”….där dom går bedjande fram..”

”…. jag ska leda dem där de går bedjande fram. …..” ‭‭Jeremia‬ ‭31:9‬ ‭SFB15‬‬

Livet är verkligen en vandring. Från vagga till grav. Det möter somligt som är bra och annat som inte är så bra. Vi möter enkla saker som är rätt enkelt att lösa. Men vi möter också mer svårlösta situationer. Vi möter livsavgörande brytpunkter som på något sätt kräver stora beslut.

Vi får en en uppmaning i Jeremia 31. En uppmaning som är spännande. Att gå bedjande fram. Vad kan det betyda?

Klarar man det? Kan ju vara knepigt att gå och tugga tuggummi på samma gång 😉 Men visst klarar man det. Skulle påstå att det till och med ligger i naturen.

Min mamma har ofta småbett. Ett ”gode Gud” som innehöll många fler tankar än bara dessa två ord. Minns en gång när hennes dagbarn lyssnade till hennes bönesuckar. Han satt under bordet eller trappen (minns inte vilket det var) och helt plötsligt prövar orden. ”Gode gode” , ” gode gode”.

Att gå bedjande fram är som att alltid kalibrera sin livsvandring. Som att stämma av med Gud vid varje vägskäl. Kanske till och med varje steg. Som att lägga allt, vad som än händer, i guds rådslut. Som att testa sina tankar med någon som har ett högre perspektiv.

Det kan vara en tydlig , väl genomtänkt, bön. Formulerad med ord vägda på en våg. Men det kan också vara en bönesuck som mer lutar åt ett ”gode gud”.

Det finns något varmt tröstande i att gå bedjande fram. Att i vandringen få känna Guds omsorg värma det inre. Att känna hur kyliga vindar vänds till en ljum bris.

Och där, mitt i samtalet med Gud upplever man hans stilla ledning och omsorg. Det är stort. För det är nog mer vanligt att Gud leder i en stilla förmaning än i stora mäktiga manifestationer. Men han kan det med. Och allt där emellan.

Löftet finns för oss. Han ska leda den som går bedjande fram. Det är då han får möjlighet till det. Och löftet är att då gör han det. Vill vi ha Hans ledning i livet så är vägen här.

”…. nu ännu godare”

Känner du igen orden? Kommer från en reklam om en hamburgare.

”Xxx Sveriges godaste hamburgare. Nu ännu godare. ”

Hur kan det vara möjligt? 🙄

Ibland verkar inte orden räcka till. För tar man i för mycket tidigt så har orden tagit slut. Finns liksom inte mer att säga. För är något godast så finns inget mer. Då kan det inte vara ännu godare.

När jag kom till Jönköping lärde jag mig att det fanns något som verkade som att det just är så. Något kunde vara topp. Men bättre än så var topp-topp. Något kunde vara slut. Men sen fanns det något som kunde vara mer än så. Mer än slut. Helt enkelt Slut-slut. 🤭

Det verkar som att vi har en dragning till att gärna förstärka. Men behöver vi verkligen det? Räcker det inte med att något är godast? Eller topp? Bara så liksom. Eller kanske ska vi vara lie mer återhållsamma med orden. Då har vi några ord kvar om vi behöver ”ta i lite till”.

Det är inte förgäves du gråter dina tårar.

Det är inte förgäves du gråter dina tårar.

Textraden kommer från en sång jag sjöng i söndags. Sången heter det är inte förgäves”. Refrängen går så här:

Det finns en hand att hålla i, det finns en famn att falla i, det finns ett namn att ropa i dödsskuggans dal. Det finns en kärlek utan gräns som vet hur stegens känns Det är inte förgäves du gråter dina tårar.

Vi kanske inte erkänner att vi gråter. Kanske lite pinsamt. Men ibland blir det bara lite för mycket. Tårarna kommer. Tror vi alla gör det i alla fall någon gång. Så gråter du så är du i gott sällskap.

Kanske dessa textrader får bli den hälsning till dig som kan bära dig en sträcka till. För mitt i dina tårar finns det ett namn att ropa. Det namnet är Jesus. Det finns en hand att hålla i. Rent fysiskt kan det vara en vän nära dig. Men Guds hand är utsträckt till dig. Det finns en famn att falla i, Guds famn. När ingen annan verkar förstå ding så förstår han. Han känner dina tunga steg. Så det är inte förgäves att du gråter. Din gråt har nått Guds hjärta.

Jag vill vara i din atmosfär …

Sångstrofer ploppar upp titt som tätt i mitt huvud. Det är kanske inte så märkligt. Tror jag sjungit hela mitt liv. Så det finns nog ett ganska stort antal sånger som ligger där dolda i minnets bank. Och för någon dag sedan dök denna textstrof upp i minnet igen.

