Då ångrade sig Herren … Somliga menar att Gud inte kan ångra sig. Vilket han visst kan. Det står att han ångra inte sina gåvor till oss. Men här ser vi ett straff han ångra att det ska ske.
Herre Herre förlåt … Amos ser det hemska och uttrycker sitt ”Förlåt”. Då ångrar sig Herren. Ordet ”förlåt” har en makt till förändring. Inom oss!! I vår omgivning!!
Lodet … Lodet visade om man byggt rätt. Om väggen är rak så att den kan hålla. När Gud hängde fram detta Lod fanns det ingen återvändo.
Siare, ge dig iväg … Är det så vi vill behandla Guds sändebud profeten?
Var Amos en profet? … Själv säger han att han är en herde. Så var hans självbild. Gud säger tar honom från hjorden och säger: ”Gå och profetera..!” Det var Guds bild av honom. Stämmer din bild av dig själ med Guds bild av dig? Är du på rätt plats med ditt liv?
Man brukar säga att det skrivna ordet har makt. Betänk att allt vi skriver som vi skickar upp i ”internet” finns kvar. Även om vi raderar det på vår egen sida så snurrar det vidare i cyberrymden. Det gör att om jag skriver denna blogg och lägger ut den på wordpress kommer den alltid finnas där. Även om jag tar bort den på i hemsida. Den snurrar vidare på något förunderligt sätt. Det är som ”lagt kort ligger” – Sagt ord är sagt. Går inte ta tillbaka.
Det skrivna ordet har en makt. Vare sig vi vill det eller inte. Det ligger en kraft i det. En kraft som kan förändra så mycket. Både på gott och ont. För ord vi säger om varandra kan å ena sidan uppmuntra som gör att vi växer som människa. Att vi blir glada. Men ett annat ord kan rasera så grymt att det aldrig går att reparera. Ord kan verkligen såra och göra illa.
Guds ord har en kraft som är mäktig. Guds Ord är verksamt. Det finns en inneboende kraft i Guds Ord. När Gud uttalade sitt ”bli” i skapelsens morgon blev någonting skapat ur ingenting. Så mäktigt är Guds Ord.
Bibeln säger….
‘ Liksom regnet och snön faller från himlen och inte återvänder dit utan vattnar jorden så att den blir fruktbar och grönskar och ger säd till att så och bröd till att äta, så ska det vara med ordet som går ut från min mun. Det ska inte komma tillbaka till mig förgäves utan att ha gjort vad jag vill och utfört vad jag sänt det till. ‘ Jesaja 55:10-11
När Gud uttalar sina ord har de ett syfte. De skall utföra något. Och det skall inte återvända tillbaka till Gud förrän det utfört det som det var ämnat för. Bibeln säger att det skall inte vända ‘tomhänt’ tillbaka. Alltså inte förgäves, fruktlöst eller verkningslöst. Guds Ord har en önskan inom sig som vilar i Guds välbehag. Alltså att det Guds Ord skall utföra är Guds önskan som han har sitt välbehag i. Ordet skall inte återvända förrän det framgångsrikt har utfört det Gud önskade.
Vi kan vila i att Guds är verksamt. Han vill göra gott mitt ibland oss. Innan de versar vi läste står det …
‘ Nej, liksom himlen är högre än jorden, så är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar. Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren . ‘ Jesaja 55:8-9
Gud vill göra mer än vad vi vågar att tro. I Efesierbrevet läser vi om att Gud kan göra långt mycket mer än vi kan drömma om eller tänka. Gud tänker högre, bredare och djupare än vi vågar göra. Det kan vara bra att ha med sig när vi gör vår önskan tydlig inför Gud. Så stor är Gud. Vi har så lätt att begränsa honom.
Kanske skulle vi avstå att diktera villkoren för Gud. Hur han skall svara på vår bön. Likaså så avstå från att mäta upp för honom hur mycket vi tror att han kan göra. Att vi bara kunde släppa tvivlet en liten stund och låta honom verka fritt.
Guds Ord är verksamt. Punkt. Kan vi låta det få vara det? Att han kan få befrukta våra tankar med sina möjligheter? Vårt sätt att tänka, vår begränsing går inte att jämföra med Guds sätt att vara och göra. Så släpp taget och låt honom verka fritt. Fundera på av det skulle innebära för dig och ditt liv. Jag kan ana att vi kommer bli både överraskade och mycket tacksamma.
