Att övervinna det till synes omöjliga

Att möte det som verkar omöjligt att klara av är nog inget ovanligt. Någon gång ställs vi, både du och jag, inför det. Varje gång funderar vi över hur det ska gå. Hur vi ska ro det i land. Hur det ska över huvudtaget vara möjligt att fixa.

Det är lätt att fastna i den omöjliga delen. I det läget har vi svårt att se någon möjlighet. Det är mest omöjligt.

Kan det vara så att det ändå är ganska nära till möjligheten?

Omöjligt blir (o)möjligt?

Inser att det är (nog) inte så enkelt att bara ta bort o-et i omöjligt så är/blir det möjligt. Ändå kan jag inte riktigt släppa den tanken.

Ligger det inte lite i sakens natur att vi skapar det mesta av det omöjliga inom oss själva? Vi tror oss veta. Vi har liksom redan innan slagit fast något vi i själva verket egentligen inte vet. Att just ‘det’ är omöjligt typ. När det är möjligt.

Kanske minns du min blogg om Calle som lärde mig att ”det går nog” när jag tänkte ”det går nog inte”. Vi spelade Wordfeud med varandra. Han la orden jag trodde inte gick. Jag valde att inte försöka. Han valde att försöka. För han levde efter tanken att övervinna det till synes omöjliga. Så vann han många segrar över mig i Wordfeud.

Det lär oss något.

Räkna inte ut någon eller något i förtid. Utgå inte från att det omöjliga inte är just omöjligt utan helt enkelt möjligt. Eller som pojkens pappa i bibeln utropade till Jesus när hans pojke var sjuk : ”Jag tror – hjälp min otro!”

När vi har svårt att själva tro att det är möjligt får vi vända oss till trons upphovsman. Att helt enkelt be om tro. Han som menar att en skälvande liten tro stort som ett senapskorn räcker för att förändra ett läge av till synes omöjlighet. Det är den tron som Jesus ser och verkar efter. Inte alla omöjlighetstänkare som till synes vill sätta käppar i våra hjul. Nej han ser till den tro som finns.

Jag tror – hjälp min otro. En bön som är gångbar även i denna tid vi lever i. 🙏🙏