Månad: augusti 2014

Publicerat den

Stilla regn

Det faller ett stilla regn ute. Så efterlängtat. Efter alla dessa underbart sköna och varma dagar så kom det regn även hemma hos mig.

Efter en varm och intensiv jobbardag så kom jag hem typ kvart i sex. Ganska trött efter några mil i bilen som vanligt. Jag mötte det stilla regnet redan när jag klev ur bilen. Katten Norris mötte mig som vanligt. Ett litet snack och klia lite hör till proceduren. Där i det stilla regnet känns det som att krafterna kommer tillbaka.

Ett stilla sommarregn hör till ett av det vackraste jag vet. Luften blir klar. Okej, lite kyligare men det hör liksom till. Helt plötsligt känner man att livet återvänder. Att höra dessa regndroppar falla ner är ljuvlig musik.

Visst behöver marken detta vatten. Visst finns det platser som liksom Västmanland ropar efter det i torr brinnande mark. Visst finns det platser som skulle önska att det inte hade kommit så mycket på så kort tid. Då källaren är fylld med vatten. Visst, det kan uppfattas knepigt att sitta här och filosofera över att sommarregnet är varmt välkommet. Visst kan det vara så.

För mig är det nog ändå så att detta stilla regn är vad just jag så innerst inne behöver just nu. Nu kan jag börja andas normalt igen. Den tunga andningen som blir lite väl ansträngd i astman får ”andrum”. Det känns som att kroppen får nytt liv. Fönstret står vidöppet och huset får liksom också andas ut från det kvava varma som det blivit.

Hela naturen tvättas ren. Dammet från den torra vägen försvinner. Lövens gröna färg får ny lyster. Det blir något av en förnyelse i naturen.

Så just nu har jag bara ett enda stort ”Tack gode Gud ” som psalmen säger. Den sången får avsluta denna dags tankar och funderingar.

1. O store Gud, när jag den värld beskådar
som du har skapat med ditt allmaktsord,
hur där din visdom väver livets trådar
och alla väsen mättas vid ditt bord
//: då brister själen ut i lovsångsljud:
o store Gud, o store Gud ://

2. När jag hör åskans röst och stormar brusa
och blixtens klingor springa fram ur skyn,
när regnets kalla, friska skurar susa
och löftets båge glänser för min syn
då brister själen ut…

3. När sommarvinden susar över fälten,
när blommor dofta invid källans strand,
när trastar drilla i de gröna tälten
vid furuskogens tysta, dunkla rand,
då brister själen ut…

4. När jag i Bibeln skådar alla under
som Herren gjort sen förste Adams tid,
hur nådefull han varit alla stunder
och hjälpt sitt folk ur livets synd och strid,
då brister själen ut…

5. När tryckt av synd och skuld
jag faller neder
vid Herrens fot och ber om nåd och frid,
och han min själ på rätta vägen leder
och frälsar mig från all min synd och strid,
då brister själen ut…

6. När en gång alla tidens höljen falla
och jag får skåda det jag nu får tro,
och evighetens klara klockor kalla
min frälsta ande till dess sabbatsro
//: då brister själen ut i lovsångsljud:
Tack, gode Gud, tack, gode Gud! ://

Publicerat den

För unik för att slängas

20140801-204524-74724740.jpg

Härom dagen fick jag ett telefonsamtal på jobbet i Erikshjälpen i Örebro. En man ringde och hade hört talas om att vi hade en orgel. Han hade varit rätt intensiv på att få tag på oss. Han hade skrivit mail och sökt oss på olika sätt.

Det visade sig att han hade ett unikt intresse. Han samlade på elorglar. Han ställde massa frågor som jag inte kunde svara på. Men han var klart intresserad.

Han undrade hur länge vi höll på den. Jag blev lite undrande. Han menade ”hur länge håller ni på den innan ni slänger den?”

Då säger han dom underbara orden: ”Den är för unik för att slängas.”

Kan man komma närmare second hand-sakens innersta känsla och hjärta?

I denna värld finns så många saker som är så unika att dom får bara inte slängas. Ändå så händer det allt för ofta. En äldre generation är trött på saker man haft så länge. Dom saker som en ung generation ropar efter. För dom är dessa saker så unika att dom får bara inte slängas.

