Månad: juli 2015

Publicerat den

Vi kan ändras i utseende men rösten består…..

Är på resande fot i Dalarna. Reser till platser jag växte upp på när jag var barn. 

Första dagen hamnade vi i Söderbärke. Vi hälsade på hos några gamla vänner. Man kan konstatera att vi ändrar oss efter åren. Alla blir vi äldre. Utseendet ändrar sig i takt vi blir äldre. 

Så sitter jag på deras uteplats. Hör bara röster från köket. Det slår mig att rösterna har inte ändrats nämnvärt. Det var som sist vi möttes för flera år sedan. 

Det finns något i rösten som är som ett fingeravtryck. Rösten avslöjar trots att utseendet ändrats. Tänk att rösten oftast inte förändras i någon större utsträckning. Det väcker minnen och tar oss tillbaka till forna tider. 

Att man inte träffats på många år behöver inte betyda att man tappat anknytningspunkten. Det är på något sätt att man tar upp tråden där man släpte den sist. På något sätt vittnar det om sann vänskap. 

Dessa dagar påminns jag om att rösten berättar mer om personen än dess utseende på något sätt. Rösten kan berätta vem som ringer även om vederbörande inte presenterar sig direkt. Du påmins säkert om lända människor vars röst lever kvar fast vederbörande åldrats och ändrar utseende. Varje röst har något som kännetecknar den. Ett knarr, ett visst sjungande, dialekten, skrattet, sättet att prata osv. 

Röster är intressanta. Dom kan låta uppmuntrande eller som sju svåra år ligger över vederbörande.  Vissa röster vill vi gärna höra. Dom ligger närmare hjärtat på något vis. Man berörs extra när dom pratar. Det inte bara är en persons personliga avtryck. Det sätter avtryck i oss också. 

Vi kan ändras mycket i utseende men väldigt ofta låter vår röst lika dant. 

Publicerat den

Vem äger vem?

Satt och pratade lite om företag…… Chokladen jag gillar trodde ju jag ägdes av marabou. Inte då. Mondelez äger den. Ja, inte när jag köpt den. För då är den min. Bara min. Så dä så.

Så ser man hur skalbolagen köper upp, äger och säljer. Stora statliga företag får inte ha monopol. Så då säljs dom i olika delar.  Telia Sonera är ett exempel. Telia säljs ut. Nätet för sig och trafiken för sig. Men likväl ägs dom av varandra i alla fall. Nätet ägs av skanova. Vem äger skanova? Jo, av Telia Sonera.

Många småföretag köps upp av stora drakar. Hur bra är det?

Så vem äger vem?

Det som gör mig illa det är när jag läser om hur människor äger andra människor till slavar. Där fattiga människor får sätta sina liv i pant för att dom har inget annat. Arbetsslavar. Likadant när man ser att någon har förslavat någon annan som sin sexslav. Eller som man pratar om idag. Vem äger tiggarna? Är den någon som är deras slavdrivare eller för dom det för sin egen skull? Så kan vi räkna upp det ena fallet efter det andra.

Företag kan man äga men man kan aldrig äga en annan människa. Jag skulle vilka skrika ut till alla som anser sig ha rätt att äga en slav, till alla som anser sig  att äga en sexslav, till alla som utnyttjar en människa att tigga och till alla som på något sätt anser sig ha rätt att äga en annan människa – släpp fångarna loss. I detta sammanhang borde polis och åklagare verkligen få mycket resurser att arbeta med. Är rädd för att materiel stöld och åverkan får större uppmärksamhet och värdering. När det egentligen borde vara precis tvärt om. Vad är en stulen sak mot en stulen människa? Ingenting. En människa är och kommer alltid att ha ett mycket större värde än någon sak på jorden. Hur högt man än anser sig kunna värdera än pryl. Människan har alltid ett ovärderligt högt värde. Tänk om vi kunde förstå det.

Så vem äger vem? Ja en människa kan i alla fall inte äga någon annan människa. Det borde FN, EU, USA , Unicef, röda korset, kyrkor och samfund, biståndsorganisationer, du och jag mfl mfl mfl göra allt vi kan för att ändra på. Släpp fångarna loss!!!!

