Hittat mitt hus i Jönköping 

 Jag har hittat mitt hus i Jönköping. Ligget fint. Verkar vara faktiskt fint inne. 

Tänkte att kommunal kunde köpa det och låna ut till mig. Annars lär jag inte ha råd. Utgångspris 13,5 miljoner (!)

Skämt åt sido. Undrar hur jag ska få ihop  till insatsen och driften. Sen är det rätt många rum att fylla med möbler. Det sista ska väl bli en rimlig kostnad när jag handlar allt på Erikshjälpen. Sen blir det väl lite ensamt i alla rum. Men det får jag hitta på någon bra lösning på. 
Om det nu inte bara var för den lilla petitessen 13,5 miljoner …. 

Vad lämnar fotspår i ditt liv?

  En god vän la ut en bild på sin instagram för någon dag sedan. Texten ”True friends leave footprints in your heart”. Så tänkvärt. 

Vad lämnar fotspår hos dig? Vad låter du komma så nära in på dig att fotspår lämnad kvar? 

Ibland är jag rädd för att vi har sådan stor rädsla av någon anledning att vi släpper inte in någon nära in på oss. Sårade stänger vi grinden vid vår livsträdgård. Ingen kan komma nära in på knuten. Man får liksom försöka sträcka sig in över staketet för att om möjligt nå fram. Kanske befogad rädsla. Kanske ibland i självömkan. 

Sann vänskap skapar goda fotspår. I sann vänskap följer god eftersmak i dess spår. 

När vi stänger vår grind försöker säkert någon få kontakt med oss genom att lägga ett meddelande i vår postlåda. Men frågan är om vi vågar oss fram till lådan för att öppna den. För då kommer vi troligen för nära grinden. 

Var inte rädd för nya fotspår i ditt liv.

 Vad för fotspår har du och jag lämnat efter oss hos andra människor? Tänk vad viktigt det är att det blir en god eftersmak i mötet med människor. Spåren efter oss behöver ju bli goda spår. Förlåt mig dom gånger då eftersmaken av min framfart inte blivit den bästa. Det har inte varit min avsikt. Kanske har du också känt en bitter smak efter din framfart. 

Är det möjligt och kan vi alltid lämna goda fotspår efter oss? Somliga verkar kunna det på ett föredömligt sätt. Tänker dock att förr eller senare trampar vi lite fel. Jag tror dock att vi kan välja att göra allt vi kan för att få en god eftersmak efter oss. När vi lyckas sämre får vi be om förlåtelse och försöka bättre nästa gång. 

Vi får göra allt vi kan för att skapa goda fotspår efter oss. 

EriksHJÄLPEN…..

Som du kanske vet så jobbar jag på Erikshjälpen i Jönköping. Måste säga att jag trivs väldigt bra med det. Som jag sagt förut så är det gott att jobba med att hjälpa barn till en bättre framtid. Det är som namnet säger.  Vi hjälper. Eriks namn påminner oss i vilken anda vi hjälper. Hela hans liv och inställning var att hjälpa någon annan. Han tänkte inte mycket på sig själv. 

Men i bland undrar jag hur detta namn uppfattas. ”Ni heter ju EriksHJÄLPEN så ni borde hjälpa mig….” och sen kan det vara alla möjliga önskningar. Allt ifrån att köra saker till soptippen till att få rabatt på priset för att vi ska tycka synd om någon. 

Man kan få ganska många rätt märkliga påståenden. Ordet ”hjälpen” kan missförstås. 

Då är det rätt skönt att veta att vårt arbete, som volontär, praktiserade eller personal, inte gör detta för egen vinning. Vi får ingen rabatt. Vi har ingen förtur till varorna. Vi gör allt detta för någon annans skull. Vårt fokus är att hjälpa barn. Ute i världen men också i Sverige. Därför ger vi ingen rabatt eller prutar på priset. 