Gudsfruktan … Det är ett svårt uttryck. För det är så lätt att fastna i ordets del som uttrycker ’fruktan’. För det drar mer åt rädsla kan man tycke. När det mer handlar om respekt och tillit.
När man inte bekymrar sig … Man borde bekymra sig över det djupaste läget. Men ser bara det ytliga goda. Så missar man det man verkligen borde bekymra sig för. Som att gömma huvudet i sanden och tänka att allt är gott. Fast man anar något annat.
Stolthet … kan i en snabb blick ses som något bra. Och visst, någon gång är det så. Men stoltheten kan bedra oss.
Tänk vad mycket som kan gå fel när man tar något för givet. En match man leder stort kan lätt förloras om man tror att segern redan är vunnen. När man tar ut segern i förväg brukar det inte sluta väl. Tänk vad många lag som bittert fått uppleva det.
Men kanske är det lite typiskt mänskligt. Vi har lite för lätt att ta något för givet. Fast vi egentligen inte ännu har det.
Morgondagen lever vi redan som vi redan fått den. Men vem vet om morgondagen kommer? Ingen! Inte förrän den är där. Varje dag är en gåva till av oss. Av nåd.
Vi kan ta en framgång som inteckning att nästa kommer per automatik. Som om nästa gång blir minst lika bra som förra gången. Man tänker lite för lätt att ”man kan det ju, vad kan gå fel”?
När man tar sin position som given för all framtid har man nog redan tappat den. Då har man tappat fotfästet. Man glömmer allt för lät vägen dit. Inser för sent att det som tog lång tid att bygga upp kan raseras på ett ögonblick.
Jag tror att om vi ödmjukt ser på det vi har som en gåva av nåd given blir vi mer ödmjuka. Att vi inser att det är inget vi kan ta för givet. För i grunden är det bara nåd. För gåvan att nå dit är också en gåva. Vi fick det med oss i födseln.
Livet, arbetet, det vi är bra på, vår familj, dom pengar vi har och allt vi äger i livet är något att varsamt, försiktigt, omsorgsfullt värdera högt som en gåva. En gåva som lätta kan tas ifrån oss om vi inte förvaltar det väl.
Det gör att uppdrag vi får förtroende att inneha behöver vi våra väl omsorgsfullt och försiktigt. För det kan lätt tas ifrån oss om vi inte hanterar det rätt. Förtroenden är färskvara. Det kan ta tid att bygga upp men snabbt rasera.
Att inse att livet är ett förtroende från Gud, att vårt livs uppdrag är av nåd givet så blir vi mer vaksamma över det. Vi värdesätter det högt. Varsamt bär vi våra uppdrag. Då kan vi bevaras sunda i uppdraget. För det hindrar om vi är stadd på en olycksväg. Som psalmisten uttrycker det:
Och se [sedan] om det finns en fördärvlig (smärtsam) väg hos (i) mig [ett sätt som sårar dig och skadar mig], och led mig på den eviga vägen. [Den väg som leder till en evig fortsättning i gemenskap med Gud.] (kärnbiblen Ps 139:24)
På vår livsvandring finns en hjälp att gå. Vi kan be vår Herre varna oss om vi är på fel väg. Vi kan få hjälp att korrigera vår väg genom att vara lyhörd inför Herren. Om inte det räcker kan vi underställa oss ledarskap/mentorer som bistår oss (och Gud) att vaka över vår livsvandring.
Jag jobbade på re:form (i Örebro) en tid tillsammans med Micke (kommer du ihåg detta Micke?) Vi underställde oss varandra med att stötta på olika sätt. En sådan enkel sak som att när vi blev slarviga med våra kaffemuggar (när dom hamnade överallt och inte i köket) så fick vi påminna varandra. Och vi lovade att inte bli sura på varandra. Vi hade ett uttryck också när vi märkte att vi sackade i skärpa på olika sätt. Då sa vi ”nu sträcker vi upp det igen”. Ingen fördömelse. Bara en påminnelse om bättre skärpa igen. Att höja excellensen igen. Tack Micke för det samarbetet. Jag tror vi behöver det mer i vårt ledarskap och samarbete över lag idag. Kanske behöver vi det i vårt egna vardagliga liv också. Behöver du underställa dig samma sak? Det kan hjälpa oss att behålla skärpan i uppdraget. När vi blir ensamma är det lätt att tappa skärpan.
