Månad: juni 2017

Publicerat den

När vet man att man är på rätt väg?

Jag tror ju att i grunden är nog dom flesta ganska trygga människor. I den bemärkelsen att man känner att man är på rätt plats just nu. Skulle i och för sig vara intressant att göra ett test om min tes håller. 

Kanske det varierar över tid. Att man ibland känner ett lugn över sin situation. Andra gånger är det precis tvärt om. 

Personligen känner jag mig rätt lugn i livet just nu. Från min horisont känns det helt ok. Visst, några detaljer skulle kunna se annorlunda ut. Men vem kan få allt perfekt. Det har inte alltid varit så i livet. 

Sen tror jag ju inte att livet är statiskt. Det är ett ständigt formande. Livet har på något sätt på gång åt något håll. 

Hur vet man att den riktningen är rätt? Att man är på rätt väg?  Den frågan är ju både lätt och svår. För hur ska man kunna veta det? 

Kanske kan man veta det när man tar beslutet. Då man tar ut riktningen. Eller så är det efter en tids ”resa” då man kan se i backspegeln. Den titten ger perspektivet som anger framtiden på något sätt. Den hjälper mig att dra ut linjen framåt och se åt vilket håll det bär. Först då kanske jag inser svaret på frågan. 

Kanske hänger det på modet att våga. Våga gå. Våga besluta sig. Våga kasta sig ut. Om man har en avslappnad attityd till vinst och förlust blir valet enklare. Om jag går fel tar jag ut ny och bättre riktning. Annars fortsätter jag. 

Ett svar jag känner som lyser fram mer än andra är ”magkänslan”. Långt där inne, i vårt inre, i ”magtrakten” -magkänslan – känner vi om det går åt rätt håll. Om vi lyssnar där så blir det lättare att gå rätt och göra färre misstag. 

I sin linda kanske man aldrig får ett enkelt rakt svar att man kan veta det till 100%. 

I mitt liv har jag mest känt att jag blivit ”förd” åt olika håll. Att det funnits en högre makt som lett mig vidare och in i olika saker. En spännande resa. Inte alltid enkel men så här i backspegeln rätt intressant. 

När vet man? Kanske när man kommit fram. Tills dess får man lita på att man gjort rätt val. 

Publicerat den

Barndomsminnen – kulbacken

När jag var liten så var vi ofta på Nyhemsveckan. En konferens som pingströrelsen har i just Nyhem utanför Mullsjö. 

Jag minns tältet som stod där. Ja, jag minns ju mer det som var utanför tältet när jag var liten. Kulbacken tex. Det var backen av sand där vi formade banor och lät kulor rulla ner. Vill du kolla bilder på den så kan du se den på denna länk. Tälttaket hade nog rätt många kottar på sig.  För under gudstjänsterna så slängdes det upp många kottar. 

Minns också dom regniga dagarna där. När det droppade in genom tälttaket. Ett återkommande utrop bland tälten var ”Köp dagen”. 

För min familj var det ett återkommande besök under många somrar. Under mitt vuxna liv var det några år som jag inte var där så ofta. Men senare år har det blivit många besök.

Det är ganska stor skillnad på då och nu. Nu är det inte mycket till kulbacke. Tältet och har blivit nyhemshallen. Det är klart många före lampor vid scenen. Stora skärmar med mycket teknik. 

Det som är roligt att se att det är många barn där även nu. Dom kommer att skapa sina barnsdomsminnen. Om man idag springer runt och säljer dagen vet jag inte. Men dom har massa annat skoj att göra. Dock utan inkomst. 😉 

​

Fel
Detta videoklipp finns inte
​Nyhemsveckan har fyllt 100 år. En ansenlig ålder. Man kan undra hur den kommer att se ut om 100 år. Vad som än händer kommer många att ha sina barndomsminnen från denna plats. En vecka som lockar många.  Nu med lite mer modrna uttrycksätt men ändå samma Jesus. Inte så illa. 

Publicerat den

Kan du hjälpa ?

Insamlingen har nu nått ca 1 miljon. Den väg vi öppnar för att FN ska kunna köra in i området med mat till över 70000 människor håller på att öppnas. Fler människor än vi räknat mes vill hjälpa till att öppna vägen. Därför behöver vi snabbt behöva få tag på ner mat. Därför behövs det mer pengar. Är du med ger du inre bara mat för dagen. Du gör det möjligt för framtida insatser med sjukvård som vi nu planerar i september. Så har du möjlighet så är det mycket välkommet. Tack

När vi insåg vilken katastrof som håller på att hända i Sydsudan med omnejd bestämde vi oss för att vi miste göra det vi kan. 

