Något som berör mig illa är när man blir misstrodd och misstänkliggjord. När ambitionen är att hjälpa och göra det bästa.
När man tänker det bästa för allt och alla. Och sen bli misstrodd i det sättet. Då blir jag illa berörd.
Inte så att jag blir uppgiven och ger upp. Men det känns inuti mig på ett ledsamt sätt.
Det kan vara i massa olika situationer. Så detta är väl bara ett sätta att pysa lite frustration.
Det som nu får mig att känna ledsamhet är när vi på jobbet jobbar hårt för att frigöra medel till att hjälpa människor. Då blir man mer eller mindre beskylld att utnyttja människor till det. Det blir en bismak även för dom som ger med glädje sin fritid för att göra skillnad.
I vår butik gör vi allt för att hjälpa andra. I det välkomnar vi dom som behöver praktik, samhällstjänst, rehab mm mm till oss. Men bara om dom själva vill det. Vi tror att det kan vara gott för dom att vara hos oss. Likaså får det en dubbel glädje. Dom får samtidigt glädjen att hjälpa till att hjälpa andra. Det blir liksom dubbelt bra. Att då bli misstrodd att vi bara gör det för att utnyttja folk och spara pengar känns det som ett slag under bältet. Vårt goda uppsåt blir ifrågasatt och misstrott. Vår ärliga ambition är att hjälp. Till det behöver vi folk som också vill hjälpa. Inga andra behöver komma. Så är det. Tråkigt när folk inte vill ens försöka förstå det.
Förlåt , var bara tvungen att skriva det.
När det är sagt……
Tack och lov så är dom fler, många många fler, som förstår det. Uppmuntrar oss alla som i biståndsbranschen. Ser möjligheterna. Men också dess svårigheter och stöttar ändå.
För stoltheten finns där. Att tillsammans, volontären och personal, skapa medel till att hjälpa som behöver tex vatten eller sjukvård. Att till det hjälpa folk att komma vidare efter lång sjukdom eller arbetslöshet. Att ge en meningsfull väg mellan två jobb. Ge en go social gemenskap.
Jag är såååå tacksam för alla som finns med i Erikshjälpens arbete. Tillsammans gör vi skillnad.
Pedher´s blogg 