Visst är det också sant att man handlar just för sin egen skull. Men visst måste det kännas gott att samtidigt som man gör det händer det något mer. Man förändrar världen genom att ge liv åt barns drömmar. Man gör skillnad. 

Men om jag får erkänna en sak…. Ibland prövas mitt tålamod lite extra när jag möter kunder som glömmer det perspektivet. Då behöver jag lite extra energi för beskriva vår längtan och vår drivkraft. Och vet du, genom att påminna sig om alla barns behov brukar det funka ganska bra. 

Vi är inte EriksHJÄLPEN. Vi är Erikshjälpen med hans påminnande hjärta. Eller som han ofta skrev ”i kärlekens tjänst”! 

Robotdammsugare

Vi pratade om det var rätt dammigt på golvet på jobbet. Inte så enkelt att hålla hela detta golv rent och snyggt. Kommer ju fram dammråttor överallt. 

Att få någon att dammsuga är ju inte den enklaste saken i världen. 

Då tänkte jag att man skulle ju ha en robotdammsugare. Den skulle ju kunna åka runt och dammsuga hela tiden. 

Den idén skulle jag inte kommit på. Tror du inte jag drömde om denna dammsugare ”hela natten”. Alltså, jag tror drömmen tog mig igenom alla fördelar, nackdelar och risker med ha en sådan i en butik som våran. 

Man menar att man i drömmen bearbetar det som hänt. Tror inte helt och hållet på den teorin. Men i detta fall verkar det verkligen vara så. 

Nu ska jag bara hitta en villig försäljare som kan sälja en sådan mackapär till oss för nästan inga pengar alls. För vi hill ju att barnen ska få så mycket som möjligt av våra pengar.  Eller hur?!  

Så nu gäller det!!!! Första bästa säljare: kom med ditt erbjudande. Den som har det lägsta priset vinner 

Vad är norm och normalt?

Läser i Dagen om hur skolan ser på utgångsläget på religionsundervisningen. 

Den normala normen verkar vara att alla är ateister. Alltså att man utgår från att Gud inte finns. Att tro på honom är en minoritet. Hur normalt är det? 

Om vi ser ut över världen finns det oerhört många som på något sätt relaterar till Gud och en tro på honom.  När man beräknar antalet kristna så är det en betydande andel människor. 

Det som gör mig fundersam är hur man hanterar detta. Å ena sidan skall det vara jämställt med allas lika värde och möjlighet att vara den man är. Men när man närmar sig den kristne och den kristna tron är det inte normalt. Då är man ett undantag. För att inte tänka på alla kristna som förföljs idag. Detta är minst sagt bekymmersamt och oroväckande. 

Dagen tar även upp senare omkring asylsökande. Jag inser att regeringen och Migrationsverket anser att hbtq-personer och gravida ska bli lovadade skydd. Men inte ett ord om kristna. Trots att många lever under dödshot och får lida även i Sverige på boenden. Missförstå mig inte nu. Hbtq-personer behöver uppmärksamhet och stöd och skydd. Men det behöver likaväl kristna. Lika viktigt att man tar olika personers situationer på allvar. 

Jag menar att vi tappat förståelsen för utsatthet. Tappat förståelsen för vad som är normalt. 

Kristen tro är normalt. Det borde vara en solklar utgångspunkt i så väl skola som kommun och stat. Jag tror att regeringen inte har insett hur det verkligen ligger till. Antingen tar man för givet att det inte är något problem över vår jord att vara kristen. Antingen har man inte insett att kristna förföljs utöver vår värd. Även i Sverige. Eller så blundar man för det för det är inte politiskt korrekt att se det. Det ger inget bra utgångsläge inför nästa val så det är bäst att blunda för det. 

Det oroar mig. 

Att välja utgångsläge…

Tänk vad olika vi kan se på samma sak. Allt beror på från vilken horisont vi ser på det. 

Vi kan välja att se det från omöjlighetshorisonten.  Från det hållet verkar utsikten göra allting omöjligt. Det finns ingen möjlighet att lyckas. Hopplösheten lyser klar. 

