När motståndet gör en tillfällig seger så får vi inte tystna.
Blev påmind om kyrkan i Tanzania när jag var där. När det var dags för bön så var det inte en tyst bön som bads. Nej, man höjde verkligen rösten.
Jag menar inte alls att man måste be högt eller inte får be tyst. Självklart är alla böner välkomna. Men jag är rädd förr att när motståndet på olika sätt överraskar oss blir vi förskräckta och tystnar. När vi egentligen skall förenas i bön då.
Ett lags supporter står med i både med och motgång. Man sjunger och ropar. Allt för att ge extra energi. Manar till att inte ge upp. Många gånger menar man att supportrar är som en extra spelare på planen.
En skön bild tänker jag. Och ännu mera rätt i den andliga världen. När vi ber och tillber och ropar till vår Gud är det som, ja det inte bara är som utan, en extra spelare till hjälp. Vi får stöd och kraft från Gud.
Det ”får inte bli tyst” i vår arena. Nej, vi vill tillbe, ropa, längta efter kraft från höjden. När det är motstånd får vi be lite till. När det ser ut att gå emot så ropar vi lite till.
Ps HV71 vann med 5-2 😉
Pedher´s blogg 