Så jag har en hälsning till dig som är över 65 år. Du har troligen massa saker som är för unika för att slängas. Har du tappat intresset för dom sakerna står det många i kö och bara väntar på att få tag i dom. Det finns säkert någon second hand i din närhet som med glädje tar emot dina saker.

Det fina med detta är att vi för minnen vidare. Historien dör inte ut utan berättelsen lever vidare. Det liv man levde för många många år sedan finns på detta sättet kvar. Vi glömmer inte bort hur det var före mobilens tid. Före datoråldern osv.

Den berättelsen skulle inte kunna leva kvar om vi skickar våra unika saker till återvinningsstationen för att brännas upp till fjärrvärme.

Kanske delar du inte denna mans stora intresse att samla på orglar. Men det finns ju så mycket annat. Tex gamla spel som en av våra kunder samlar på. Han har bilder på alla sina spel i mobilen så att han har full koll på sin samling. Eller paret som köper, säljer och samlar på LP-skivor. Kanske är det också något unikt över det hela. Inte bara saker kan vara unika. Människan är också unik. För unik för att slängas. Så var rädd om varandra. I din närhet har du en person som är värd att vara rädd om. Den är för unik för att slarvas bort.

Publicerat den

Mormors drömmar

När jag var liten minns jag speciellt min mormors drömmar. Kakorna alltså. Dom smälte i munnen. Det fanns ingen annan som kunde göra drömmar som hon.

Jag vet inte om jag hade några restriktioner från mamma eller om det var fritt fram. Om det kom an på mormor var det nog fritt fram.

Alltså, dessa drömmar, dom var något alldeles speciellt. Jag tror inte man kan beskriva dom på ett rättvist sätt.

Mormor fick dom så där höga och fluffiga. Det var mycket luft i dom. Man kunde inte äta dom i två tuggor. Man var liksom tvungen att ta hela kakan i munnen på en gång. Inte konstigt att det gick åt både en och två och kanske tre om jag minns rätt.

Med tiden som mormor blev gammal så blev dessa drömmar inte riktigt lika bra längre. Dom blev inte lika fluffiga. Dom smälte inte lika dant i munnen. Men jag tror nog att smaken var den samme. Men nu kunde man ta dom i två tuggor. Dagen kom då mormor inte kunde göra dom alls längre. Hennes ork räckte inte till att göra drömmar. Åh vad jag saknade dom när man kom och hälsade på min mormor.

Drömmar kan gå fel men ändå smakar drömmar så gott. Det är som att uppleva något som ännu inte har hänt. Dom liksom smälter i munnen och man tar gärna en dröm till. Trots att drömmarna inte blev lika bra fortsatte mormor länge att göra drömmar. Sluta aldrig att drömma. Det ligger något magiskt och mäktigt över drömmar. Dom verkar locka oss till saker som vi kanske aldrig skulle göra annars.

Kanske är det just medan vi drömmer som vi skapar vår framtid. Kanske är det i drömmen som vi får visionen för nästa steg i livet. Jag tror att det är just då, då vi är avslappnade med garden nere, som vi är mottagliga för nya intryck. Då börjar vi inte att argumentera emot eller lägga oss i skeendet. Drömmen för oss dit den vill och vi har bara att följa med.

Det är drömbilden som fört många byggnadsverk framåt till en vacker byggnad. Det är drömbilden av en värld som lett oss till att skapa den världen.

Vad drömmer du? Vad har du för drömbild? Kanske är det dags att lätta ankare till den nya värld? Kanske är det din morgondag du såg i natt.

Sluta aldrig att drömma. Det gör dig kreativ. Den skapar tro för morgondagen.

Publicerat den

Självklart vill ingen ha krig

Ett av ämnena i media, blogg och andra skrivande och ljudliga media är gasakrisen. Ingen har nog den hela sanningen.

Man kan notera att tonläget är olika. Den ena anser att den andre har fel medan man själv har rätt. Det blir nog lätt så när man tycker sig se vem som har rätt, eller hur?

Jag delar den åsikt som menar att vi skall mer lägga betoning på att önska fred istället för att i första hand bedöma och döma. Vem vill ha krig? Ingen.

