Månad: augusti 2014

Publicerat den

Valtider – tänk om…

Att det är valtider är ju inget nytt. Nu lär valrörelsen kommit igång ordentligt. Och det lär ju inte bli mindre av det den närmaste tiden.

Tänk om….

Tänk om politikerna kunde tala mer om vad dom själva vill göra än att tala om vad dom andra inte har gjort eller kan göra. Det är allt för ofta man hör politikerna stå i debatten och prata om vad dess motståndare har för fel och brister. Allt för lite tid går åt till att berätta om sin egen vision. Nu kanske du tycker jag är orättvis. Ja, jag kanske är det men det är så jag uppfattar det. Och det är ju tillräckligt för att en politiker har missat mitt öra.

Tänk om politiker kunde tala ett språk som vanligt folk förstod. Visst, det är svårt att tala enkelt om en komplex situation men ändå. Det är ju vi vanliga människor som skall rösta.

Tänk om man kunde ta allt det bästa från alla partier och skapa en regering av det. Så bra det skulle bli då. Vi får så mycket tips. ”Om du vill ha det så här, så här och så här skall du rösta på det partiet.” Men inte fungerar det på mig. Finns liksom inte den kombinationen som passar in på min profil.

Tänk om man visste hur mycket som var valfläsk och hur mycket som är verklighet och som blir av……

Ibland känns som man höjer rösten i onödan. Det är som föreläsaren skriver i marginalen i sitt manus ”Höj rösten. Argumentet svagt” Ju mer man höjer rösten, ju mer man avbryter, desto mer blir jag misstänksam att just argumenten är svaga.

Men vem är jag? Andra tycker nog att det är klockrent i valrörelsen. Att man pratar tydligt om vad man vill göra. Det skall bli intressant om något parti vill ha min röst denna gång. Tänk om….

Publicerat den

Uppbrott – ett ingenmansland

Det finns en tid av ”ingenmansland” från beslut av avslut till att man börjar något nytt. Något av ”redan nu men ännu inte”-känsla.

Från det att man sagt upp sig har man i och med det sagt ifrån sig möjligheten att påverka en framtid. Man kan göra något åt nuet men inget mer. Då har man frånsagt sig möjligheten att skapa visioner. Man har blivit en förvaltare av det enkla nuet. Förvaltare av det man åstadkommit till dags dato.

Man kan göra något åt framtiden om man blir tillfrågad att göra det men inte annars. Och man skall inte göra det heller.

Det är en känsla av ingenmansland. Man är van att ta initiativ men nu är det inte läge för det. För omgivningen kan det bli ett vakuum. I det kan jag känna en vanmakt. Att vara van att visionerna och forma till att nu bara vara……

Mitt i detta landskap håller man på att avsluta alla sina åtagande och lägger tillrätta för sin efterträdare. Det kan i sig vara rätt intensivt. Mycket skall avrapporteras. Så det kan gå åt sin beskärda tid. Men det är också en tid av att ladda batterierna.

I sig är det en märklig känsla. Det är en väntans tid. Att bida tiden. Å ena sidan full av aktivitet men samtidigt någon form av tomhet. Och det går inte över förrän man gått in i det nya.

Wikipedia beskriver ingenmansland så här: Ingenmansland (lat. terra nullius) är ett markområde som ingen brukar eller har kontroll över. kanske ligger det nära till i det ingenmansland jag befinner mig i. Det är väl att ta i att det är ett område som inge brukas men kanske är det lite okontrollerbart.

Detta finns bara ett sätt att hantera ett ingenmansland som detta: att gilla läget och göra något av det. Det tänker jag göra. Att stötta och hjälpa min kollega på bästa sätt. Att tillföra det jag kan. För att bara gå och vänta är inte min stil.

Så förlåt mina kära kollegor om jag ibland är passiv och ibland tar i lite för mycket. Det är inte lätt att vara i detta ingenmansland. Jag lovar dock att göra mitt bästa.

