Månad: september 2016

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.  Matt 11:28-30

Söndagens tema är ”ett är nödvändigt”. 

En rubrik som kanske inte är den enklaste att greppa och förstå. 

Kanske ligger det i att vi så oftast tittar oss omkring för vi skall tillgodose våra behov. Vi söker med ljus och lykta. Letar på massa ställen. Allt för att tillfredsställa våra behov och önskningar. 

Så är vi på många olika ställen och situationer för att hitta något när det egentligen redan finns en väg. Nämligen att söka sig till Gud. 

Finns en känsla av att vi behöver inte gå över ån för att hämta vatten. Det är inte grönare på grannens täppa. 

Hjälpen är närmare än vi tror. Därför säger Jesus ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila”. 

När vi tar emot Jesus i våra liv finna han inom våra liv. Vi brukar försöka förklara det med att han bor i vårt hjärta. Vårt innersta. Därför blir hjälpen så oerhört nära. Vi behöver inte springa runt.  Egentligen bara stilla oss och låta han röra vid oss inifrån och ut. 

Reflekterade över detta för några dagar sedan. Att vi kan få vara Jesu utsträckta hand till vår medmänniska. Vi kan få vara med och bära bördan. Ge stödet. Vara den som uppmuntrar. Att lyssna kan många gånger vara den hjälp som förlöser och befriar. Som att bördan lyfts av. 

I det ljuset blir kanske rubriken lite enklare. Att det är egentligen bara en sak som är nödvändig att göra när man har behov. Det är att söka sig till Jesus.  Han lättar bördor och ger vila. 

Hur går det till? Man formar en enkel bön i ett samtal till Jesus. Där man ber om hjälp. Sen låter man sitt inre på något sätt vända sig till honom i en förväntan om att han kan göra något i just min situation. Visst har jag stått där med en undran om varför det dröjt med svar. Men fler är dom gånger som jag kännt hur han kommit till hjälp. Därför är det då gott att gång efter gång vända sig till honom. Det ger hopp i den situation jag står i. Ett hopp som betyder så mycket.  Hoppet som bär bara i sin egenskap. Tack och lov för det. 

När vi behöver vila i vårt inre kan vi vända oss till honom. Mer än så behöver vi inte. Bara den vägen är nödvändig. 

Eller som Charlotte Frycklund skriver i sin betraktelse inför denna helg: ”Kanske är det enda nödvändiga det Gud ger oss. Liv, glädje, närhet. Vi får ta emot ur Guds hand, små underverk, små ljusglimtar, nära som Guds Ande över vår vardag. ” Så gör det något med oss i vår vardag och livet blir enklare att leva. Bördan känns lättare.