Publicerat den

Kaffestunden

 Man brukar ju säga att morgonstund har guld i mun. Jag skulle kunna säga att kaffestunden har guld i mun. Det är ju för mig en stund då jag stannar upp. Mitt emellan strykningen, städningen, disken och typ alla göra-stunder.
Att ha något tilltugg till kaffet hör inte till vanligheten precis. För mig räcker en slät kopp. Samtidigt jag kollar tidningsnyheterna eller löser några rader i en bok.

Tror vi behöver dom där stunderna. För dig kanske det är te, en god dricka eller något annat som släcker din törst. En stund med en bok eller bara lägga huvudet på kudden fem minuter.

En arbetsdag har denna stund sin givna plats och tidpunkt. Nu när det är semester kan den ju bli precis när som helst (och hur mycket som helst höll jag på att skriva). Det är ju det som är så skönt med semester.

Det ända som nog kan slå denna stund är när man blir bjuden på den och slipper göra den själv 😊

Så jag dricker väl ur denna kopp så jag snart kan ladda för en ny. 😄

Publicerat den

Söndagstankar – nåd över allt förnuft 

Den här veckan har jag gått och sjungit på en refräng. Gång på gång har den liksom bara kommit på mina läppar och i min tanke. En lite gammal visa av Nils F Nygren. Somliga kan den utan och innan. Andra visste inte ens att den fanns. Så gammal är den.

”Nåd över allt förnuft, nåd över alla gränser, allting den överglänser, nåden som Herren ger”

”Kan hända du tänkte när en gång du kom och lämnade allt i Guds hand: jag stannar för evigt, o Herre hos dig, du ger mig trots synder och band:”

”Nåd över allt förnuft….”

”Kan hända du tänker att lämna din Gud: Det kan aldrig mer bli som förr. Förvånad du ser, fast du brutit hans bud och just tänker stänga din dörr:”

”Nåd över allt förnuft…”

”Jag prövat min Herres barmhärtighet här månghundrade gånger jag tror, och själv ska du finna när ångest tär och synden känns nattsvart och stor:”

”Nåd över allt förnuft…”

Denna strof beskriver så oändligt stort vad nåden är och rymmer. Den mäter sig inte med vår begreppsvärld vem och hur nåden delas ut. Den har inga hållhakar. Ingen dold text. Inget omöjligt finstilt som man inte har en möjlighet att uppfylla. Den ges där den behövs som allra mest. Den ges till den som vänder sig till Gud som kan ge den.

Över allt förnuft. Det är nog här nåden visar sig från sin allra bästa sida. När vi människor ger nåd blandar vi in förnuftet. Vi sätter upp regler och paragrafer. Vi dikterar vilkor som måste uppfyllas innan en möjlig nåd kan erbjudas.

Nej, nåd handlar inte om förnuft. Nåd handlar om, just det, nåd. Att lämna bakom vad det än är och förlåta. Förlåta och gå vidare. Som om det som förenaledde situationen inte fanns längre.

Ord som hjälper oss att förstå nåden bättre skulle kunna vara: amnesti, efterskänkande av straff, mildring i straff; barmhärtigt bemötande, förskoning, förbarmande, förlåtelse, mildhet.

I vår relation till Gud är denna nåd oumbärlig. Vi behöver få del av denna nåd för att kunna få den avgörande förlåtelsen som bär oss in i en gemenskap med Gud. Här är ingen olik någon annan. Alla är vi oerhört beroende av samma nåd och förlåtelse. Det borde genomsyra vår hållning mot varandra också. Vi har alla, på,olika sätt, gjort något som ställt oss åt sidan för Gud. Men genom samma nåd får vi nåden att dela gemenskap med Gud. Stort.

När vi läser bönen fader vår ser vi djupet i detta. »Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.» I den bönen lär Jesus oss, att vi får förlåtelse av Gud endast i den utsträckning vi förlåter andra. Och kanske är det just denna begränsing förlåtelse och nåden har. Trots att jag menade tidigare att den ges utan gräns. När vi inser att vi själva är i så stort beroende av av förlåtelse borde det ge oss kraft att förlåta vi också. Påminns om mannen i Bibeln som efterskänktes en enorm skuld. Han gick lättad därifrån. Han var däremot inte beredd att efterskänka en mycket mindre skuld till den som var i skuld till honom. (Matt 18:21-35)  Det är väl så vi ofta handlar, vi människor. Att förlåta kan vara något väldigt svårt. Men nåden täcker det. Där finns kraften att kunna förlåta.