PS Det sista man gör är väl att städa sitt kontor. Då är detta ingenmansland passerat……..tror jag…. Ds

Publicerat den

Retrotisdag – en gammal saks historia

Härom dagen fick jag frågan vad för en sak som vi fått som stuckit ut mest. Det är ju några stycken som passerat liksom. Men det är nog den gamla sekretären som en av våra kungar haft i sina ägor. Det var lite speciellt att hålla handen på den. Tänk att där har en kung suttit och skrivit med bläck och penna. Sen har den vandrat vidare till olika ägare. Någon har suttit och skrivit med en gammal skrivmaskin vid samma sekretär. Efter några år blev det en skrivmaskinen som drevs med el. Sen var det kanske någon som skaffade en dator osv.

Det är något speciellt med en sak som har flera hundra år på nacken. Man känner vingslagen av svunnen tid. Tänk att en sak kan finnas med så länge.

En gång lämnade en man in några stolar. Han berättade att dessa stolar hade stått undanstoppade sista tiden i den gamla bastun. Nu var tiden inne att man behövde göra sig av med stolarna. Jag uppskattar att mannen var strax runt 75 år. Då berättar han att det var Tibromöbler som gjort stolarna. Han jobbade på fabriken för länge sedan. På sin bröllopsdag fick han och hans fru dessa stolar som en bröllopsgåva från företaget. En fantastisk stol som verkligen fungerade fortfarande kanske 50 år senare.

Det är något speciellt med gamla saker. Dom har en historia. Våra nya saker får väl en historia så småningom om. Om dom bara håller så länge. Att få gamla saker är något speciellt . Särskilt när gåvogivaren berättar något av dess historia. Berätta gärna den nästa gång du lämnar din sak hos oss på Erikshjälpen.

Får säkert orsak att återkomma om gamla sakers historia. För gamla saker har något av en själ i sig. Det är nog en av orsaken till varför så många bygger sitt hem av gamla saker. Det är inte bara ett miljötänk utan det ger något mer.

Det finns något speciellt med att gå i en second hand. Man går i en massa historik. Alla prylar har mer eller mindre en historia att berätta för dig. Stanna och försök att lyssna. Se saken och låt den berätta sin historia för dig. Lyssna, för en gammal sak har sin historia och bara den har just sin historia. Kanske kommer du aldrig möta den historien en gång till så missa den inte.

Publicerat den

Uppbrott – in i ett oskrivet blad

Uppbrott är något ”skrämmande” som händer. Tänker mig inte rädsla utan ”vad kommer man till för något”?

Ett uppbrott skapar en pirrig känsla inom en. Att få möta nya människor i ny miljö. För somliga är det en otäck känsla för andra är det fantastiskt roligt.

Ett uppbrott in i något är också en stor utmaning. Vad kan man skapa tillsammans med dom man nu skall få jobba ihop med? För det händer något när man möts. En process börjar som man egentligen inte vet vart den skall ta vägen. En process som kan locka fram nya sidor hos varandra. Det gör det hela mer spännande.

Jag kan komma på mig att jag kan sitta och drömma mig in i det som skall komma. Jag kan lägga upp strategier. Målbilder. Scenarier på olika möjliga vägar. Det är rätt spännande.

Samtidigt som en nystart kan leda till något så finns det en risk att man gör bilden klar för sig. Alltså att man målar upp en bild som man tror är sann. Att man tillskriver det nya sammanhanget något som aldrig kan bli möjligt. På så vis låser man läget innan man ens har börjat något. Jag tror att man skall först se vad man har innan man gör dom stora förändringarna. Hur är läget? Vad har man att jobba med? Att liksom smyga in och se vilka underbara människor man får förmånen att jobba med.

Det finns också en pirrig känsla över hur man kommer att tas emot. Det kan ömsom vara stressande och ömsom spännande.

