Månad: januari 2020

Publicerat den

Vad har du för superkrafter?

Såg du bilden från Herregud&Co om superkrafter?

Vad har du för superkrafter?

Skulle tro att du är rätt försiktig med att uttrycka att du har några superkrafter. För inte är vi direkt några ”supermans” direkt, någon av oss.

Men ibland tror jag att vi är lite för försiktiga. För du har allt lite av superkraft inom dig. Du har många saker du gör riktigt bra.

Ändå är det allt för ofta våra mindre goda sidor som får mest uppmärksamhet i vårt sinne. Vi blir så lätt missmodiga av något enda litet misstag. Så känner vi hur vi mörknar.

Tänk om vi kunde istället låt dom bra saker vi gör få påverka oss lika mycket. Ge oss mod. Ge oss uppmuntran. Där tilltron till oss själva får en bost som håller in i dom mindre roliga perioderna i våra liv.

Min bön blir idag:

🙏 Herre, hjälp oss att se det vi är bra på. När vi börjar misströsta och leta brister i oss själva ber jag dig att du sänder störning så att vi inte hittar något. Vi behöver få hjälp med modet. Ge oss det. Vi behöver hjälp med tro på oss själva. Herre, hjälp oss med det. Välsigna våra liv. Amen 🙏

Publicerat den

Se vad andra ser

Att se vad andra ser är inte alltid så lätt.

Andra kan se något stort i något som någon annan inte ens förstår sig på. Tänk bara på ett konstverk till exempel.

En tydlig skillnad på hur olika man kan se på saken är vår mottagning i butiken. Somliga kan se mängden av gåvor som ett för stort berg att klara av. Samma ”hög” kan någon annan se på ett helt annat sätt. ”Tänk så många saker vi får som kan ge hjälp till andra.”

Där någon ser möjlighet kan någon se omöjlighet.

Synen på sig själv kan vara lika svår. Själv kan vi se vår otillräckligheten och oduglighet. Medan andra ser det vi är bra på och gör på ett bra sätt. Självbilden kan ibland spela oss ett spratt.

En förebild vi har som ser på ett sunt sätt är Gud. Han ser på oss med goda och kärleksfulla ögon. Där vi har svårt att tycka om älskar han fullt ut.

Vi behöver lära oss att se på varandra genom Guds ögon. Han ser möjlighet. Han ser med kärlek. Och har vi svårt med det behöver vi be om att få se på vår omgivning genom hans ögon.

Lika fullt när vi ser på oss själva. Det kan vara svårt att se sanningen om oss. Vi har lätt att misskreditera oss. Att vi inte duger. Inte gör gott nog. Och trots att vi gör bra ifrån oss duger det inte.

Ibland känner jag att vi signalerar både till vår omgivning och oss själva att det inte duger. Hur bra det än har lyckats så duger det inte. I sin förlängning leder det bara till uppgivenhet och misstro och misslyckande. Att inte duga i någons ögon är förödande.

Idag tänker jag att du som känner igen dig i den beskrivning skulle ge upp. Först och främst se allt bra du är och gör. Låta det sjunka in. Låta det påverka dig positivt. Du är du och du duger. Sen skulle jag önska att du valde att se på din omgivning genom Guds ögon. Det gör man genom att be Gud om den möjligheten. Också att försöka sätta sig in i hur vi tror Gud ser på den person du tänker på.

Min bön idag blir… kanske kan du låta den bli din bön också…

🙏Gud, hjälp mig att se på andra genom dina ögon. Låt mig också se hur du ser på mig. Hjälp mig att uppskatta andra och det dom gör. Hjälp mig att på det sättet kunna lite på dom. Hjälp mig Herre att se på min omgivning på det sätt du vill att jag ska se på den. Tack för att du älskar mig och min nästa. Amen 🙏

Publicerat den

Rädslor – hur verkliga är dom?

Rädslor – hur verkliga är dom – egentligen?

Kanske är det lite slarvigt att fråga så. Kanske lite för respektlöst. Eller så kanske det är ett ödmjukt konstaterande att den frågan är berättigad. För många rädslor är inga riktiga rädslor.

Först av allt kan vi konstatera att det finns rädslor som verkligen är rädslor. Dom ger oss olustkänslor. Vi kanske får ångest. Vi mår helt enkelt inte bra i dessa rädslor. Att klara sig igenom en rädslan kan verkligen vara befriande och stärkande.

Min fundering är att kunskapen om vad riktiga rädslor gör med oss återskapas i oss även när rädslor inte är på riktigt. Men det gör dom som om dom var på riktiga.