Jag vill vara i din atmosfär. Vara stilla och lyssna till dig. Varje dag du i trygghet mig bär. Halleluja, du lever i mig.

Vad är en Guds atmosfär för något? Vad utmärker den i jämförelse med någon annan atmosfär? Ett sätt att beskriva den måste nog vara att den är som Gud själv. Så då behöver vi se på Gudsbilden. För mig är Gud kärlek, glädje, frid, trygghet, omsorg, styrka, förlåtelse, upprättelse, ja listan kan göras längre. Vad är han för dig ?

Jag tänker mig Guds atmosfär som en bärande atmosfär. Något i den som gör att jag känner mig buren och uppmuntrad genom livet. Omhuldad av en känsla att vara älskad för den jag är. För mig blir denna atmosfär en närhet av Gud själv. Som att känna av hans värme. Då växer självförtroendet. Man mår klart bättre inifrån och ut.

Atmosfäriska störningar har vi också hört talas om. Det kan slå ut vår mobil och andra elektroniska maskiner. Det kan också benämnas på en mindre god stämning i ett rum. Sådan störningar kan göra en ganska stor skada. Därför tänker jag mig att för vår egen skull behöver vi vara i en god atmosfär för att få balansen att funka. Den goda atmosfären läker då dom sår som uppstår i den mindre goda atmosfären.

Har du tänkt på hur gott det är att uppleva en god atmosfär i en gemenskap. Det gör något med oss. Oss själva men också relationerna med varandra. Det är som att det händer något med alla. Tilliten finns där. Tryggheten likaså. Skulle något negativt hända så finns det ofta en snabb väg tillbaka i en god atmosfär. För där finns det en kort väg till förlåtelse.

Att vara stilla och lyssna är inte alltid lätt. Man måste först gå ner i varv. Men när man väl gjort det inser man vilken fantastik unik situation det är att vara lyssnande. Den viskande rösten som i kärlek manar gott för oss. Samtalet som lyfter och ger mod. Stunden som gör gott med oss på djupet. Har man fått smak på det önskar man mer av det.

En atmosfär som ger mersmak är Guds atmosfär.

Tänk om vi som människor kunde skapa något av en sådan atmosfär omkring oss. Då skulle världen upplevas som en god plats att vara på. Och det vill vi ju…

Ps Bloggade en gång om en sång har detta med att stilla lyssna. Den kan du lösa här. Ds

Hemlevererat

Hemlevererat – visst är det en fantastisk bra lösning. Man beställer och det kommer till dörren. Smidigt och fint.

Jag beställde medicin. Jag kunde få det hemkört. Ingen extra avgift. Efter kl 17 en fredag. Helt enkelt lite för bra för att vara sant. Men det var det.

Men visst är det lite typiskt oss människor på något sätt. Är det enkelt så är det bra. Serverat älskar vi. Inget fel alls. Men visst är vi lite lata ibland – eller så är det smart av oss. Vi spar tid. Vi spar kraft.

Så kan vi beställa pizzan att komma hem. Maten från snabbköpet. Prylar vi köper från andra sidan jordklotet. Bara att trycka på knappen typ. Så händer det.

Finns det en baksida? Ja, troligen fler. Tydligast är väl vår miljö. Vi transporterar fler och fler saker runt vår jord. Men också den som utnyttjas att göra detta för nästan inga pengar alls. För alla leverantörer betalar inte så värst mycket till dom som utför jobbet.

En annan baksida är väl att lokala aktörer får svårt att överleva. Vilket kan bli knepigt längre fram. Då kanske vi inte har någonstans att köpa det vi vill ha.

Så ja, jag erkänner. Jag var en del av allt detta. Troligen någon mer gång också. Det är den trend som är. Och det är lite skrämmande. Så tänker jag.

Men med det sagt….. om man är i det läget att man är strandsatt hemma av någon anledning, det kan vara pga av sjukdom eller handikapp tex, då kan en hemleverans vara det som gör det möjligt överhuvudtaget. Hade det inte funnits hade det blivit omöjligt att fungera hemma. Så hemleverans kan vara livsnödvändigt för någon. Då är det något helt annat. Eller hur?! Tänk vad bra det kan vara med hemleverans. . . .

När man skulle vilja våga ta steget ….

Har du varit med om det där tillfället då det ska till ett ”jag-måste-våga-steg”? Det kan vara att få iväg den där jobb-ansökan. Eller våga söka in på en ny utbildning. Eller ringa det där samtalet. Så tvekar man.

