Kategori: Hur kan jag tacka….

En sångstrof som kommit till mig flera gånger senaste tiden är en del av sången ”Min Gud tillhör äran” av Andrae Crouch. Första delen handlar om hur jag kan tacka för allt jag är med om. Texten är :

Hur kan jag tacka för allt som Du gjort för mig. Varje liten sak är bevis på Din kärlek till mig. En lovsång från miljoner änglar kan inte uttrycka min tacksamhet. Vad jag nu är och nånsin kommer att bli lämnar jag helt åt Dig.

Hur ska jag kunna tacka för allt gott Gud gör mot mig? Inte ens miljoner änglars alla ord räcker till. Tänk vad mycket vi har att tacka för. Inser det när man läser om mannen i Klingbergs månadsbrev från Tanzania. Mannen som tar sig fram med kryckor. Han har förtvinade händer. Fötterna är som klumpar omlindade med något tyg. Benen är förvridna. Men det är han som är klippan i gemenskapen. Han har visat att man kan utföra något med ett gravt handikapp. Texten om honom kommer längst ner i bloggen. Men hur tufft än hans liv är är han fylld av tacksamhet till Gud.

Våra liv har så mycket att tacka för. Vi behöver stanna upp och se det. För det ger ett mer nyktert seende på allt det övriga.

”Vad jag nu är och nånsin kommer att bli lämnar jag helt åt Dig.”

Det är min bön och längtan. Vad jag nu är , vad som än kommer att ske, vad jag än kommer att bli, lämnar jag helt åt Gud. Hans ledning är viktigare än alla andra beslut jag kommer att ta resten av mitt liv. Kanske något för dig också att ha som devis i livet.

Här får du hela låtens text:

MIN GUD TILLHÖR ÄRAN

Hur kan jag tacka för allt som Du gjort för mig. Varje liten sak är bevis på Din kärlek till mig. En lovsång från miljoner änglar kan inte uttrycka min tacksamhet. Vad jag nu är och nånsin kommer att bli lämnar jag helt åt Dig.

Min Gud tillhör äran, min Gud tillhör äran, min Gud tillhör äran för allt som han gjort. Med sitt blod har han frälst mig, med sin kraft har han lyft mig. Min Gud tillhör äran för allt som han gjort.

Oh jag vill leva mitt liv så att det helgar Dig min Gud. Och blir jag upphöjd i mig själv, låt mig blicka upp till Golgata.

Min Gud tillhör äran, min Gud tillhör äran, min Gud tillhör äran för allt som han gjort. Med sitt blod har han frälst mig, med sin kraft har han lyft mig. Min Gud tillhör äran för allt som han gjort.

Text & musik Andrae Crouch.

Mannen med kryckorna (från Klingbergs månadsbrev):

” ….. Efter en stund kommer en man in som tar sig fram med hjälp av två kryckor han har under armarna. Han har svårt deformerade händer. Hans ben är förvridna och fötterna är som klumpar inlindade i något tyg. Han är smutsig och ser sliten ut. Han sätter sig på en stol och vi undrar för oss själva vem han är. Evangelisten tar till orda igen och börjar berätta om Frank, mannen med kryckorna. Han är klippan i församlingen. Han är den som sett till att det blivit en kyrka. Han är den som berättar för andra om sin tro. Frank får sen tillfället att berätta med egna ord. Hans berättelse lämnar ingen av oss oberörda. Han berättar hur han hela sitt liv levt med sitt handikapp, hur han hasat fram på rumpan när han skulle ta sig någonstans. Han berättar om hur han fick höra talas om Jesus och hur han blev frälst. Han ansikte skiner nu upp i ett brett leende. Han berättar hur han fick frid i sitt inre och hur han började se sin tillvaro och omgivning på ett annat sätt. Han berättar om hur han kom i kontakt med ett sjukhus och att de där utförde några operationer för att räta ut hans ben så gott de kunde. Han berättar vidare om hur han hittade en kvinna som ville gifta sig med honom, om hur de fått en son och om hur underbart livet är. Han strålar när man fortsätter att berätta om hur han initierade kyrkbygget. Församlingen bestod då av 8 kvinnor och han som enda mannen. Han skrattar och pekar på sig själv och säger lite ironiskt ”och ni ser ju vilken man jag är”. Frank och hans fru kom överens om att det skall byggas en kyrka i byn. Frank lyckades få daglönarjobb på andras odlingar. Han berättar hur han satt ner i åkrarna och grävde med sina förvridna händer. De pengar han fick in köpte de cement för. När de andra såg att han kunde så började de också ge av det som de hade. Kyrkan byggdes trots att alla odds var emot dem. Det som inte skulle kunna gå, det gick och det blev ett vittnesbörd i hela bygden. Frank avslutar sin berättelse med att säga ”om jag kan tjäna Gud med mitt tillstånd, så kan alla det”. Vi ber att Frank skall be för oss alla. Han ställer sig upp, stödd mot sina kryckor och börjar att be. Omedelbart förstår vi att han har med Gud att göra. Han tackar Gud för hans välsignelser, för hans godhet, hans omsorg och hans hjälp genom allt. Han ber för oss alla att vi skall förstå vad vi har i Gud och att vi skall kunna tjäna honom helt och fullt. Vi lämnar platsen förundrade, glada men också lite skamsna. ”Gode Gud, hjälp oss så vi inte blir för bekväma så vi inte kan ge oss helt och fullt för dig och ditt rike”.