Det vardagliga grå kan vara ljuspunkten i livet

Det vardagliga grå kan vara ljuspunkten i livet.

Hur osant det än låter så kan det vara så.

Jag jag haft ett par dagar med en nästan helt ledighet. Dom har jag fyllt med lite vänskap som pricken över iet.

Men det mesta har varit det grå vanliga. Du vet, städa lite, tvärs bilen, handla mm. Det vanliga man måste få till. Att komma ifatt med lite här och där.

Tysta dagar i stort. Inte massa ljus. Ena dagen skönt väder. Andra dagen mest mulet. Men i det stora hela typ gråa dagar. Inget sticker ut direkt.

Men sådan dagar kan vara ljuspunkten. Mitt under gråa upptäcker vi att där kommer vilan. Återhämtningen. Avkopplingen. Det som gör att batteriet laddas. Att man får tid att sjunka tillbaka och reflektera.

Man kanske inte blir färdig i allt det man tänkt. Men det uppstår en förnöjsamhet. Kanske är det då som batteriet laddas som allra bäst.

Tänk att grå kan vara ljust. Beror på hur man väljer att uppskatta det. Ensamhet kan antingen hatas eller uppskattas. Troligen hatas när den inte är självvald. Lättare att älska när man själv väljer det

Men jag undrar över hur man kan förvandla den mindre goda känslan över den grå vardagen. Den är så lätt att bara hamna i den tråkiga och nedstämda känslan.

Att ta tag i den och göra något av den är troligen den bästa vägen. Att intala sig att det är inte så farligt med det gråa ensamma.

Efter några dagar av lite grått känns det skönt att gå in i helgen. Att ha fått några extra dagar av vila har gjort gott.

Tänd upp dina gråa dagar med gott lagom innehåll. Du kommer att uppleva att dom gråa dagarna blir en ljuspunkt i livet.

Dags för november …

Nu är det dags för november. Den tråkigaste månaden på året enligt mig. Så mörk och dyster. Ända fram till 1:a advent. Då lyser tillvaron upp igen.

Men fram tills dess är det mest bara mörker, regnigt och kallt.

Denna månad behöver man hitta alla ljuspunkter som finns. Ta vara på dom. Låt dess värme spridas in i hjärteroten.

Det är under denna tiden jag kan längta till varmare breddgrader.

Så kanske det är den här tiden på året vi människor behöver uppmuntran som allra mest. Så vi får helt enkelt försöka satsa på mycket uppmuntran. Ska vi bestämma oss för det??

Söndagsskolans fyr

När jag gick i söndagsskolan så fick man möjligheten att lägga en slant till missionen. Vi hade en fyr till det. En fyr som var en sparbössa. Varje gång man la i en slant så blinkade den. Tänk om den finns kvar. Den fanns i alla fall i kapellet i Skultorp. Där gick jag i söndagsskolan. Bodde granne med kyrkan. Så på söndagsmorgonen sprang jag dit. Hann hem med ett eventuellt minnesverskort och sen tillbaka till kapellet och gudstjänst.

Den där fyren har funnits med i minnet hela livet. Det var där jag lärde mig att ge. Visst, pengen fick jag från mamma och pappa. (Ingen egen inkomst på den tiden😉) Men det lärde mig att ge. Det lilla tillsammans med alla andras slantar gjorde nytta.

Idag skulle vi behöva damma av den fyren. Mest som en påminnelse om att det jag har fått kan hjälpa någon annan. För mitt överflöd kan rädda någon som inget har.

Då handlar det inte om mängd. Inte rikedom. Inte miljoner. För det handlar om att lägga samman det vi har. Att min slant tillsammans med din slant blir mer. Kan göra mer. Någon kan ge lite. Andra mer. Men det är summan som gör det.

Finns en lite barnkör som har denna text:

Jag behöver dig och du behöver mig
vi behöver alla varandra
Alla har nånting att komma med ibland
att räcka fram en hjälpande hand.

Vi är lika värdefulla du och jag. Herren har ju gjort oss till de vi ska va…… (sen är det något mer.. kanske vet du det)

Vi behöver helt enkelt varandra. I en värld där inte det offentliga räcker till behöver vi varandra. I värld där orättvisor i välfärd gör det omöjligt för somliga behöver vi varandra.

Så ta fram din ”fyr”. Låt den påminna dig om att du kanske kan göra något litet för någon. Kanske rent av mycket.