Nåden får vi när det gått snett. Nåden får vi när något gått sönder. För att kunna gå vidare. Kanske börja om. Nåden får vi för att kunna göra allt bättre från den stund nåden gavs. Att inte göra om samma misstag. Att kunna våga leva en gång till. Att våga närma oss Gud igen. Att få livsanden tillbaka på något sätt.

Nåd är just nåd över allt förnuft. Nåd går över alla gränser. Nåden överglänser allt som ”missglänser” i våra liv. Det är den nåd Herren ger.

 

‭‭Romarbrevet‬ ‭5:20-21‬ 20‬‬ ”….Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer, 21 för att, liksom synden fick herravälde genom döden, också nåden skulle få herravälde genom rättfärdigheten, som leder till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre.

Publicerat den

Vi har inte ens tid med vanliga värktabletter….

”Nu lanseras Alvedon Novum – som vanlig Alvedon, fast snabbare”

Har du sett reklamen? Nu räcker det inte med vanliga tabletter. Nu ska värken gå över snabbt. Är det inte lite symtomatiskt för vår tid?

Vi har liksom inte tid att vänta. Darra man inte iväg när trafikljuset just slår om till grönt blir vi irriterade. Det fula är ju för hela friden till för att göra oss startklara så fort det blir grönt, juuuu. När någon går onödigt sakta över övergångsstället…. så onödigt att använda tiden till sådant när man kan vara mer effektiv. Mailet kommer inte fram direkt. Googlingen tar för lång tid fast den gav kanske 153247 träffar att utforska. Och nu, vem har tid att vänta på att huvudvärken ska gå över på 40 min när det kan ta typ 20? Vår tid är dom snabba klippens tid.

Då är det underbart att läsa Tomas Sjödins böcker. Dom andas något motsatt. Läser hans bok ”Det är mycket man inte måste”. Vill minnas att jag även läst något om att bara få gå och skrota lite. Det ger oss så mycket. Läste en krönika med rubriken ”Skogen är ledig” (lite kul titel). Där skriver han bla annat: ”Resan hade sällan något mål. Själva åkandet var meningen” En kommentar som andas ”det får ta den tid det tar och vi får se vart vi hamnar”. Vi behöver tider av att ingenting göra. Vi behöver tider där vi låter saker och ting ta tid. Vi behöver det i vår otålighet. Att få vakna utan att klockan säger at vi måste vakna. Då kan vi vakna tidigare än vanligt och ändå vara glad för det. Då kan frukoststunden som tog lite väl lång tid, så att det blev dags för förmiddagskaffet direkt, inte bli en börda. Utan snarare något välbefinnande befriande. 

För några år sedan var jag på blomsterauktionen i Keukenhof i Holland. Där kom tulpanvagnarna in på löpande band. Uppköparna väntade ut varandra så länge dom vågade innan dom tryckte på knappen för att ge signal om att dom köpte det partiet blommor. Allt handlade om att göra snabba klipp. Fullt fokus. Långt ifrån den andan att ”det finns mycket man inte måste”. 

Jag har semester – det är mycket man inte behöver göra. 

Publicerat den

En kväll på min gård….

Att sitta en vanlig torsdagskväll en sommardag då klockan närmar sig 21:30 är inte så fel. Det är inte mörkt. Lite småkyligt kanske men ändå. Har precis avnjutit lite god lax med potatis. Chili explosion sätter lite fart på laxen. Så kan jag njuta kvällen med en liten chokladbit på maten. 

Detta går väl inte att jämföra med Greklands vackra små byar nära havet. Eller vackra promenadstråk vid Turkiets kust. Eller vad man nu kan vilja eventuellt jämföra med

Men för mig duger den svenska sommarkvällen väldigt bra. För många är det ju knasigt med att solen inte går ner förrän så sent på kvällen. Dessa kvällar väger upp vintermörkret med råge. 

Så jag måste säga att sitta en kväll på min gård är inte alls så fel.

Publicerat den

Att hitta sina rötter…..

Att släktforska har aldrig tilltalat mig direkt. Att se tillbaka på vilka anförvanterna är har räckt med morfars far typ. Visserligen en spännande resa man gör om man kommer långt tillbaka i tiden. Om man kör fast blir det väl ett litet antklimax. 