Israel har dock en särställning genom historien. Det kan man aldrig ta ifrån dom. Det förhärligar inte deras krigshandling. Inte alls. Men Israel har denna ställning och därför väcker den så mycket ilska i vissa sammanhang.

Att påstå att Israel har denna särställning är inte politiskt korrekt. So what?

Det blir dock märkligt när ledande teologer och pastorer/präster förringar denna ställning bara för att man är emot krig. Det är ett bekymmer att man nu är tyst omkring det man förr var så tydlig.

Förstår att det är komplicerat rent teologiskt. Jag vill inte på något sätt hävda något annat. Jag har inte ljuset. Men vi behöver teologer som träder fram.

Att vara för Israel rent historiskt och bibliskt innebär inte på något sätt att man rättfärdigar kriget. Det bekymrar mig att vissa verkar tro dess motsats.

Sen skulle vi kunna ta upp om Hamas tunnlar, deras misstag med att beskjuta sina egna av misstag och beskylla Israel för det, att bryta vapenvilor och att deras mission är att utplåna Israel (vilket fler motståndare uppenbarligen vill). Skulle önska att media ville vara mer granskande än att bara skriva det folk vill höra. Mer prövande på all information dom får innan dom skriver om det.

Ingen vill ha krig! Punkt!

Publicerat den

Söndagstankar – Gud är inte längre bort än en bön

knäppta händerIbland kan vi uppleva att Gud är långt borta. Trots att Bibeln menar att han inte långt bort från någon enda av oss. Den känslan blir ju inte så enkel att hantera. Å ena sidan finns han där. Å andra sidan uppfattar vi det som att han inte är nära. Hur förhåller man sig då till att Bibeln menar att han är alltid närvarande? Den menar tom att han aldrig sover.

En gång i livet kan vi ha haft kontakt med Gud. Vi kan tom ha levt väldigt nära och intensivt med honom. Men nu har vi steg för steg vandrat bort från honom. Man kan då fundera på om man måste gå samma väg tillbaka till honom för att komma nära igen.

Ibland kan det hända att vi har ett starkt behov av hjälp av en Gud som skulle kunna förändra. Vi har behov av att en högre makt griper in och förändrar läget liksom.

Ibland kan vi behöva ett råd. Kanske står vi inför ett vägval i livet. Kanske är det ett svårt beslut som skall tas. Tänk va gott det vore då att få ett bra råd från en vis rådgivare.

Det gemensamma för dessa situationer är att Gud är inte längre bort än en bön. Hur vi än uppfattar hans närhet som långt bort. Hur vi än uppfattar att vi har vandrat väääääldigt långt bort från Gud men skulle vilja om möjligt hitta tillbaka till honom. Om vi än bedömer förändringen vi behöver som närmast omöjlig att göras. Hur än intensivt vi behöver ett gott råd. Gemensamt är att han är inte längre bort än en bön.

Inte längre bort än att du kan forma en önskan med dina ord om förändring. En bön om råd. En bön om kraft. Till sig som tycker dig vandrat långt bort från Gud. Jag kan trösta dig med att du behöver inte gå hela långa vägen tillbaka. Det räcker med en bön.

För Gud, han är inte längre bort än att en bön skapar den kontakt du längtar efter. På en bråkdel av en sekund är uppkopplingen gjord. Här finns inga störningar av dåliga batterier i en mobiltelefon. Inte heller en nersliten telefonledning. I den sekund du öppnar för en bön till Gud är han där. Då är han där.

Vår förhållning till att han uppfattas långt borta blir avgörande hur vi tänker hantera den. Antingen lever vi kvar i uppfattningen att han är nog långt borta. Tänk vilken knepig situation då om han faktiskt är nära men vi hanterar honom som om han är långt borta. När du väl upptäcker hans närhet så har du mist långa tider av gemenskap med honom. Nej, bestäm dig för att istället förlita dig till att han är nära. Hur det än ser ut. Hur du än uppfattar det. Pröva att tro att han är nära så får du se hur det blir.

Publicerat den

Doft av morfar

Jag blev bjuden på en Dr Dryls av Simon. Då hände det. Det kom en doft av morfar.

