Det finns en händelse bland lärjungarna jag rätt ofta återvänder till. Det är när dom är i båten. Jesus kommer gående på vattnet. Det är rätt mycket vågor på sjön.
När Petrus ser Jesus där ute på vattnat händer det något inom Petrus. Dom flesta tänker nog inte som honom där. Gungar det mycket i en båt vill man nog hellre vara still. Men inte Petrus. Han utmanade istället. Han verkar inte ha några gränser. Han vill testa. Kolla. Se om det fungerar.
”Herre, om det är du, så befall mig att komma till dig på vattnet.” Han sade: ”Kom!” Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus.” Matteusevangeliet 14:28-29 SFB15
Kan uppfattas kaxigt av Petrus att våga det. Och han fixade ju dom första stegen. Men sen kom verkligheten ifatt liksom. Han ser vågorna och där blir han inte lika kaxig. När han börjar sjunka så sträcker Jesus ut handen. Dom går tillsammans i båten och vinden lägger sig blå
Det finns mycket att fundera på i denna berättelse. Men en sak tänker jag särskilt på. När Petrus utmanar, vågar gå då Jesus kallar på honom, lämnas han inte i sticket. Jesus hånar honom inte. Skäller inte ut honom. Överger honom inte åt sitt eget öde.
”Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: ”Så lite tro du har! Varför tvivlade du?”” Matteusevangeliet 14:31
Detta är så bra. En go bild på hur Jesus kallar, utmanar och är med hela vägen. Även när vi sjunker i vår trossatsning. När vi vågar men det håller inte hela vägen. Då sträcker han ut handen och hjälper oss upp igen.
När du uppfattar Guds kallelse över ditt liv så våga. Håller det inte hela vägen i din tro så är hans hand inte långt borta. Han tar tag i din hand och han hjälper dig till fast mark igen.
För mig en stark bild av uppmuntran. Men också en uppmaning att våga. Att våga gå på Guds kallelse i sitt liv.
Pedher´s blogg 