Jag menar att när vi upplever tankemönster som är rädslor för att något ska hända så blir dom, även om det aldrig kommer att hända , som verkliga.

Många rädslor skapas pga tankemönster som som på något sätt är taget ur luften. Alltså att vi oroar oss för något som aldrig kommer att ske. Men vi tror det ändå. Likaså tror vi att människor som har negativa åsikter om oss. Men vi har inga bevis för det.

Vissa rädslor är händelser som påminner om något otäckt man upplevt. Men är det inte. Ändå känns det som verkliga rädslor.

Tänk om man kunde bryta sådana tankar. Inser att det inte är enkelt.

Du som kämpar med detta finns i mina böner idag.

🙏Herre, jag ber dig att du ska hjälpa människor med rädslor. Ber dig om att du ska hjälpa att bryta destruktiva tankemönster. Sätt den som kämpar i frihet. Sätt stopp rädslorna. Beskydda från nya rädslor. Jag ber dig att du verkligen ska hjälpa dessa människor i sin hopplöshet. Tack Gud för att du har kraft att förändra rädslor. Amen 🙏

Ps Såg hos någon på fb att gårdagens uppmuntrande bibelord var :

”Dagens uppmuntrande bibelord: ”Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.””

Ds

Publicerat den

Framtiden – här kommer vi

Tänk – framtiden är något spännande. Den har något i beredskap för oss alla.

För somliga är den skrämmande. Den verkar ha något osäkert som den för med sig. Inte alls lätt att ryckas med i ”Future, I’m ready” – ”framtiden – jag är redo”. Utan det handlar nästan mer om att klara sig undan den.

Men tänk att det kan ändra sig. Att det kan bli något ljust över den. Se att utmaningen är inte farlig. Den har mer med möjlighet att göra.

I dagarna noterade jag att det är 9 år sedan jag började på Erikshjälpen. 9 år. Det har redan gått 4 år sen jag började i Jönköping. Vad kan det då finnas mer kan man tycka. Men det är det som är det märkliga. Man inser att det inte är färdigt ännu och det finns fler utmaningar.

Ibland kan det behövas ett omtag. Alltså någon form av nystart. Eller att man ta ny sats. Det tror jag alla behöver med tiden. Vågar vi se det så blir det lättare att se med tillförsikt på framtiden. Att gå ett steg till. Gör det igen. Anta utmaningen igen.

Kanske blir det mest tydligt vid nyåret. Då man går in i ett nytt år med nya möjligheter. Å ena sidan är det bara det gamla vanliga – en ny dag. Ändå ett nytt kapitel. Men med det sagt så kan man göra detta omtag när det är rätt tid för det. Alltså när som helst på året. För förr eller senare behöver vi alla göra ett omtag – en nystart. Våga den.

Det behöver inte alls betyda att du byter jobb. Utan mer om att ta ny sats där du står och bygger.

Då blir framtiden en lockande utmaning. Så…..

”Future, I’m ready” – ”framtiden – jag är redo” – här kommer jag!!

Publicerat den

Åter till verkligheten

Åter till verkligheten. Alla ”helger” är slut. Alltså alla extra stora helger som skapat extra lång ledighet.

I sig kan det vara stressigt. Å andra sidan kan det vara gott att komma tillbaka till dom vanliga banorna. Det vanliga livet. Det normala. Verkligheten liksom.

Vad är verkligheten? Är det man passerat? Är det det som kommer? Är det nuet?

Kanske är det just där man är just här och nu. Att man inte lever i det förgångna. Men inte heller får långt framåt. Utan man är mer närvarade.

Jag tänker att verkligheten är ett tillstånd som är det vanliga. Man har varit ledig och kunnat unna sig lite extra ledighet. För min del blev det några extra dagar. Om än litet avbrott. Och egentligen bara att ta igen lite övertid. Men resultatet blir detsamma. Man får vila kropp och sinne lite.

Att komma tillbaka till verkligheten kan vara stressande. Man har varit ledig ”lite för länge” typ. Så känns det som att det gått för fort ändå.

Men glöm inte att det vanliga är i grunden något gott. För livet bygger på det vanliga. För där bygger vi grunden. Det är genom det som vi kan uppskatta ledigheten mycket bättre. Det är det vanliga som skapar möjlighet för det lilla extra. Det lilla extra som inte har med pengar att göra med i första hand. Även om dom underlättar.

Så kommandot i verkligheten. Ta makten över den. Gör något bra av den. Det är då verkligheten blir något bra.