Jag minns att min morfar alltid hade dr Dryls och zenega. Vet inte varför men när jag kom till honom kollade jag alltid hans nattduksbord.

Min morfar luktade på ett speciellt sätt. Det fanns något speciellt i den doften. Att krypa in i hans famn och få en bamsekram och känna doften var något speciellt. Och bamsekram var det. Den som kände min morfar vet att han var stor. Jag nådde inte runt om honom. Så stor var han. Man liksom försvann i honom. Nu hände det något med honom. Han verkade bli mindre med tiden för jag började nå runt. Jag mins fortfarande den dagen då jag nådde runt. Nu var det väl mer mina armar som blev längre än att han blev smalare men det insåg jag nog inte då.

Som sagt han var stor. Det blev extra tydligt den dag jag hade med mig Ivar i Långmaren. Ivar har du nog sett på tv. Han kör oxarna i invandrarna och utvandrarna (eller om det nu hette tvärtom). Ivar och morfar Algot var gamla vänner som jobbade på gårdarna intill varandra. Dom hade inte setts på över 50 år. Nu möttes dom igen. Ivar, så liten att min lilla golf såg stor ut när han satt i framsätet, och morfar stor som ett hus. Ivar försvann in i min morfars armar. Sen satt dom och pratade minnen och mormor Inga och jag fanns inge längre i deras värld. Det var en fantastisk upplevelse att få föra samman två vänner som inte setts på över 50 år.

Ja, morfar doftade något speciellt. Tänk att en doft kan sätta sig kvar på ett sådant sätt. Undrar jag vilken doft du och jag ger vår eftervärld. Gud hjälpte oss att det får vara en väldoft värd att minnas.

Publicerat den

Första skördetröskan….

20140730-203541-74141239.jpg

I onsdags när jag åkte hem från jobbet såg jag den första skördetröskan ute. Jag hade alldeles nyss noterat till Simon att det nog inte skulle dröja så länge tills vi skulle se den första tröskan. Bara någon kilometer så såg vi den.

Jag måste säga att jag är rätt kluven till det. Å ena sidan ser jag fram emot att se hur bönderna skördar. Det ligger något vackert i det. Man ser hur dom förbereder marken på våren. Dagen kommer då dom sår. Sen kan man tid efter tid följa såddens utveckling. Så kommer dagen då skörden bärgas. Det är då sådden kan komma till nytta för oss. Säden blir mjöl. Mjöl blir bröd. Det ligger något vackert över det.

Å andra sidan tycker jag mindre bra om det. Strax efter skörd kommer plogen fram. Då det så definitivt. Hösten är på gång. Det tycker jag mindre bra om. Det är då känslan kommer att sommaren var på tok för kort. Vart tog den liksom vägen. Så blir det liksom en kluven känsla av både glädje men också saknad.

Men bonden tänker nog annorlunda. Han plöjer direkt och sår för nästa säsongs skörd. I det ligger det också något vackert.

Som du säkert ser är det en vacker bild på livet också. Vi sår och vi skördar. Ibland får vi skörda dålig frukt för att vi levt på sådant sätt att skörden blev inte så bra. Andra gånger får vi skörda något stort och bra.

Jag tror att vi behöver något av bondens uthållighet och framtidstro. Bonden sår i tro på att det skall bli bra förutsättningar. Bonden har inga löften från SMHI om ett perfekt klimat för just sin sådd. Bonden måste så i tro på att det kommer bli bra. Bondens uthållighet är fantastisk. Han eller hon väntar och väntar och väntar. Och en dag, så startar dom tröskan och skördar. Den uthålligheten behöver vi mer av.

Såddens lag är ju tydlig. Det du sår får du skörda. Du får inte potatis av ett vetekorn. Så kanske skulle vi se upp med vad vi sår i våra liv och i vår omgivning. Det kommer en dag då vi får se resultatet.

Så frågan är hur vi vill ha det framöver. Det du vill skörda i ditt liv måste du så in först. Fram till skörd ligger ansvaret hos oss att ge dom bästa förutsättningar för tillväxt. På blomspråket heter det ‘att vattna’.