Man är orolig för att göra bort sig. Kanske rädd för att välja fel. Kanske känner sig osäker. Vad ska alla andra tycka om med det. Närmast kanske det är att beskriva det som den där gången ….. då man första gången skulle fråga chans på den man gillat i smyg. Tänk om hon eller han skulle skratta åt det. Kanske helt enkelt säga nej. Kanske inte alls var intresserad. Typ den känslan.

Många gånger är vår osäkerhet att göra bort oss vårt största hinder. Osäkerheten att komma ut på okänd mark. Att inte veta och förstå hur det funkar i det nya.

Jag tänker att det finns så många olika situationer som just drabbar oss i denna osäkerhet. Då det blir svårt – hur gärna vi än vill – så vågar vi inte ta steget.

Det finns en psalm , nr 344, som går på detta tema Texten är så här:

1.
Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro
att kärlek är
den makt som ändå världen bär.

2.
Jag skulle gärna vilja tro,
men vem törs göra så?
Jag skulle gärna vilja be,
men vem kan bönen nå?
Jag skulle gärna vilja tro
att någon ser
den mening jag ej fattar mer.

3.
Jag skulle vilja våga tro
att någon ser all nöd.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud finns bortom död.
Jag skulle vilja våga tro
att någon fanns,
som ville att jag vore hans.

4.
Jag skulle vilja våga tro.
Jag kan ju inte mer.
Som kornet väntar tid att gro,
att livets under sker,
så väntar jag och längtar jag
att jag ska få
den tro jag inte själv kan nå.

Jag tänker att vi behöver ta oss mod till att våga mer. Vad gör det om vi gör bort oss?

Likaså skulle vi behöva våga mer med tron. Även om vi inte kan förklara allt med Gud så vågar vi tro ändå.

Så våga!! Våga mer!! Vad kan egentligen gå fel?

Herregud & co hade visst samma tema idag….

Förvärmare

Jag har en finfin funktion på min bil. Just nu i denna varma september behövs inte denna finess. Men snart så. Då är denna finess så bra. Den funkar vart jag än är. När som helst. Höll på säga ’hur som helst’ men det var nog inte sant. Så det säger jag inte.

Genom att trycka på denna lilla mackapär startar en värmare i min bil. Det gör att rutor blir isfria. Kupén blir varm. Det är rätt gott med denna förvärmare. Värmer min bil före färd.

Tänk om vi kunde använda lite mer av förvärme innan vi gav oss ut i dagen. Man skulle då undvika mycket elände. Om vi var varma i själen skulle vi kunna ta dagens händelser på ett varmare och mer kärleksfullt sätt.

För om vi förvärmde oss lite mer skulle vi inte ha så kort stubin. Vi skulle kunna möta varandra på ett varmare sätt. Vara mer följsam och inte så kyligt sträv.

Ja, nu finns det kanske inte en sådan mackapär inom oss typ. Men kanske finns det ett förhållningssätt som påminner om just en bild värmare.

Så vi behöver göra vad vi kan för att förvärma oss. Då kommer våra relationer fungera långt mycket bättre tror jag.

Går det att pruta på allt?

Jag var på en resa för över 30 år sedan. Till Marocko. Resebyrån som vi åkte med lärde oss en sak. Pruta så mycket du orkar och lite till. Sen kan du vara övertygad om att du blev blåst i alla fall. På andra ställen har jag fått tipset att satsa på att pruta 50%. Då har du lyckats bra.

Går det att pruta på allt?

Ja det är frågan. Mina första huslån gick det att pruta på. Bilköp likaså. Jag har nog kunnat pruta rätt mycket. Men mest när jag ska göra inköp på jobbet. Eller någon vill sälja en annons. När det gäller utgifter som kan påverka biståndsöverskott så kan jag gå rätt långt. Och det brukar funka rätt bra om jag får säga det själv.

Men – går det att pruta på allt?

Nej, det gör nog inte det.

Det går inte att pruta på ’tillit’. Inte heller kärlek. Troligen inte heller förtroende. Inte omsorg. Inte heller hoppfullhet. Förtroende tillhör också denna grupp. Du kommer säkert på något mer viktigt som inte går att pruta på.

För dessa saker har ett helt annat värde i sig. Det kan man inte devalvera. Inte försöka få det billigare. Det måste ha sitt fulla värde. Annars funkar det inte. Finns ingen gemensam framkomlig väg annars.

Var rädd om dom djupare värdena som finns. Dom kan vi inte sälja ut på rea. Dom är värda sin vikt i guld. Det är just dom som kommer att bestå.

Kökssoffan – en fantastisk soffa

Kökssoffan är väl en fantastisk bra soffa?! Den fanns troligen mest ”förr” men finns kvar i somliga kök fortfarande.

