Jag hade ett intressant samtal igår. Vi kom bland annat in på förlorade sonen i bibeln (Lukas 15)
Hur ”illa” han än betedde sig, vad än han gjorde fel, hur han än förslösade allt han fått av fadern så välkomnades han hem av honom igen. Förlät och sonen blev son igen. Eller rättare sagt, han hade alltid varit son hela tiden. Även under frånvaron
Det slog mig att han i en bemärkelse aldrig var förlorad. Förlorad i att han var frånvarande, inte ville vara med far, gjort slut på sitt arv. Men han var hela tiden son till sin far. Fadern visade det genom att stå och vänta. Han väntade inte på en främling. Inte på en annan individ. För fadern var han hela tiden en son. Saknad men inte förlorad. I bortavaro men boende i faderns hjärta. Svårnådd men hela tiden närvarande o sinnet och tanken.
I liknelsen är Fadern Gud. Tänk vilken barmhärtighet han besitter. Mycket förlåtelse. Lever för att upprätta. Söker efter den som till synes är förlorad.
Jag vill påminna dig idag om att du är aldrig bortglömd av Gud. Om du så lämnat Gud har han aldrig lämnat dig. Du är för alltid hans dotter, för alltid hans son. Du är för alltid efterlängtad och älskad.
Om du inser att det finns en distans mellan dig och Gud är han alltid beredd att möta fig i förlåtelse och upprättelse. För han står där och väntar. Du finns i hans hjärta och tanke.
Det är vackert. Han var son hela tiden.
Fast liknelse säger att han var död och förlorad så var han det rent mänskligt. Men i Faderns hjärta var han aldrig död. För han stod där och väntade. Han väntar på dig och mig också. Varje dag.
Du kvinna – du är för allt Guds dotter.
Du man – du är för alltid Guds son
Kanske kan det få stämma till eftertänksamhet idag
Pedher´s blogg 