Vi kan välja att se på det från möjlighetshorisonten. Från den synvinkeln har vi mycket lättare att tro på det. 

Detta blir riktigt tydligt när vi ser på samma sak/händelse och har helt olika tolkningar på saken. Helt olika tro på det. 

Jag tror att vi kan välja vilket utgångsläge vi vill se på saken. Vi kan välja att inte tro på att något ska fungera.  Men vi kan också välja att tro att det just ska gå bra. Jag tror att vi kan välja hur vi vill se på det. 

Riktigt knepigt blir det när andra lägger på oss det filtret dom anser att vi ska se igenom. Införstått att det är deras åsikt och hållning som är den rätta. Vad säger att det måste vara just enligt deras tänk? Tänk efter lite? Hur ser den verkliga och rätta bilden i själva verket ut? 

Välj hoppfullhetens blick.  Välj att tänka möjlighet.  Välj att vara positiv. Det går att välja att tänka så. Välj att tro att det faktiskt finns en lösning. Våga välj det förhållningssättet. Då är halva striden vunnen.  Kanske tom den största delen. 

För innerst inne tror jag att vi känner att det förhållningssättet faktiskt är en möjlig väg.  

När jag åkte från jobbet….

  Det tål att sägas en gång till. Det går åt ljusare tider. 
Ikväll när jag åkte från jobbet och landade vid mitt tillfälliga boende var det fortfarande ganska ljust. Jag hade hunnit förbi affären och postnord. Ändå var det inte mörkt. Vilken vacker solnedgång mot en klarblå himmel. 

Det är så gott. 

Det känns nästan som filmen ”Släpp fångarna loss det är vår”. Man kan ju inte påstå att det är som att komma ut på grönbete typ. Inte som att släppa ut korna på första betet. Men något åt det hållet. 

Ja, du fattar, jag tycker detta är så skönt att uppleva. Det vänder nu och det går fort. SMHI får rapportera in sina bakslag i temperaturen. Spelar ingen roll. Inom mig är det vår. 

Typ….. 

Halleluja!!

På tal om bankernas arvoderingar….

Swedbanks vd avskedas. Han får en rätt bra peng med sig när han får gå. Det innebär att han har en rätt häftig månadslön. 

Vi som har vår pengar hos Swedbank får ingen ränta på pengarna att tala om. 

Man skulle kunna jämföra det med second hand. Vi får saker gratis vilka vi väljer att sälja. Banken får låna våra pengar gratis. Men där slutar jämförelsen tvärt. Bankerna förser sig själva med feta löner och arvoderingar. Second hand hjälper andra med sina inkomster. 

Jag tror det är dags att överväga vilken bank jag skall ha i framtiden. Men frågan är om det finns någon bank som tänker mer på sina kunder än på vd-löner mm. Finns det? 

Det kanske är dags att förvara sina pengar på annat sätt. Jag är så trött på bankernas attityd. Men hur skall vi kunna  förändra den. 

Det är dags att vi bankkunder börjar mullra. Mot Swedbank och andra banker. 

Så det är dags för bankerna att börja fundera på hur man ska få behålla sina kunder. Den bank som visar sig kundvänlig och vill mig väl får mig som kund. Den bank som mer värnar om sina vd-löner, den vd mfl som mer värnar om sig själv, får inte ha mig som kund. 

Jag väntar på bra erbjudande. 

Söndagstankar – sorgens sökande efter svar

Gode Gud, tack för att du finns och kan ge tröst när sorgens varför har svårt att hitta sina svar. 

Den sista tiden har jag mött sorgebesked på nätet. Ja, sorgebuden har inte var ätit för mig närstående vänner. Nej, det har varit vänner på Facebook som misst sina kära. Det har varit gemenskaper som haft en gemensam vän som dragiskt förolyckats. Det har varit olyckshändelser som berört människor. 