Men först av allt känner jag utmaning. Att få ta sig an något nytt.

I lördags skrev jag om uppbrottet. Idag mer om det som kommer.

På onsdag tänkte jag mig att skriva något om tiden från att ha beslutat att göra ett uppbrott till att ha gått in i något nytt. Det är också en speciell tid. Något av ett ingemansland……

Publicerat den

Söndagstankar – Född på nytt

IMG_0903.JPG

Det finns en text i Bibeln som är en av flera nycklar till en tro som sätter sig på djupet. Något som har stor betydelse för att din och min tro skall förankras och inte bli ytlig. Texten antyder om en förvandling som blir förutsättningen för att vår tro skall bli en verklig tro. Jag skulle vilja påstå att om textens innebörd inte får ske med oss blir tron inte den tro som Jesus menar att den skall vara.

Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. Han kom till Jesus om natten och sade: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.” Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemus sade: ”Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. (‭Johannesevangeliet‬ ‭3‬:‭1-5‬ SFB)

Född på nytt – född ovanifrån

Att bli född på nytt är att låta Guds Ande förvandla och förnya oss som en nyfödelse. Jag kommer ihåg hur det var att se mina nyfödda barn. Så rena och oförstörda. Ja, som änglar. Att vi senare i livet skulle födas på nytt på det sättet är ju omöjligt. Vi kan inte krypa in i vår mammas mage igen. Det måste ske på ett övernaturligt vis. Och det är helt nödvändigt. Ett liv med Jesus kan inte vara annat än att han får göra denna nyfödelse med oss. Att ha gemenskap med honom på distans fungerar inte.

Vill du att det ska bli på riktigt måste du tillåta denna nyfödelse. Att han får med sin ande beröra dig på djupet.

Hur skall detta kunna gå till? Genom att be honom föda dig på nytt. Liksom ge upp ditt eget och låta han ta över. När då anden får beröra dig sker denna nyfödelse. Det är att bli född ovanifrån från Guds horisont. Allt detta sker genom tron.

Tycker du att din tro är grund, att din tro inte bär, är nyckeln troligen detta. Ska det bli på riktigt måste vi födas på nytt ovanifrån. Vi kan inte lösa det själva. Det verkar som att vi tror att man kan skapa en egen religion och komma till samma himmel som Guds. Det är en lögn. Ska vi komma in i Guds rike måste vi bli födda på nytt av Guds ande.

Bön
Herre, jag vill bli född på nytt. Gör denna nyfödelse med mig. Jag vill att det skall bli på riktigt. Amen

Publicerat den

Uppbrott – en knepig men intressant känsla

Uppbrott är en knepig men intressant känsla.

Att göra ett uppbrott är att avsluta och summera. Det man lämnar som under en viss tid i livet fyllt ens liv på ett påtagligt sätt. Att se tillbaka med tacksamhet för allt intressant och gott man fått nåden att vara med om. Att blicka tillbaka på sådant som var mindre roligt och som man över tid kommer att få nödvändig distans till. Att med tiden få ett bra förhållningssätt till det. Som tom kan ge en tacksamhet även över det.

En tillbakablick kan också betyda sorg att lämna något man tyckt mycket om. Något som man med glädje deltagit i och nu kommer att ge en djup saknad. Det kan göra att uppbrottet kan bli tungt. Inte så sällan inträffar just precis det.

Uppbrott innebär ofta också överlämnade. Att ge det man gjort till någon som får förvalta det och utveckla det vidare. Det påminner oss om att vi är en del av något större. Något som inte kan nå sin fullbordan om ingen annan tar vid och lägger sitt till. Något som den som lämnar troligen aldrig hade kunnat tillföra. Vi är alla i ett stort pussel där alla behövs. Tänk att då få överlämna till någon som man har stort förtroende för. Någon man vet har möjlighet att tillföra nya dimensioner och nya möjligheter.