Nä, släktforskning har aldrig fångat mitt intresse. Kommer ihåg en kompis pappa som var mycket exalterad i sin släktforskning. Han berättade och visade och berättade och visade hur sitt släktträd såg ut. Och där stod  jag och försökte verka intresserad. För inte vågade jag avbryta honom. 

Men tydligen börjat något av detta att veta om hur min historia har varit. Denna somnar ska jag försöka besöka dom platser jag bodde på som litet barn. Det började i vintras. Jag satt och googlade på Google earth. Till min förvåning hittade jag det hus ute på landet vi bodde i när jag var tre till sex år. Det väckte en längtan att få åka till dessa platser en gång till. 

Ska bli roligt att se hur liten gården i verkligheten är. Den gård som jag minns min pappa öste upp en jääääääätttte stor snöhög där vi åkte pulka. På Google Earth ser den verkligen inte så stor som jag minns den. 

Detta är ju långt ifrån släktforskning. Har bara med min egen egocentriska lilla värld att göra. Men det har väl med åldern att göra. Efter 40 kanske man är mer benägen att vilja påminnas om det som varit. 

Hur det än är med släktforskning eller inte ställer vi nog alla frågan ”vart kommer vi ifrån och vart är vi på väg?” På minns om en liten rad i Bibeln som lyder så här: ”vi har vårt ursprung i Gud”. Det finns en lite visa som förklarar detta på ett enklare sätt. Texten är en litet samtal mellan mamma och lille Ole. ”Mamma, vart fanns jag innan jag kom in i din mage?” ”Lille Ole , du fanns i Guds tanke” svarar mamma Ole i sången. För mig har den ”släktforskningen” räckt. Inte för att på något sätt vara ointresserad av mina släktrötter och hela min släkt. Uppskattar varje kontakt jag har med er. Verkligen. Har blivit med åren lite mer pga Facebook mm. Uppskattar det verkligen. Att veta dock att mina rötter går så långt tillbaka utan att forska om det är skönt. En tillit som heter duga. 

Återkommer med min nostalgirunda senare i sommar. 

Publicerat den

Historiskt dag med ”besök” på Pluto men ändå bara en liten bit på väg…

I går kl 13:49 passerade en sond vår mest avlägsna planet (ja den är väl inte längre klassad som det väl). Efter att lagt ner 6 miljarder kronor och väntat 9 år är det ett faktum. Snart få vi bra bilder från denna så kallade planet. Tänk om det inte funkar. Bilderna uteblir. Vilket fiasko. Men det kommer ju inte att ske. Nej, vi får bilder som inom kort visar denna planet. En planet som ingen av oss kan besök. 

6 miljarder. Mycket pengar. Man kan undra vad denna satsning skulle kunna tillföra oss människor. I bland verkar vi ha en omätbar trängtan efter att veta saker som vi inte har någon nytta alls av. Inte något. Som om vi kan ha någon form av makt över vår situation. Men inte. Skulle vårt universum kollapsa så är det ute med oss.  Hur mycket kunskap vi än har om det hinner vi inte rädda oss på något sätt. Inte ens Expressen hinner kabla ut nyheten. Att veta något om en planet vi inte kan resa till kan ju i och för sig vara intressant. Absolut. Men i ljuset av vår världs behov känns det som en onödig kunskap. 

Räkna ihop alla resurser alla länder satsar på att utforska rymden med. Använd dom på att få ordning på vårt klimat och ge alla folk en förutsättning att leva istället. Då torde vi vara i hamn med den uppgiften. Det är fantastiska summor vi lagt på detta. 

Hörde en intervju på Expressens hemsida att detta är kulmen på en femtio år långt arbete. Nu finns det troligen inte så mycket mer vi kan greppa. Ändå är vi bara i en bråkdel av universum. Bara en liiiiiiiiiiiiten bit ut. Tog nio år att komma dit. Talar sitt tydliga språk. Vad gjorde du för nio år sedan? Allt mellan då och nu skulle du kunna sudda bort från historien om du hade åkt med sonden. Fy vilken lång resa. Nio år. Ändå slutar vi inte att vara nyfikna.  Vi människor satsar vidare. Ska vi veta mer krävs det ännu större belopp. Samtidigt håller vi att tappa greppet om vår egen planet. Tala om att gå över ån för att hämta vatten. 