Tänk förr, då var den en sovplats för någon. Minns du Lina i Emil i Lönneberga? Där, i köket, hade hon sitt jobb och sitt sovrum. Där satt man och åt sin mat men hade också sin nattsömn. Och inte var det bara kökspigan Lina som hade det så. Jag vet om flera som hade sin sovplats i en kökssoffa.

Den kunde också expandera så att man fix rum med två personer. Inte så dumt när lägenheten var liten och familjen var stor.

Denna praktiska soffa blev väl mer och mer en förvaringsplats. Tänk vad mycket man kan få i i en sådan låda. Mjölet, sockret eller vad nu köket behövde ha i lagret. Kanske lakan och dukar. Ja, den har många olika möjligheter.

Men kanske den ändå fyller sin bästa funktion genom att samla familjen och vännerna vid matbordet. Intressant med denna soffa är att den verkar ha en dragningskraft. Den drar helt enkelt folk till sig. Om den står i ett kök eller i ett kafe. Det är helt enkelt något speciellt med kökssoffan.

Varför har den en sådan dragningskraft? Vad gör att vi gärna hellre sitter i den än på en stol?

Är det soffans historia? Det är inte ovanligt att den går i arv i generationer. Den kanske målas om. Kanske får ny stoppning och tyg. Men den överlever år efter år. År efter år.

Är det soffans praktiska möjlighet som gör att man kan inte helt enkelt göra sig av med den?

Är det rymden den har? Många kan sitta i den. Man kan ligga på den. Man kan liksom känna att man får bre ut sig lite på den?

Är det soffans inbjudan till att lata sig? Som Kronblom tex. Hans pose är väl mest känd för att ligga på en soffa. Där kan man med gott samvete ta en middagslur efter maten.

Kökssoffan har ofta en berättelse. Betänk bara alla olika människor som suttit i den. Betänk alla samtal som förts där. Tänk alla drömmar som drömts i den. Det är en historieberättare som står där i köken. Minnen spelas upp. Roliga händelser. Kanske också några sorgliga. Tänk alla måltider den kan berätta om.

När jag googlade ’kökssoffa’ hamnade jag i en märklig berättelse. En kökssoffa som hade följt med hela livet. Där mannen hade en önskan att få begravas i soffan. När han dog blev det möjligt. På något sätt är kökssoffan hela livets soffa.

Inser att mitt kök är i minsta laget för en kökssoffa. Å andra sidan har jag ingen soffa som bär ”min” historia bakåt i tiden. Den som har en sådan historie-soffa kan skatta sig lycklig.

Kökssoffan är en kär klenod. Dess historia är väl värd att bevaras. I en teknologisk tid som denna behöver vi dess motpol. Vi får aldrig glömma vår historia. För kanske är det så att den rent av började i en kökssoffa. . . .

🍂 Det kan finnas en uns av höst i vårt liv 🍂

🍂 Det kan finnas en uns av höst i våra liv. Precis som hösten håller på att smyga sig in i vår del av världen. Likaså så kan det kännas i livet. Som att hösten smyger sig på.

🍂 Tog en promenad för någon dag sedan. Många träda blad har börjat skifta i dom mer bruna och röda nyanserna. Somliga träd mer. Andra mindre. Men det lär väl som all andra år bara bli mer och mer. Till slut tappas alla löv. Trots att dagen var varm i luften så kändes det lite vemodigt.

🍂 Livet kan kännas så. Delar av det kan fortfarande vara gröna. Men så blir det inslag av mer höst. Vissa delar av livet känns bara som det torra. Kanske är det just så livet fungerar. Allt är inte blomstrande. Allt är inte gröna nya blad. Det är en utmaning att leva i ett sådant förhållande. För liksom mina ögon drogs åt dom höstlika röda bladen dras vårt fokus till den del av livet som just nu är mer höst.

🍂 Ändå är det dom nu gröna delarna som tillför näring. Som ger energi till oss. Det är dom delarna som behöver vårt fokus. Där ligger kraften. Vi behöver och måste inte fokusera så mycket på den del som just nu inte tillför så mycket.

🍂 Alla bilder haltar. Jag vet. Men jag får en bild av att det är sunt att vissa blad faller av. Det som förr gav energi har nu gjort sitt. Dom behöver falla av. För det kommer nya.

🍂 För glöm aldrig bort att efter hösten kommer det en ny vår. Det kommer en vår där du nu känner höst. Minns vårens känslor förra gången. Påminn dig om dom nya skotten träden gav. Dom skott som gav dom blad som gett och fångat energi. Dom skott som gav blommorna och dess frukt. Lika sant i våra liv. Det kommer en nu tid. En ny vår. Ny frukt. Vila i det. Våga lita på det. Låt dig föras åt det hållet. Tidigare än du anar är du där.