Sann vänskap håller över tid.

För en tid sedan mötte jag, för mig (och jag vill tro även jag för honom), en mycket god vän. Det var många år sedan som vi första gången möttes. Vi kunde mötas i många olika sammanhang. Allt ifrån samtal runt bordet till ett samtal i ett tält en lägerkväll. Jag kan bara minnas goda stunder som dessa samtal var.

Sen flyttade jag. Det gick flera år så möttes vi för en helg och delade, för den tiden, glädje och bekymmer.

Nu har det gått många år sen vi senast möttes. Jag kan inte säga exakt men det borde vara åtminstone 5-6 år. Troligen mer. Kanske tom många flera år.

Som jag sa, för en tid sedan möttes vi igen. En timme drygt av gemenskap mellan våra olika uppdrag. Fantastiskt roligt. Måste säga att det var en sådan glädje.

Kan du ana vad det finaste med denna vänskap är? Jo, att när vi möts igen är det som att bara fortsätta från den stunden då vi skildes åt. Bara liksom koppla på. Det behövs inga trevande fraser. Inget knussel. Inte massa artiga fraser. Det är bara att fortsätta. Hur lång tid det än gått. Det är sann vänskap för mig. En vänskap som ligger djupt rotad. Jag vet att jag kan, trots att vi möts så oerhört sällan, söka upp denne vän för ett samtal om jag behöver det. Han är ett sådan föredöme.

Nu tror jag inte att någon kan vara det för alla. Men jag hoppas och ber att det finns tillräckligt många på denna jord som är sådana att det skulle räcka åtminstone att alla hade en sådan.

Vi kan ha många vänner. Vänner som det är gott att mötas med. Vi trivs ihop. Vi kan ha goda samtal med dom. Men jag tror att vi behöver ”det lilla extra” någon gång. Just en sådan vän jag försökt att beskriva.

En sådan vän hoppas jag att jag kan vara. I alla fall för någon. Hoppas inte du att du också kan vara en sådan vän för någon? En vänskap som inte är beroende av tider som gått. En vänskap håller över alla tider.