Fuglesang och hans kompisar i all ära (jag var en som följde hans resor live via webben så visst är jag också nyfiken) men allt detta arbete till dessa stora kostnader är inte värt sitt pris. 

Låt oss istället satsa all energi på att rädda vår egen planet här och nu. Ge dessa resurser till att få ner våra utsläpp. Låt våra barn och barnbarn och barnbarnsbarn ha någon framtid att se fram emot. Låt Pluto snurra på i sin egen takt i lugn och ro. Kul att veta att den finns men det räcker med det nu. PUNKT. 

Publicerat den

Koinonia – påminnelse om gamla goda tider

När jag sätter mig i bilen så kopplar mobilen upp sig mot stereon. Musiken börjar flöda utan att man inte behöver göra någonting. (utom när set krånglar vilket inte alls är så kul just då men ändå…)

  Jag fick för länge sedan en cd-boxer massa gamla godingar från förr.  Inte minns du sången nu utan massa band man lyssnade på 80-talet typ. För somliga en tid som troligen inte existerat. En tid som känns mossig och inte värd att minnas för andra. Ja ja. Hur som helst. I måndags när jag var ute och åkte kom musiken igång (efter visst strul) och ut ur högtalarna flödar ”Koinonia”. 

Jag minns när vi åkte ner till Löttorp och lyssnade på dom. Det var mitten på 80-talet om jag inte minns fel. Rätta mig om jag har fel ni som var med. Vilka musiker. 

Så nu finns dom på en spellista på min spotify. I skrivandets stund flödar musiken i köket. Musiker som är samspelta och spelar go musik. 

Det händer något när man hittar sin gamla musik. Man flyttar liksom tillbaka till tid och rum. Låtar men Annifrid Lyngstad tar mig tillbaka till tiden då jag jobbad i Örebro på mellringeklinikerna.  Tiden då jag pendlade mycket mellan Örbro och Laxå.  Himlaväsen påminner mig om deras spelning i Skara sommarland den midsommar då bilen blev stulen. Oslo gospel med låten ”Real Love”. Låten som fick minsta grabben att slappna av när han hade svårt för att sova. (han trodde nog att dom sjöng ”vila”. Det lät lite som så 😉) Tror säkert du hänger med mig i tänket. Vissa låtar plockar fram minnet. Man liksom lever om den tid som var. Den blir verklig på nytt. Det gör i alla fall mig gott. 

Koinonia – det grekiska ordet för gemenskap. Nog är det så. Finns så mycket som sammanför oss. Musik är en sak, minnesbilder en sak. Du har säkert något som sammanför dig med andra på något sätt. 

Samtidigt slår det mig en sak. Musiken har en förmåga att hjälpa oss. Att sätta på ”rätt” musik kan göra underverk med oss. Så varför inte pröva det. Du som är ledsen, uppgiven, besviken, är nere – pröva. Sätt på ”din musik” jag tror det gör underverk med dig. Jag kan ibland undra varför jag själv inte använder det redskapet oftare.  Jag kan bara tänka mig att det är just bara för att jag inte tar mig för det. Det finns god musik som påverkar oss på djupet. Vi brukar kalla den lovsång. Det är som man sjunger från sitt inre till Guds inre. Du kanske inte har någon alls erfarenhet av detta. Men sök dig fram till det.  

Publicerat den

Så är det snyggt igen….

  Att ha en liten gård är bra för det mesta. Man kan dock lugnt konstatera att den också kan växa igen snabbt och bli stökig. 

Så denna dag, i början av semestern, fick det bli att ta ett ordentligt tag att få ordning igen. Vill ju ha trevliga grillkvällar och härliga stunder med en bok. 

Gräsmattan klippt. Bortrensat ogräs mellan plattorna. Bortburet massa saker till grovsoporna och helt plötsligt har det hänt. Det är snyggt igen. Semestern kan bli ett trevligt nöje på min lilla gård. 

Så nu får det bli en dusch och sen sätta fart på grillen. Skulle du ha vägarna förbi så kan du titta in. Finns kött för några till. Annars är det ju bara att ta med sig. Finns det hjärterum finns det stjärterum brukar det ju heta. Vädret, nja det är ju inte att skryta med men det du kar för grillning. Och vilket väder gör inte det.