Då formades denna bön 

Gode Gud, tack för att du finns och kan ge tröst när sorgens varför har svårt att hitta sina svar. 

Vi möter inte bara sorg där någon dör. Det är så mycket som skapar sorg. Förstörda relationer. Människor som sårar. Som sviker. Som lurar och bedrar. Vi kan inte riktigt förstå. Inte riktigt förlåta. Vi blir fattiga på ord. Kan inte förklara. Bara illa berörda. På djupet sorgsna och uppgivna. Svaren uteblir från våra försök att hitta dom. 

Vad kan vi göra? Vart ska vi vända oss? Hur ska vi bete oss? Till vem ska vi gå?

För mig finns det bara en väg. Det är att forma en bön som denna. 

Gode Gud, tack för att du finns och kan ge tröst när sorgens varför har svårt att hitta sina svar. 

Svaret kanske inte kommer per automatik direkt. Men jag är övertygad. Det kommer. Han kan ge oss tröst i väntan på att svaret kommer. 

Förundrad över….

Jag är förundrad över hur saker och ting kan utveckla sig. 

Skulle boka tid för en undersökning. Fanns inga tider för om flera veckor och inga tider som fungerade för mig. 
Efter lite samtal så fanns det helt plötsligt en tid dagen efter på förmiddagen. Hur gick det till?

Uppenbarligen så fanns det en tid.  Uppenbarligen hade jag missat den om jag inte samtalat lite med den som bokade tider. 

Det är ju inte första gången jag är med om detta. Första svaret är att det inte finns någon möjlighet. Men efter litet samtal finns flera lösningar. Det kan vara omöjligt att ändra beslut retroaktivt men så helt plötsligt är allt möjligt. Det kan vara arbetsförmedling, försäkringskassa, sjukhus, parkeringsbolag och vad alla nu heter. 

Ibland funderar jag på att person på andra sidan telefonlinjen inte är intresserad av att hjälpa och försöka hitta lösningar. Lättare med ett nej.  Man känner sig bara till besvär. 

Sen finns det ju undantagen. För länge sedan skulle vi iväg på semester. Två familjer, en bil, bokad stuga och färjebiljett. Så kommer det en begravning. Ringer försäkringsbolaget. Valet var att ställa in resan för alla eller fixa biljetter på flyget för halva följet. Och då utan självrisk typ. Egentligen rätt omöjligt enligt försäkringsbolaget.  När försäkringsmannen inser att min lösning på problemet skulle bli billigare så kommer kommentaren  ”Inte vet jag hur vi ska redovisa detta. Men så gör vi.”  Vi fick flygbiljetter. Kom iväg en dag senare. Våra kompisar kom iväg som planerat. Alla tjänade på det. Det var föredömligt gjort. Tänk om han hade hållit hårt i hur man brukade göra?

Tänk om fler hade denna känsla av att vara lösningsfokuserade än omöjlighetstänkare. Ibland blir så förundrad över omöjligheten att lösa problemet. 

Jag blir i alla fall hellre förundrad över att man kan hitta möjligheten i det som först såg så omöjligt ut. Bara man tar sig tid, och ha en vilja att göra det, brukar det nästan alltid finnas en lösning. 

Ledsamt är det dock att samtidigt notera att den som inte orkar stå på sig, kör i väggen hos denna typ av människor. När den sjuke inte orkar stå upp emot den omöjlige receptionisten på sjukhuset, den  arbetslöse mot arbetsförmedlingen eller vad det nu är. Dessa människor är det synd om. Och allt beror på en person i andra änden av luren som inte orkar bry sig. Eller bara vill ta den enklare vägen för att slippa merjobbet att möjligen hitta en eventuell lösning som kan förändra mycket. Som kan förvandla en människas liv. Bara för det kostar lite för mycket energi som den inte vill ge. Det kan göra mig ledsen när jag möter den som blir utsatt för detta. Det gör mig förundrad över hur det ibland kan gå till….