Efter 10 dagar ….

Efter tio dagar tänker jag mig att det är dags att börja jobba. Tio dagar av sjukläger med ganska hög feber. 

Man kan lugnt säga att det varit ganska många dagar som mest varit i liggande ställning. Det blir ett speciellt liv. Kontakten med omvärlden är klart behränsad. Frysen avgör hur beroende man blir av omvärlden. 

Å ena sidan har man inget behov av att vara social. Å andra sidan är det tätt ensamt. När sen den värsta dagen är över börjar livet så smått återvända.  I måndags sov jag till kl 17. Gick upp och la mig i soffan. Framåt kl 20 var det dags att lägga sig igen. Är det då man känner sig mindre pigg? Skulle påstå att man känner sig totalt under isen. Att sen sova hela natten och vakna typ förmiddag. 

Helgen som gått har varit ett stilla försök att vakna till liv igen. Att då sjunga och öva med sina sångarvänner har varit läkedom. Inga kraftiga ansträngningar. Men kan konstatera att det var precis lagom. Att känna att kroppen har det tungt att vakna till liv säger väl något om storleken på flunsan. 

Trots det är ju detta ingenting. Följer familjen Lundgren där mamma Lundgren har kämpat mot sjukdom allt för länge nu. Där sjukhusvistelse har många dagar i sin historia. Där livet har varit på en skör tråd. Att följa deras livsväg gör mig förundrad över vad en människa och familj kan klara av. Hade dom inte haft sin tro och alla nära och kära runt omkring hade det aldrig gått. Ja, jag vill påstå att det är så. Tror att Rickard håller med om det. Det är en lång tid kvar innan hemfärd från sjukhuset. Det har varit många operationer. Mycket uppgivenhet och samtidigt mycket tillit till vår Herre. Vill du följa deras livskamp gör du det på https://rickardlundgren.wordpress.com/author/rickardlundgren/. 

I ljuset av ett sådant livsöde bleknar mycket annat. Då blir mycket annat fjuttigt. 

Det ska bli så skönt att få börja jobba igen. Finns inget roligt med att vara sjuk. Men det är bara att gilla läget. Nu hoppas jag att det ska funka. 

Söndagstankar – nåden som inte bara täcker över

Våra liv är inte alltid den raka vägen. Ingen av oss kan sträcka på oss och säga att vi är felfria. Skulle vi möta Jesu ord i dag där han säger ”den som är felfri kastar första stenen” får vi nog vara dom första att gå vidare. 

I grunden tror jag att alla kämpar på olika sätt att göra rätt och riktigt. Men vi lyckas inte alltid. 

Jag fick ögonen på en text jag läst många gånger men troligen ”stängt till för” själva slutklämmen. Jag har ju läst orden många gånger men inte lagt märke till det på samma sätt som denna gång. Texten som föregår slutklämmen handlar om vad som stänger ute oss från Guds rike. Paulus räknar upp otuktighet avgudadyrkan, äktenskapsbrott, utövar homosexualitet,tjuvar, girighet, drinkare, förtalare och utsugare. Inte rangordnat. Inte värderat. Bara uppställt. Tror att något av detta kan vi nog känna igen oss i. 

Så kommer slutklämmen:”Sådan var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande.” (1Kor 6:11) Något av en trefaldig reningsprocessen. 

Detta innebär ju inte att det inte finns en rättfärdig väg. Detta innebär inte att när det går sönder är det kört. Tänk att få konstatera att det finns en sådan kraft och nåd. Det innebär inte alltid att det är att gå tillbaka till det som var men leva ett liv som kan förhålla sig till det. Att i detta just leva denna process ger livet tillbaka. Det gamla är inte bara överskylt. Där vi tvättats rena, helgats och förklarats rättfärdigt. Det är stort.

När jag läser min bibel ser jag att det finns bara en synd som ingen förlåtelse finns för. Det är hädelse mot Den Helige Ande. Kanske har vi i vår iver att leva så rättfärdigt som det bara går siktat för starkt på dom områden vi själva inte misslyckats på och fördömt andra och på det viset glömt där vi själv snubblat. 

Kan notera att det finns en mönsterbild i vår bibel. Om den bilden krossas för oss finns det en väg till upprättelse och förlåtelse. Glöm aldrig det. 

Svart och vitt – men nyanserna då?

Dom sista åren har allt verkat bli mer svart och vitt. Antingen eller. Det känns som att den senaste tiden har det accelererat åt det hållet.  

Det verkar dom att svaren som ska ges måste vara i dess ytterlighet. Det verkar inte finnas plats för en medelväg. 

Jag tycker mig se det i frågor omkring tiggarna, invandring, nu senast om homosexualitet, politiska skiljevägar mm mm. Allt blir så svart och vitt. Från ytterkanterna svarar man på varandras frågor utan att egentligen till fullo förstått vad fråga var. Man är så inne i sitt eget svar att man missar kontexten i sammanhanget. 

Så ger man varandra sina svar utifrån sin övertygelse och sårar mer än gör nytta. Man har inte tillräcklig vilja att lyssna färdigt. Tidsandan förväntas ge dom snabba svaren. Medias fördjupning blir i högsta grad på ytan mer för annars tappar man sin publik. 