Insamlingen hat gått mycket bra. Totalt har vi kunnat använda ca en miljon för att föra in mat i området. Det är komplicerat med det fungerar. Vi kan nu få tag på mat i Sydsudan. Mat som importeras. 

Genom din insats skapar du inte bara en hjälp just nu. Den öppnar vägen för att då gröda till sådden när regnet kommer, du är med också att skapa förutsättning för sjukvård. Skola kan bli möjligt över tid. Vi ska kunna säkra vattentillgången som finns. Jag har aldrig varit med om att en satsning ger sådana ringar på vattnet. Om vi inte gör detta är det ingen som gör det. FN säger nej. Ingen annan gör det. Så är det. Då riskerar ett helt folkslag att svälta ihjäl. Men som du ser kan den peng du hjälper till med ge stor mereffekt. FN har lovat att när vägen är öppen kör dom in massa mat. Dom står beredda. 

Så kan du skicka in en slant gör det en verkligt stor skillnad. Vi har folk på plats. Vi har kontakterna. Folket röjer väg varje dag just nu. Ca 2 mil av dom 10 som ska röjas är klara. 

Om några dagar släpper vi en film från detta arbete. Detta är verklighet. Svälten men också allt detta arbete är en verklighet. 

Tack för att du vill vara med. 

Följ denna länk och se filmen från Sydsudan. 

Publicerat den

Söndagstankar – att vara generös

”Ge, och ni skall få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall Gud ge er i famnen. Ty med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”” ‭‭Lukasevangeliet‬ ‭6:38‬ ‭SFB98‬‬


Ge så skall ni få….  Detta är ett ord som det är risk för att vi slarvar med. Lite lättvindigt kan det användas för att uppmuntra till att vara frikostig. 

Men kanske det ändå har en vikt att reflektera över. Det talar om frikostighet. I motsats till girighet och habegär. 

I den mån vi ger andra utrymme, med det mått vi mäter upp till vår nästa, kommer det att mätas upp åt oss. En mattematik som inte riktigt är som gäller i det vardagliga livet. Här handlar det mer om att för sig, tänka mer på sig själv än andra. 

Så här skriver ”handbok för livet”: ”Om vi är kritiska istället för omtänksamma kommer vi själva att möta kritik. Om vi behandlar andra generöst , kärleksfullt och omtänksamhet kommer vi också att bli väl behandlade. Låt oss älska andra, inte döma dom.” Rätt tänkvärda ord. 

Påminner om att att såsom vi vill att andra ska göra mot oss skall vi göra mot dom. På något sätt att gå före. Det handlar inte om att smöra för någon. Eller att göra något och kräva tillbaka. Utan fritt vara generös och det skall återvända generositet tillbaka. 

Så vill du möta generositet så var generös först. 

Publicerat den

Att få en diagnos 

Att få en diagnos har vi nog all fått någon gång. I alla fall många av oss. Det är i dom flesta fall inte något omvälvande stort.  Andra gånger är det som att ”benen slås undan”. Livet sätts på kant. Många varför ställs. Ibland är diagnosen felaktig men oftast rätt ställd. 

Innan man får en diagnos kan man vara rätt orolig. Med all rätt. Man funderar. Medan man kan befara det värsta vill man ändå veta. Bättre att veta än inte veta. Men inför en sådan tanke är vi nog alla kluvna. Vi vill ju inte ha en diagnos utan att vara helt friska. 

Diagnos ställer vi ju till så mycket idag. Det är ett sätt att bedöma konditionen på något. Man vill veta om det håller. Om det håller över tid. Om det håller en överbelastning. 

För några dagar sedan fick jag en diagnos. Jag var inte beredd på den men ändå förberedd. Man gav mig diagnosen osteoporos. Benskörhet. 

”Osteoporos, eller benskörhet, kallas ofta för en tyst sjukdom, eftersom den ofta utvecklas långsamt under flera års tid.” Ja jag har inte hört något från den 😉

Men det är klart att jag blir ju lite bekymrad. Hur kommer det att påverka mig. Nu har jag ju medicinerat som om det skulle kunna vara detta. Snart 3 månader. Så som sagt så var jag ju förberedd. Fram till 17/8 får jag leva med att inte veta så mycket mer om läget än det jag vet nu. För då blir det nya prover. 