Därför blir ett uppbrott rätt intressant. Tänk att få rapporter om att det man själv fått forma nu utvecklas ännu mer. Det infinner sig en nyfikenhet om att få se vad kommer dom nu hitta på som inte jag fann? Lite pirrigt också. Tänk om man hamnar i en avundsjuka att dom gjorde det så mycket bättre än jag-känsla. Gud, bevara mig från det. Nä, det skall vara en glädje att se andra framsteg.

Uppbrott kan vara ett måste ibland. För att man själv inte skall stagnera. För att en verksamhet skall kunna utvecklas ytterligare ett steg.

Jag har gjort flera uppbrott i livet. Både enklare men också svårare med jobbiga känslor. Men jag måste nog säga att jag tycker mig se att alla uppbrott har gett mig något. Något av lärdom jag kunnat bära med från det ena stället till det andra. Erfarenheter som varit dyrköpta men ändå bra att ha fått.

Ett uppbrott startar också känslor av annat slag. Vad kommer man till? Det får det bli mer av på måndag.

Publicerat den

Augustidoft

Genom åren har jag haft en speciell upplevelse någon gång i augusti. Den har oftast hänt den första augusti men inte detta år.

När det händer är det väldigt tydligt. Den bara finns där. Augustidoften.

För många år sedan satt jag med några mycket goda vänner och spelade spel i trädgården en sen augustikväll. I ljuset av stearinljus satt vi där och njöt. Morgonen därpå fanns doften där. Efter den kvällen hade vi inga fler sådana kvällar det året.

Augustidoften. Doften som visar på att nu har sommardoften släppt taget om naturen. En ny tid har kommit.

Har du upplevt den också?

Inför augustidoften är jag lite kluven. Den är gränsen till hösten på något sätt. Gränsen och tidpunkten då jag måste erkänna och ställa in mig på att nu är sommaren över och hösten har börjat smyga sig in.

För mig, som egentligen tycker om alla årstiderna, är det en brytpunkt som känns. Visst, det är bara att gilla läget. Men ändå……

Samtidigt är det den tiden som solen kan börja spela på ett nytt sätt i naturen. När daggen lägger sig i spindelnäten och ger ett magiskt ljus i skogskanten eller i trädgården. Hur vackert som helst.

Nu är det så underbart ordnat i år att denna doft har ännu inte kommit. Det gläder mig. Men jag vet att den kommer. Den får gärna komma men kan få vänta lite till.

Du får gärna säga till när den doften kommer till dig. För augustidoften är något alldeles speciellt.

Publicerat den

Tack för musiken

När man sitter o lyssnar till allsång på Skansen med Orup och Lasse mfl blir man påmind om musikens underbara värld. Betänk att dessa herrar med många andra hängt med så länge. För somliga menar säkert att deras bästa före-datum har gått ut för länge sedan. Men för många med mig finns det ingen sådan bortre gräns hos dom. Jag kan väl en sådan kväll sakna Björn Skifs. Får nog lyssna på honom via spotify istället innan jag går och lägger mig. Skifs är ju bara så bra tycker jag. Denna herre som passerat den ålder då många redan bestämt sig för att dra sig tillbaka. Men inte Skifs inte.

Håller med Petra att Orup är sin egen. Ingen annan är som han.

Med musiken är det så underbart. Med den kan man beskriva alla sina olika känslolägen. Med den kan man underlätta dom samma.

Till musiken kan man slappna av och bara vila. Med den kan man få fart i kroppen igen.

Att själv får utöva den är en fantastisk upplevelse. Att forma en sång. Framföra en text som berör. Att göra det tillsammans med många andra är en stor förmån. Hur skall jag klara denna höst utan att få sjunga i kör?

Har bara en sak att säga:
Tack för musiken! Tack mina körkompisar i can’t stop för allt sjung ihop med er!!!!!!!! Det har varit fantastiskt roligt. Lycka till i fortsättningen. Sjung och gläd folket som gärna lyssnar till er.