Att vi är oss själva nog är nog både sant och svårt att erkänna.
Klart att vi har all rätt att tänka först och främst på oss själva. Att vi skapar så bra som möjligt för vår egen skull.
Samtidigt är det något sorgligt över det. Vi har en tid som egot går först. Allt för ofta på andras bekostnad. Vi vill inte backa för vår egen bekvämlighet om det så går ut utöver någon annan.
I ljuset av vår historia då generation bodde ihop så är vi idag mer självfixerade.
Jag är rädd för att ju bättre ställt vi får desto mer introvert blir vi. Undrar varför. Självklart gäller det inte alla. Absolut.
Men när vi lever ett liv där vi är beroende av andras stöd har vi nog lättare att se andras behov. Vi vet vad det betyder när vi själva får hjälp. Då blir vi på något sätt mer möjliga att se andras behov om hjälp och stöd. Egot blir mindre påtagligt.
Egot – själviskheten och kärleken till sig själv kan bli knepig.
Kan vi sträcka oss utanför vår egen ego-zon kan vi få vara med om fantastiska saker. Det vi kan göra för någon annan kan berika våra liv. Och det är inte så ovanligt att det för med sig välsignelser till oss själva.
Jag tror att vi innerst inne vet det. Det ligger i våra gener. Men vi har nog svårt att lita på det. För tänk om det inte fungerar så? …….
Självklart menar jag inte att vi ska förinta oss själva. Men jag tror att vi behöver se utanför vår egoism.
Pedher´s blogg 