Nu är jag inte så orolig. Utan jag litar till att läkarna har bra koll. 

Tänker att det är andra diagnoser som är värre. Det är när vi sätter våra egna diagnoser, epitet och öknamn på någon annan. Då sätter etiketter på folk för att vi inte tycker att dom duger tex. Det farliga med det är att dom vi ger dessa omdömen kan tro att det är så. Ta tex om man säger att ”du duger ju inte till någonting”. Säger man det till någon tillräckligt ofta så kan vederbörande till sist tro att det är så. Bara för att någon har ansett sig vara den som har rättigheten att sätta den ”diagnosen”. 

Om man vänder på det tänket ….. Vad skulle det innebära om man spred positiva ord om någon? Skulle tro att du redan tänkt samma tanke som jag. Det innebär med största sannolikhet att vederbörande växer och tror något om sig. Det kan göra underverk. En sådan ”diagnos” är oerhört mycket bättre att ge. 

Nu kan min diagnos behövas följas upp med mer utredning med eventuella fler diagnoser. Det kanske får konsekvenser såsom att livet behöver levas på ett annat sätt. Kanske vissa begränsningar eller annan kost. Det ska jag nog klara. När vi sätter diagnos på varandra påverkar det hela vårt liv. Vi behöver komma ihåg det när vi sätter ”diagnos” på någon.  

Vi får se, kanske blir det en del av min blogg. Typ ”att leva med osteoporos”. Vi får se hur det utvecklar sig….

Publicerat den

Att få stanna….

För några dagar sedan kom man och ropade på mig på jobbet. Inte så ovanligt men det fanns en särskild ton i tillropet. Det var några som ville träffa mig. Dom hade något att berätta. 

När jag kommer till vårt café möter jag ett par som under en tid varit volontärer hos oss. JP skrev om dom för en tid sedan. 

Dom sken som solar. Dom hade fått klart att dom får stanna i Sveriges. Permanent. Inte konstigt att dom vara glada. Det blev kramar och glädje.  Tänk att efter att ha väntat i 19 månader så var det klart. 

Det är en sådan glädje att få vara med. Deras hemland kan dom inte vända tillbaka till. Och nu har som fått ett nytt hemland. Planen var glasklar. Nu ska dom satsa ännu mera på språket på SFI. För språket är nyckeln till att lyckas. Så sant så sant. 

Fast man är glad så inser jag att jag nog aldrig kommer att förstå detta på djupet. Att veta att man inte kan vända tillbaka till sitt hemland och vara i händerna på andras beslut. Jag kan bara ana. 

Jag har fler vänner som väntar på beslut. Somliga har väntat längre andra kortare. Det är så tufft för dom. 

Min nöd är att Migrationsverket inte fattat vad det innebär att ha konverterat till en annan tro. Att handläggare inte inser att deras sätt att hantera utfrågningen är utom all rimlighet. Det måste bli en ändring på det. 

Att se glädjen i mina vänners ögon var fantastiskt.   Ett nytt hopp hade tänts. 

Ett annat samtal jag fick häromdagen var att min son fått fast jobb efter provanställning.  Du kan ana vilken glädje. Så tacksam. Så det blev ett ”tack gode Gud”. Inget man kan ta för givet idag. Att få stanna på ett jobb och veta att man har en säkrare ekonomi är ett gott budskap. Det är många kilo som lättar på sina axlar. 

Så det har varit några bra dagar med ”få-stanna”-budskap. 

Publicerat den

Nu vet jag varför …

Är det något man gärna vill ha svar på så är det alla sina ‘varför’. Helst innan dessa ‘varför’ blev just ett ‘varför’. 

Varför blir just ‘varför’ till? Tänk om alla ‘varför’ fick problem att bli ett ‘varför’….. . Det skulle bli så mycket enklare då tänker jag. 

Det är skönt när man får grepp om sitt ‘varför’. Då blir det lite lugnare i tänket. 

Ett barns ständiga fråga om ”varför då” är ju vägen till visdom. Ett säkert sätt att lära sig mer. Det borde vi dra nytta av. 

Sen finns det dom ‘varför’ som ”varför skall man göra så” ? Dom ‘varför’ är ibland lite svårare att få svar på. För man har ju alltid gjort så utan att egentligen veta varför. 