Idag är det, mer ofta än förr, ofta mer komplext som gör det mer omöjligt med ett svart/vitt svar. Man måste se på nyanserna. 

Är nyanser beviset på ett vekt svar eller är det insikt i att en fråga kräver ett bredare och djupare svar? Är nyanserna en flyktväg från ett rakt svar eller förståelse av att en fråga kan ha många svar men ändå vara lika sann?

I min ungdom var det ju mycket mer av ”ett möjligt svar”. Jag ville ha och ville ge ett rakt svar. Tror vi alla fanns i det svart/vita delen av livet då. Idag tycker jag det blir bara svårare och svårare att ge det solklara svaret. Med ålder och mognad (?) så tänkte jag att det skulle underlätta något. I vissa stycken har det ju inte gjort det. 

Jag är rädd att vi tappar nyanserna när vi blir så svart/vita i åsikter och debatter. I det läget kan jag ibland känna det mer rätt att bli svaret skyldig än att bli missförstådd och avbruten i svaret. Det förvirrar mer med ett ytligt och otydligt svar. Kan man inte,  får man inte, vill ingen ha tid med att, ge ett bra svar är det bättre att avstå. 

Sicken tankevurpa av Magdalena Andersson med tanke på momsen och second hand

I grunden är jag ju så tacksam över att vår finansminister äntligen säger nej till momsen på second hand. Men i sann socialdemokratisk anda tänker hon på bidrag tillbaka. 

I min butik har hon tänkt att över en miljon kronor ska hon frysa inne på ett skattekonto för att sen betala tillbaka det i slutet av året. För en vanlig enkel människa som mig fattar ju inte vitsen med det. Ge anstånd istället, kvitta räkningen med bidraget så är vi klarar med varandra.

Vad som händer nu är att hon i praktiken lånar pengar från den som är i behov av det. Typ, ”du får vänta på rinnande vatten. Vi ska bara ha pengarna på skattekontoret ett tag. Sen kommer dom. Så håll ut. Du får hitta vatten själv så länge” 

Vilken tankevurpa, Magdalena Andersson och regeringen. Hur många biståndsorganisationer måste nu låna ihop för att överleva till pengarna kommer tillbaka? Hur många secondhand-butiker måste lägga ner innan pengarna kommer? För vem våga belåna sig för att klara sig när allt är så osäkert? Hur många mister sina arbeten, praktikplatser och värdefull volontärstid? För mig är det nästan som att stjäla från den som redan ligger. 

Så mitt i tacksamheten att pengarna kommer tillbaka blir jag nästan arg. Ska det vara nödvändigt att samla in dessa pengar när man bara kunde skriva ett skuldbrev och riva det i december? Hur idiotiskt får det bli? 

Nej, gör om och gör rätt! Bättre kan du Magdalena. Detta blir bara så dumt. Det är ingen liten summa pengar vi pratar om. Många miljoner som nu Skatteverket och staten vill ha i sin börs till i slutet på året. Samtidigt väntar barn ute i världen på hjälp. Mat, vatten, sjukvård, skola, kläder mm mm. Vem vill se dessa i ögonen och försöka berätta varför hjälpen från Sverige dröjer medan såret fortsätter att blöda…..? Det tycker jag Magdalena eller någon från regeringen kan ta som sin uppgift. 

   

 

Byggmötets överraskning….

Vi är ju mitt uppe i att bygga vår nya butik. Till detta behövs det byggmöten. Där stämmer vi av hur det gått, tidsplanen, problem och vart vi ska. Det tillhör att någon har med sig lite fika.

På detta möte sitter ansvariga för varje del i bygget. En grupp herrar.

  Sist hade jag lovat för fikat. När jag planerat för det så flyger spjuvern inom fram. Jag slänger med Festis. Slänger med en termoskaffe och ett mackor.

Ni skulle ha sett synen på dom när festisarna åkte fram. Jag menade att dom byggde åt en barnrättsorganisation så då måste det ju fram Festis. Någon såg riktigt skeptisk ut och sa det var nog bra med kaffe. En kollade in och hittade sin sort, smultron.

Av reaktionen så var det nog första gången någon serverade Festis på ett byggmöte. Det är nog inte så vanligt att man gör det. Dricker inte bygg-gubbar Festis? I så fall måste dom ju lära sig det. Det blev en rätt munter stämning runt bordet innan mötet kom igån efter denna överraskning.

Hur gick det med Festisarna? Hälften gick åt 😉

Mer Festis på byggmöten

Grannen tittade konstigt på mig 

Jag samlade krafter för att ta mig en långpromenad i mitt dimmiga febriga tillstånd. Jag tänkte gå ut och kolla posten.

Ja, långpromenad var väl att ta i i meter räknat men i ansträngning lite mer än att bara ligga i sängen.

 Jag stövlade ut och möter en granne som tittar konstigt på mig. Tyckte väl att det var lite kallt ute men jag kom ju från värmen. Då insåg jag. Han tyckte nog att shorts och kortärmat denna dag var nog lite tokigt. Det var ju faktiskt rätt kallt ute för det. Han hade jacka på sig och såg rätt frusen ut och där springer jag i shorts.