Ps Sen kan vi ju skapa små öar av ”stunder av återhämtning ” som om dom är ”extra ledighet”. Där kan du vila. Där kan du njuta. Ds

Publicerat den

När en låt fastnar i huvudet….

Hur kommer det sig att en sång kan fastna i huvudet? Hur man än gör så upptäcker man att man går och nynnar på den. Sjunger på den. Tänker på den. Hur kommer det sig….?

Intressant är också att den kan ”smitta av sig”. Andra börjar sjunga på den. Så har den fastnat hos dom också.

Vissa låter har med sig minnen från förr. Minnen som påminner nästan magiskt hur man kände och hade det just då. Just då som man gick och sjöng på den då…..

En låt som just nu jag återkommer till är ingen slagdänga. Men den är gammal. Den vill jag dela med dig idag. Den handlar om Guds trofasthet.

Trofasthet – ett vackert ord som beskriven att vara trogen. Att han finns vid din sida varje dag. Han har omsorg om dig.

Stor är din trofasthet, min Gud och Fader
växlingens skugga ej finnes hos Dig
Evig din kärlek är, ditt verk dig vittne bär
att Du den samme är evinnerlig

Refr
Stor är Din trofasthet, stor är Din trofasthet
Ny varje morgon din nåd emot mig
var dag du åt mig ger det som du nyttigt ser
Stor är Din trofasthet, Herre mot mig

Våren och sommaren, hösten och vintern
Solen och stjärnorna på himlen blå
Allt vad du skapat har del uti lovet tar
Säger hur underbar Gud är ändå

Rening från synd Du ger frid som förbliver
Kraft för var dags behov år efter år
Framtiden ljus och lång möter jag nu med sång
tills jag hos dig en gång vid målet står

Vill du lyssna till den? Det finns en gammal inspelning då ”Minns du sången” gick på tv. 📺

Kanske vill denna sång påminna dig om att Guds nåd är dig given. Att vad än livets skiften är går han med. Det finns kraft för varje dag.

Gud välsigne din dag.

Publicerat den

Ja, visst gör det ont….

Det finns mycket som gör ont i livet. Jag tänker inte i första hand på skador rent fysiskt. Visst kan de göra ont. Men det är oftast lättare att hantera. Lättare att förstå. Och det läker oftast ganska fort.

Men det finns annat som brister och gör så ont. Förluster. Relationer. Människor som gör oss illa i vårt innersta. Vi blir sårade.

En utveckling kan också upplevas som att den gör ont. Det bänder och sliter. Det tänjer. Det växer. Ibland talar man om växtvärk. Det liksom gör ont i utvecklingen.

Så det är Boye skriver: ” Det gör ont när knoppar brister”.

I slutet av den dikten skriver hon så här:

Då, när det är värst och inget hjälper,  
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen. 

Ingen rädsla håller , glömmer att man skräms, glömmer ängslan, då….. – vilar i den tillit som skapar världen

Tänk om vi kunde vila mer i den tillit som skapar världen. Den kraft som skapar det positiva. Som ger oss framtiden. Som bär oss igenom det tunga, det som sårar, som gör oss illa. Att veta att ur det kommer det en kraft av nytt trots allt. Hur svårt det än är att just då tro på det.

Se gärna Boyes dikt. Den finns längre ner i bloggen.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.  
Varför skulle annars våren tveka?  
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?  
Höljet var ju knoppen hela vintern.  
Vad är det för nytt, som tär och spränger?  
Ja visst gör det ont när knoppar brister,  
ont för det som växer och det som stänger.  

Ja nog är det svårt när droppar faller.  
Skälvande av ängslan tungt de hänger,  
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –  
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.  
Svårt att vara oviss, rädd och delad,  
svårt att känna djupet dra och kalla,  
ändå sitta kvar och bara darra –  
svårt att vilja stanna och vilja falla.  

Då, när det är värst och inget hjälper,  
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen. 

Publicerat den

Den inkonsekventa politiken….

Våra politiker är ett släkte man ibland förundras över.

Ena stunden uppmanas vi att ha en levande landsbygd. ”Bosätt dig där.”

Sen gör dom det mer eller mindre omöjligt att bo där….

Nu straffas landsbygdsfolket återigen. Eftersom busstrafiken till och från staden är så dålig så blir det så märkligt. Drivmedelpriset bara stiger. Avdragen blir mindre. Så är kräftgången ett faktum. Huset man bor i blir mindre attraktivt = svårtsålt och tappar värde. Det blir så dyrt att ta sig till jobbet.