För någon dag sedan fick jag klart för mig varför jag aldrig egentligen velat bo högt upp i ett höghus. Branden i London fick mig att inse varför. Mycket tydligt. 

Vissa ‘varför’ behöver vi nog lära oss att bara lämna bakom oss. Dom får aldrig sitt svar. Stannar vi detta ‘varför’ kommer det mer binda oss en föra oss ut i frihet. Lätt? Nä, inte alls många gånger. Men kanske ligger det en nyckel i detta att våga släppa greppet om detta ‘varför’. Friheten i det kanske frigör svaret. Det kan jag ju inte säkert veta. Men jag tycker mig ana att det ligger något i det. Vi blir mer fria att leva och göra något bra av det. Och kanske kanske så kommer svaret en dag. 

Så nu vet jag varför jag hellre på på nedre botten än på 72:a våningen. 

Publicerat den

Både ock 

Det finns så mycket man känner både ock inför. En dubbel känsla inför samma sak. 

Man liksom tycker om det men ändå inte. 

Tex att det regnar en sommardag. Det är ju klart okej. Så länge det inte är på en semesterdag. Men om det är tort så behöver ju tomten ett välbehövligt regn. Annars blir ju all frukt så liten. 

När en kund kommer för sent in i butiken inser man att nu blir det övertid. Samtidigt är det ju kanon. Vi får sälja mer. 

Tror säkert att du har dina egna exempel på denna dubbla känsla. Vissa saker går det helt enkelt inta bara ha en åsikt om. Det blir liksom både för och emot. Dom lägena är inte roligt. Speciellt när det krävs en ståndpunkt. 

Och så är livet. Det är både ock. Man får göra det som passar oss bäst. Det vi gillar så bra. Samtidigt är det många saker man tycker mindre bra om men som man får göra ändå. 

Och så är det. Livet är både ock. 

Man hoppas ju att livet mest är på den goda sidan så att det kan överskyla det mindre roliga. 

För livet är både ock. 

Det är det vi har att förhålla oss till. Det är det vi ska göra något av. Inte så mycket åt. För ur det kan vi skapa något väldigt bra om vi bara inser möjligheten. 

För livet är både ock. Inser vi inte det är risken att vi blir så besvikna. Bitterheten kan börja gro. Utsätt dig inte för den risken. 

Publicerat den

En utdragen väntan tär på hjärtat

En utdragen väntan tär på hjärtat

Orden är hämtade ur en bok. Det skulle kunna vara ur en diktsamling. En novell. Ja, egentligen vilken bok som helst. Språkbruket är lite föråldrat men ändå så nymodigt. 

Förlängd väntan tär på hjärtat, men en uppfylld önskan är ett livets träd. Ordsb 13:12

Jag la ut denna bild på instagram för någon dag. Till bilden skev jag ”I väntan på…”. Kanske inte så djupa tankar omkring det men ändå. Jag tror att vi är ganska många som väntar på något. En längtan som skall gå i uppfyllelse. Något vi gärna vill se ska hända. 

När en sådan väntan blir väl lång så tär den på hjärtat. Kanske mest bokstavligt men jag tror atr det även kan tära på hjärtat rent fysiskt. 

Jag tror ingen har några säkra och fasta svar på varför det dröjer det vi längtar efter. Det kan vara en bön till Gud som uppenbarligen dröjer med sitt svar. Ibland kommer svaren inte alls känns det som. Ibland kommer dom med vändande post. 

Det finns många händelser i Bibeln som beskriver denna kamp. Den samlande texten om dessa trons folk har vi i Hebreerbrevet kapitel 11. Där beskrivs människor som ”trodde ändå”. Dom höll fast i tron fast dom ännu inte eller aldrig fick se uppfyllelsen. Kapitlet börjar med följande text: ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser.” Den versen är grunden till att vi skall vara uthålliga i vår längtan när uppfyllelsen verkar allt för långt borta. 

När vi framlägger vår önskan inför Gud kan vi ibland ana svaret men ser det inte klart. Att uthålligt tro och vänta. 
Såg denna nyckel-ring. Lite typiskt oss. Det sägs ju att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Skulle tro att i ljuset av att väntan kan tära på hjärtat är det  inte lätt att påstå det. Då håller bättre devisen att ”jag älskar att inte vänta”. 

