För en tid sedan fick jag ett samtal som berörde mig djupt. Mötte en person som ville ha gemenskap men fick det inte. Vet inte varför det ska vara så svårt ibland. Jag uppfattar inte denna person som svår att ha att göra med. Öppen, glad och social. Men nu, troligen, något för ensam.
När vederbörande sökte gemenskap blev det bara så fel. Dom som skulle kunna ge denna gemenskap öppnade inte sina cirklar. Vederbörande fick inte någon gemenskap. Dåliga undanflykter som egentligen hade varit helt möjliga blev till stora hinder.
Varför har vi människor så svårt att öppna våra gemenskaper för andra? Vi skapar våra grupper och sen är det svårt för andra att ta sig in i den gemenskapen. Det är som att vi är så rädda att en ny person skall förstöra gemenskapen. Eller är man rädd att man själv inte får vara i centrum.
Vi ger allt för ofta sken av öppenhet men när det kommer till kritan är det svårare. Vi är vana att ha ”vår lilla grupp”. Det gör mig mest ont när jag möter det inom kyrkans värld. Den värld som borde ligga före i detta. Men det är lika fel när pensionärsföreningen, körgruppen, idrottsföreningen eller vad man nu kallar sig gör samma sak.
Ibland skulle jag vilja skrika ut att det inte fick vara så här. Jag skulle vilja tvinga fram en snabb förändring. Samtidigt vet jag ju att detta måste förändras inifrån. Inifrån föreningen, gemenskapen och djupast inifrån oss själva.
Det finns ingen ensamhet som är så tärande som att vara ensam i den stora massan. Visst ligger det på den enskildes ansvar att ta för sig. Men det är inte hela sanningen. Våra snäva cirklar bestämmer vi själva över. Det ju vi som skapat dom. Om det då finns någon som försöker att få gemenskap måste cirkeln öppnas. Annars är det bara för vederbörande att vända om in i sin ensamhet igen.
Jag undrar om det inte är så att vi ibland saknar förmågan att se ensamheten. Att vi saknar förmågan att se personerna i vår omgivning som egentligen ropar från sitt inre om gemenskap med oss. Vi skulle behöva känsligare öron för att höra det. Vi skulle behöva känsligare ögon som såg. För är det något vår värld behöver idag så är det just öppna famnar för ensamma människor.
Jag måste erkänna att tårarna kom när jag mötte denna förtvivlade berättelse. Det skar in i djupet hos mig. Jag gick rätt tom iväg från samtalet. Lite uppgiven också. Men tacksam över att jag blivit påmind om detta igen.
Finns det plats för en till i din grupp? Finns det plats för en till i min grupp?
Jag hoppas att svaret är ja på den frågan.
Pedher´s blogg 