Att vi behöver tänka på miljön är jag helt klar över. Men den blir inte bättre med högre bensinskatter. Den blir bättre av att man tar fram bättre och renare motorer som drar mindre bränsle. Tills det är ett faktum får man hjälpa dom som väljer att jobba för ett öppet landskap och en levande landsbygd.

För den som inte har råd med en elbil och där bussar inte är lösningen kommer ändå att bli tvungen att använda bilen.

Det leder till att vi får prioritera bilkostnaden. Köpa färre andra saker. Det skapar mindre tillväxt i sin tur. Jobb försvinner.

Miljöfrågan är politiskt korrekt. Att värna bilen är politiskt inkorrekt. Men varför ska vi ha det så svårt att hålla oss ”mitt på vägen”?

Nej, den politiska världen behöver se på helhetsbilden.

Ps En märklig skatt är när man köper ny bil. Man straffas för att man köper nytt och bättre och mer ”miljö-vänligare”. Det verkar vara bättre att vi har kvar dom äldre bilarna som släpper ut mer avgaser. Ds

Publicerat den

Att ta rygg på någon

Följer du någon sport som tex skidor……?

Det är inte så ovanligt att man säger från kommentarerna att ”hon tog rygg på den som låg framför ”. Med det menar man att det finns en fördel av det. Man kommer i ett positivt baksug. Det går åt mindre kraft att komma framåt. Likaså kan spåret ha bättre glid att ligga bakom någon. På det viset går det lättare att ta sig fram. Man måste inte ta i så hårt som den som ligger först.

En fin bild på livet.

Behöver du ta rygg på någon en tid? För en tid få känna lite baksug och att någon gör spår för dig?

Du är inte värdelös ifall du känner att du behöver ta rygg på någon för en tid. Där får du återhämta dig lite. Få din framfart att gå lite enklare. För ligger du i ”eget spår” blir det för tungt för dig.

När du tar rygg på någon behöver du inte brottas för alla beslut. Du kan välja att följa en tid.

Men vem tar man rygg på? Det är ju viktigt att våga ta rätt rygg. Tänker att det är en som du har förtroende för. Och som ”går åt rätt håll”.

En annan viktig sak är att våga ha tillit människor i din omgivning. Inte misstro. Inte misstänka. Utan våga vila i att du tar rätt rygg.

Att ta rygg på någon är att hitta rätt. Det går ju lite stick i stäv med den mentalitet av att klara sig själv. Vi kan faktiskt behöva andras råd ibland. Viktigt är då att tänka på att man ändå själv fattar besluten. Men med glädje och tillit tar emot råden.

När du är i det läget att du behöver hjälp på vägen så ta den hjälpen. Var inte rädd att ta rygg på någon. Det kommer en tid då du går helt för egen maskin. Var så säker.

Publicerat den

Att ge sina skärvor till Gud

Läser i Dagen.se en gripande berättelse om Mia och Patric som överlevde Tsunamin 2004.

Där beskriver Mia sin väg tillbaka på följande sätt:

– Jag kände mig förkrossad, som att hjärtat splittrats i tusen bitar. Men så kom en kväll när vi låg tysta i vårt sovrum och jag upplevde det som att Gud frågade mig om jag ville ge en av de här skärvorna av allt som slagits sönder till honom. För mig var det början på vägen tillbaka. Att tillsammans med både Gud och Patric steg för steg bygga upp en normal tillvaro igen.

Vill du ge en av dom skärvorna av allt som slagits sönder i ditt ditt liv till honom?

Att ge sina skärvor till Herren kanske för någon låter märkligt. Men för den som hittar den vägen är det en väg till helande. Det handlar om att släppa taget om det traumatiska man upplevt och låta det glida in i Guds barmhärtiga läkande omsorg.

Att börja ett nytt år och lämna över det trasiga till Gud är en av dom bästa saker vi kan göra. Jag är rädd för att vi bär på trasiga skärvor på tok för länge. Kanske i någon form av rädsla. Vi fastnar på något förunderligt sätt i en negativ tillit. Men det krävs ett mod och mognad att släppa taget. Minns min egen erfarenhet av att be Gud om hjälp men ändå försöka själv. När jag sen varit mogen att lämna över allt till Gud, i en känsla av att ge upp, så har avlösning kommit. Gud har helst, gett livet tillbaka, gett befrielse, som förändrat allt.

🙏Ber för den som upplever sig trasig. Som bär på skärvor. Ber modet att lämna sina skärvor till Gud. Ber dig Gud om helande. Visa din omsorg. Ta vår om det trasiga. Tack för ditt helande. Amen 🙏