– En vandring genom tankar och upplevelser…….
Hittade denna bild hos min vän Roger på hans Facebookssida.
Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använda ord.
Fundera på den meningen av Franciscus av Assisi en stund.
Jag är ingen predikant kanske du tänker. Du kanske är det mer än du tror.
Allt för ofta förknippar vi predikandet med massa ord. Men det som talar högst är våra handlingar.
Evangelium är mer av praktisk art än ord.
Så….
Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använda ord.
Detta veckoslut är det fönstertvätt som har sitt första prio. När solen tittar fram inser man hur smutsiga fönstren verkligen är. Att få rena fönster gör att utsikten blir så mycket bättre. Och med den utsikt jag har är det definitivt inte fel.
Köpte nya glasögon också. Insåg (!) att det var dags. När jag hämtade ut dom och körde iväg såg jag helt klart bättre (?) ut. Lättare att se skyltar.
Att ha rätt perspektiv är en förutsättning för att få en bra väg framåt.
Så att putsa både fönster och glasögon är viktigt.
Hur putsar man egentligen livets fönster och vårt inte (glas)öga?
Det funderar jag på denna dag….
Det är inte allt man förstår av det man möter.
Hur man än försöker att analysera det blir man inte klokare.
Det bästa man kan göra är att försöka lämna det och blicka framåt.
För ser man tillbaka på livet vet man att det har löst sig förut. Brukar alltid finnas en utväg. För var det inte så så hade man inte kommit så långt som man kommit.
Så lyft blicken. Det finns en ljusning. Hoppet lever. Man måste inte förstå allt. Man kan lämna. Man kan välja att gå vidare. Man kan välja att inte låta det dra energin ur oss. Utan kliva ”över” det.
Det finns något bättre att ta sikte på. Som kommer att ge energi. Så stanna inte upp i oförståelsen utan sök det du förstår.
När himmel möter jord blir det något tidlöst över det hela.
Att hamna nere vid strandkanten är något jag älskar. Det vet du som följer min blogg. Många bilder blir det från denna underbara plats.
Det är här jag stannar upp på ett särkilt sätt.
Kanske är det just detta som händer. Himmel möter jord. I det gränslösa som för mig in i en ”bubbla” som gör gott. Eller är det mer av att komma tillbaka till verkligheten? Kanske ligger det ändå mer åt det hållet.
Som att ha vandrat iväg en stund under dagen och kommit hem igen.
När himmel möter jord inser man hur nära det är. Det finns liksom ingen direkt gräns. Det bara går över från det ena till det andra.
Det är så jag tänker mig tron på Gud. Det ligger så nära att gränser suddas ut. Lika ljuvligt som ett stilla vatten som möter himlen ovan. Som när man kliver ner i vattnet så omslutas man av det. Dricker man vattnet landar det inom mig. Hela kroppen består av vatten som möter himlen.
Mitt inre möter Guds inre. Min tanke möter hans tanke. Hans andetag blandas med mitt andetag. Det flyter liksom samman med mig.
När himlen möter jord skapas en frid som övergår allt förstånd. Som bara finns där med mig. Gör något gott med mig.
Det är många blommor som växer upp som ingen ser. Ändå står dom där och lyser, doftar
Snart så står dom där. Vitsipporna. Vårlöken. Blåsipporna. Ja, alla dom där blommorna som kommer med vårvärmen. Som ropar ut att nu är det snart sommar.
Dom står där. Vackra. Doftar gott. I mängder. Dom flesta av dom kommer ingen att se. Dom flesta av dom kommer ingen köra ner näsan nära och utropa ”oh vad gott dom doftar”. Dom flesta kommer att står där och lysa mot himlen och dess skapelse och ingen kommer att lägga märke till dom. Mer än skaparen själv.
Likaså är det med oss människor. Allt för många finns där som ingen lägger märke till. Dom känner sig som luft inför andra.
Kanske vet du vad jag menar. Du vet den där känslan när man möter någon som å ena sidan känner igen dig. Men går bara förbi och inte ens verkar notera dig. Precis så där. Det hej man skulle vilja säga sätter sig i halsen. Eller det hej man skulle vilja höra kommer aldrig. Det inte ens hörs som en viskning.
Ditt värde ligger inte alla i att vara osedd. Sitt värde ligger i att du är den du är och är skapad till. Inte det du gör. Inte det du kan prestera. Inte det du är bra på. Ditt värde ligger i den du är. Likt en vacker blomma som står och lyser och doftar. Även om ingen ser dig så ser skaparen dig och gläds över dig.
Men vi behöver bli bra på att se varandra. Alla vitsippor är värda att beundras. Även människor i din omgivning.
Missa inte den som står nära dig. Missa inte den du möter. Låt den bli sedd av dig. Den är något vackert i Guds skapelse. Det är lätt att missa någon bland alla. Men sök att se varje människa. Speciellt den som står nära dig.
I en tid där vi ska ta makten över det mesta själva drabbas också vår tro. Vi ska få tro vad vi vill.
Vad formar din tro och vad får det för konsekvenser?
På ett sätt kan ingen annan än du själv äga och ta ansvar för din tro. Å andra sidan kan aldrig en tro bli ett hopkok. Man kan inte tro att man kan gå ut i skogen och ta en pinne. Göra den till sin Gud och sen tro att den tex skulle vara medlet till himlen.