Det har ju inte varit så mycket annat man velat haft på sig i den höga febern.

Får se om jag kan chocka någon idag också.

Ps En lite utflykt piggar ju alltid upp om än så liten Ds

Inte ens kaffe….

Denna blogg trodde jag att jag aldrig skulle skriva. Många ämnen har det blivit men detta, det trodde jag inte.

Man kan lugnt säga att det har varit några dagar i en dimma. Febern har varit hög, nästa 40 grader. När jag ringde 1177 så menade dom att kulmen borde komma nu. Jag tänkte ju att ”dåså”. Jag gjorde nog en liten missbedömning. Man måste ju komma över kulmen för att känna av den bättring som ska komma. 

Igår var det den värsta dagen. Sov i princip hela dagen. Och du, inte ens kaffet smakade. Är det då man verkligen kan säga att Pedher är sjuk?

Att gå upp kl 17 efter att sovit bort dagen är en rätt snurrig upplevelse. Visst vaknade jag till då och då. Men ögononen bara slog igen. 

Nu skulle jag gärna se att det vänder. Är rätt trött på att inte orka. Finns ju så mycket roligt man kan göra.  Men uppenbarligen är jag inte ensam.  Vi är många drabbade. Visst är det surt?

Snart, strax, kort, stund …..

Det finns vissa ord som är svåra. Ja, inte för den som använder dom. Men mer komplicerade för den som blir utsatt för dom.

Uppenbarligen har det också med ålder att göra hur man hanterar dessa ord. 

Samtidigt är det något bra med dessa ord. Dom kan ge ett andrum man behöver. Man kan köpa sig tid liksom. 

Samtidigt är det stor risk att orden skapar ilska. Stor frustration och alla möjliga känslor på en och samma gång. 

I helgen hade com hem problem. Problemen kunde visa sig som ‘korta avbrott’. Jo just det ja. Korta. Vi är inte överens om vad kort är i detta sammanhang. Min upplevelse är att detta ‘korta’ höll i sig hela tiden. 

Jag kan tro att mina pojkar tycker att mitt ‘jag kommer snart/strax’ är på tok för långt och oberäkningt. Det tycker ju inte jag. Jag kom ju direkt när jag var färdig. Men deras, var ju på gränsen till evighet. 

 Undrar jag om det finns en fast definition på dessa ord. Nästa fråga är om vi följer densamma i så fall?  Undrar jag hur många olika svar jag skulle om jag undersökte detta. Typ: ”Hur många minuter är ‘strax’ ? Hur många är det för dig? 

Skulle inte förvåna mig om EU lägger sig i denna djupa fråga. Och kanske dom skulle göra det. Tänk vad massa relationsproblem det skulle bespara folket. Bättre än att ha åsikter om jordgubbarnas storlek, böjen på banan och gurka mm mm. 

Hoppas att du har en bra dag. Ses om en stund. Jag är strax tillbaka

Söndagstankar -I need you more

Den här söndagen får en sångtext tala ut min tankar. Sången heter ”I need You more”. Så är tron. Varför? Jag ser att ju längre tiden går, ju mer jag möter, ju visare jag blir så inser jag att mina brister finns där. Jag ser min begränsing tydligare och erkänner den. Jag inser att det bästa sättet att klara livet är att lägga sitt liv i Guds händer och omsorg. 

I need You more
More than yesterday
I need You Lord
More than words can say
I need You more
Than ever before
I need You Lord
I need You Lord

More than the air I breathe
More than the song I sing
More than the next heartbeat
More than anything
And Lord as time goes by
I’ll be by Your side
Cause I never want to go back
To my old life

Right here in Your presence
Is where I belong
This old broken heart
Has finally found a home
And I’ll never be alone

Ställer Jill Jonsson in om jag är sjuk?

För några veckor sedan skulle jag gå på konsert. Jill Jonsson skulle komma till stan. Hade skaffat biljett i god tid. Med omsorg funderat ut var jag ville sitta.

Så dimper det ner ett sms som meddelar att konserten blivit inställd pga sjukdom. Den flyttades till nu på söndag.

Nu är det ju bara en liten petitess. Just nu är det min tur att vara sjuk. Undrar om hon kan tänka sig att ställa in och ta konserten lite senare om jag inte hinner bli frisk?

Det vore gentilt. Alltså, visst tyckte jag att det var trist att hon ställde in förra gången. Men jag fann mig ju i det och klagade inte. Så, jag tänkte liksom att, det vore ju fint om vi kunde fundera ihop ett annat datum redan nu. Då är vi liksom förberedda båda två.

Så om någon har Jills mobilnummer så kan ni väl ringa upp henne och kolla. Besked om resultat kan lämnas i kommentarsfältet. 😄

Så jag försöker kurera mig med glass och kaffe. Kommer säkert att fungera fint.

Så det kommer nog bli bra men bara uti fall att jag inte lyckas. Jag vill ju inte missa hennes konsert helt och hållet.

Det blir ju också tråkigt om hon inte får fullt hus.