Man vill va på direkt. Man vill ha svaret omgående. Väntan blir mer av tortyr än bara en tyst väntan. Man lider i väntanstiderna.  

När väntan bli för lång behöver vi bestämma oss för att tro ändå. Fast inte Gud svarar så snabbt som jag vill och önskar väljer jag att tro på honom ändå. Jag släpper inte taget om honom. Jag väljer att tro att svaret kommer. Jag väljer att tro trots mina frågor. Genom historien har det visat sig att när man höll fast i tron på att svaret skulle komma så kom det till slut. Förr eller senare så kommer det. 
Eller för att använda några andra ord från Habackuk 2:2-3 Herren svarade mig och sade: Skriv ner synen och gör den tydlig på tavlor så att den lätt kan läsas, 3 för synen väntar ännu på sin tid. Han skyndar mot slutet och sviker inte. Om han dröjer, så vänta på honom, för han kommer helt visst, han uteblir inte.

Denna dag vill jag skänka en bönens tanke till alla vars väntan tär på hjärtat. Att Gud skulle ge ett andrum och ge luft åt ett ångestfullt inre. Att Gud skulle få ge mod att lyfta blicken och påminna sig om att var uthållig och tro ”ändå”. När tid är så kommer svaret. Och dröjer det ber jag om kraft att ”tro ändå”. 

…låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. …/… Tänk på honom …/… så att ni inte tröttnar och tappar modet. Hebr 12:2-3

Publicerat den

Reboot

När man kommer till årskiftet kan är det som att börja om. Egentligen är det ju bara en dag till och en till. En till. En till. Alltså livet går bara vidare.  Ändå är det en känsla av att börja om. Nystart. 

Kanske har du varit med om att din dator är seg. Av någon anledning blir min dator väldigt seg om den får stå på länge. Det tar tid för att den ska göra det jag vill att den skall göra. Startar jag då om den blir den snabb igen. Det verkar som att den ”slaggar igen” och behöver rensas. Jag behöver inte köpa en ny dator. 

Så kan det vara i relationer. Det Hr ”stått på” så länge att det ”slaggat igen”. Det är långt ifrån alla relationer som då behöver avslutas och ”köpa ny”. Man behöver göra en reboot. Helt enkelt starta om. Få bort slagget som hindrar och förstör.  En dator som gjort reboot är ”som ny”. En relation som gjort reboot kan få samma känsla. 

Det kan vara samma känsla på jobbet. Upplevelsen av att det gått i stå på jobbet, gnistan av avstannat och man känner tristess kan göra att man tror lösningen är att byta jobb. En reboot på jobbet kan ge tillbaka ”ny”-känslan igen. 

Har tron på Jesus hamnat i samma läge är inte svaret att lämna den. En reboot – nystart – är vad tros-relationen behöver. 

Att göra reboot i livet är för många läskigt jobbigt. Man tror att det är att vända upp och ner på allt.  Inte alls. Det är att starta om från det man var. Eller egentligen – att starta om till det man verkligen är. För det som händer är ju att man hamnat lite tokigt från det man verkligen är, hamnat lite fel i relationen eller vad det nu är. Genom en reboot får man bort allt det som förstört och kan fortsätta från den punkt det började slagga igen. Nästan som om ingenting har hänt. Man behöver inte längre vara påverkad av något negativ. Det blir liksom bortrensat. 

En reboot är att ödmjukt inse att det ”slaggat igen” och behöver rensas bort. Att det kommit in sådant i relationen till någon som förstör. I viss mån handlar det om förlåtelse och försoning.  Att lämna bakom. Att få tillbaka det som det var tänkt. Att lyckas med det tror jag vi behöver söka i minnet hur det var innan det ”slaggade igen”. Innan ”störningar” kom in. Det är då man inser och förstår vad en reboot kommer att betyda. 

En omstart i en dator rensar bort allt som inte ska vara där. Så är det borta. Med den inställningen behöver vi göra reboot i livet ibland. Det är inget farligt. Bara välsignat. Jag skulle kunna påstå att det är farligare att inte göra reboot när det behövs. Det kommer att krascha annars. Får jag påminna dig om att det behöver inte innebär uppbrott. Ingen flytt. Inget nytt jobb. Ibland ja, men långt ifrån alla gånger.  Snarare är det att stå kvar där du är men med en helt ny underbar känsla av tillfredsställelse.