Tro är ingen trend. Tro är inget hopkok av massa olika teser. Inte om man anser att den för till himlen och sen evigt liv.
Nej, en tro måste ha djupare värden och en stabilare grund. Den måste springa ur en verklighet. Ur trons upphov. Det måste börja från början liksom.
Med det sagt menar jag inte att tron bara kan levas utifrån kyrkan. Tron kan djupast sett bara levas utifrån trons, Guds, upphov. Men kyrkan är ett bra medel och hjälp att leva stark i sin tro.
Så min fundering i dag handlar om vad som formar vår tro. Vad formar din tro?
Människor? Du själv? Egna idéer? Kyrkan? Predikan? Bönen? Bibeln?
Kanske är ett ja på alla dessa frågor. Och det är bra om Gud själv och hans ande är med i det.
Ytterst sett är det viktigt att formandet sker från sanningen och utsprunget.
Samuel i vår kyrka brukar uttrycka det så här: ”Vi skapar ett rum där människor kan möta Gud.” Så bra beskrivet vad kyrkan är. Men det rummet är viktigt även i vardagen. Det rummet kan du skapa här och nu. I det rum du befinner dig. Eller i skogen. Eller i kyrkan. För du kan vara i kyrkan men ändå inte i ”detta rum”.
Vår stora utmaning idag är att ha tid och ro att skapa dessa rum och tillfällen. För det är i dessa rum jag tror och tänker att vår tro formas på bästa sätt.
En tro som gör anspråk på evigt liv och en himmel måste formas utifrån att det kan bli så. Där är tron på Gud den enda vägen. Alla annan formad tro blir en blindväg med en återvändsgränd som slut.
Så vad formar din tro och vilken konsekvens får den tron?
Vilka än dina omständigheter än är, vad du än måste uthärda eller offra, så blir hans kraft din i nödens stund.
I en tid där vi skall klara oss själva är detta en svår tanke. I egoismens anda likaså. Att vara den som vänder sig bortom sig själv för att få kraft uppfattas som svag.
Men tänk så fel man har då. Den som inser sitt bästa hämtar kraft från Gud. Har inget med misslyckande att göra. Det är det mest lyckade man kan företa sig.
Vad du än går igenom just nu, vad det än är som tar på dina krafter, ta emot Guds Kraft. Hans kraft blir din.
Den bär. Den lyfter. Den för fram. Den smittar av sig. Den är som en bro över det du möter. Den är som en powerbank. Den för genom dimman. Den blir bara mer och mer. Den tar aldrig slut. Den räcker och blir över. Den är till för dig.
Det finns bara en sak som måste till…….
Du måste ta emot den.
Annars blir den verkningslös för dig. Den blir inte bron över mörka vatten. Den blir inte din powerbank. …. …. ….
Så välj den bättre vägen.
Ta emot Guds Kraft!
Jag vill kunna lita på dig men hur skall jag våga…
Förtroenden ges när man tror sig kunna lita på någon.
Då slänger man sig ut i en tillit till att man funnit någon att dela det svåra med.
Man är hjälplöst litande på någon. Bara framtiden kommer att utvisa om det var en rätt bedömning. Om förtroendet man gav möttes som just ett förtroende eller missbrukades. Att den man anförtrott sig till kunde bära det eller tappade det på vägen.
Om man kan hantera det man får i förtroende leder det ofta till nya förtroenden. Om inte leder det till att man tappat möjligheten till att få förnyade förtroenden. Förr eller senare avslöjas det och kommer ifatt.
Besvikelsen blir svår när man upptäcker att men misstagit sig på förtroenden man gett. Sår uppstår. Osäkerhet smyger sig på. Hopplöshet kan ta över.
Tilliten blir bara starkare när man ser och känner att förtroenden håller. Den vänskapen växer bara starkare.
Vårda dom förtroenden du får. Lika omsorgsfullt som du vill att förtroenden du ger skall bemötas.
Missbrukade förtroenden kan skada för lång tid. Hållna förtroenden kan välsigna ännu längre.
Jag vill….. och jag tror att även du vill….. kunna lita på någon. Skapa förutsättning för det.
För över ett år sedan skrev jag om att räkna Guds välsignelser över ditt liv. I går kväll blev jag påmind om det igen. Om du vill får du gärna läsa om det igen. (Tryck på länken)
Även om nöden är oundviklig så är pessimismen självvald.
Tänk vad mycket som kan vara självvalt. Men tror att det är värre än det är. Man misströstar. Misstar sig. Beredd att ge upp. Livet färgas grott. Luften blir svår att andas. Hoppet sviker. Tilltron får en törn.
Att då börjar räkna Guds välsignelser över sitt liv är en uppmuntran. Som gör luften mer syrerik. Blicken blir klarare. Det gråa får mer vackra färger.
För ser vi tillbaka på livet inser vi vad mycket gott och välsignat vi fått tagit del av. Till och med i nuet finns det sådant att glädjas över.
Räkna. Minns. Låt dig uppleva dom händelser ännu en gång i ditt minne. Så kommer ditt inre att fyllas av en nådefull barmhärtig och varm välsignelsen som påminner dig om allt gott Gud välsignat ditt liv med.
Vi kan antingen räkna motgångarna eller så räknar vi välsignelserna.
Vad väljer du att räkna?
Pedher´s blogg 