Ta inte livet för givet. Ta livet som givet.
Då kan vi ödmjukt leva det. Vi blir mer rädd om det. Vi vill då förvalta det på bästa sätt.
Sorgesång över dom … Vilken sång sjunger man över oss? Vissa tider har nog sjungit sorgesånger över oss. Andra tillfällen har det varit mer en jubelsång. Det blir ju stor glädje i himlen när en människa vänder sig till Gud och ber om frälsning.
Sök mig … Det finns många tillfällen, tider och nöd som gör att vi söker oss till Gud. Gud älskar ett folk som söker efter honom. Och när vi gör det skall vi finna honom. För närmar vi oss Gud kommer han att närma sig oss. Jak 4:8
Den förståndige tystnade … Vad är det som händer då den förståndige tystnar i en ond tid? Kanska kan vi ana det. Det oerhört tufft att klara att stå upp för rätten i en ond tid. Inte bara att det är tufft i motståndet. Det är också lätt att bli missförstådd. Att sina ”egna” också slår emot den som höjer rösten. En ond tid är en slug tid. Här behöver vi be om mod och kraft. Det blir aldrig bra att bara stå och ”skrika”. I en ond tid blir folket oroliga. Då behövs det ledare som kliver fram och ingjuter mod, frid och omsorg.
Sök det goda … Undrar varför man ibland verkar ha en större håg att söka det onda istället för det goda? Tala om att man blir grundlurad. När man söker det goda kommer Gud att bistå. Halleluja.
Även om … Gud är verkligen sorgsen över folket. Även om de försöker på något sätt hålla skenet uppe och offra till Gud så ser han igenom skalet. ”Sångers buller” – blir det av deras lovsång. Varför? Hjärtat och munnens bekännelse hänger inte ihop. Det kan låta bra men blir ett missljud inför Guds ansikte.
På min vägg i mitt hem har jag en gammal kartbild. Den är över Afrika. Den är gjord 1970. Vissa länder som finns idag finns inte med på den kartan. Andra har hunnit byta namn både en och två gånger. Kanske till och med fler gånger.
I mina gömmor har jag några kartor jag använde förr när vi var ute och reste. Idag skulle jag inte ta med dom på resan. Vägar har bytt nummer. Många vägar är nya. Andra har tagits bort. Att använde den för att ta ut en semesterrutt på är bäddad för att jag kommer att köra fel. Kanske till och med vilse.
Allt som har liv utvecklar sig. Allt som har liv förändras. Så hur det såg ut 1970 och idag är en ganska stor skillnad. Inte bara rent visuellt i omvärlden. Utan också i värderingar. Hur vi lever och är. Samhället likaså.
Det gör att vi kan inte leva efter en gammal kartbild. Då kör vi fel. Liksom ett land i Afrika bytt namn eller ett nytt land kommit till måste vi förnya vår kartbild. Det är en utmaning som heter duga.
Ibland är vi inte glada åt den förändrade kartbilden. Tex är det nya värderingar idag. Ändrade förhållningar i samhällets system. Men ändå måste vi förhålla oss till den bild som är nu.
När vi uppdaterat vår kartbild kan vi börja navigera i den. Det innebär inte att vi är överallt i ”kartbilden”. Somligt behöver vi undvika för att inte köra tokigt.
Bibeln säger….
”Flytta icke ett gammalt råmärke, ett sådant som dina fäder hava satt upp.” Ordspråksboken 22:28 -17
Eller som en annan översättning säger:
”Flytta inte på gränslinjer som dina förfäder har satt upp.” Ordspråksboken 22:28 SKB
Det finns sådant som man inte ska ändra på. Sådant som har samma betydelse och samma viktighet idag som förr.
Detta innebär dock inte att vi ska behålla det vi kallar för råmärkena. Utan bara det som vår herre bestämt. Inser det svåra i detta. Därför behöver vi söka Herren för att förstå detta. Blanda aldrig ihop våra konstruktioner med Guds sanningar.
Dagens kartbild ser inte ut som förr. Det måste vi inse. Vi kan inte navigera på den gamla. Gud hjälpe oss att uppgradera den vi har. Att kalibrera den till dagens verklighet.
Men vi får inte överge Guds gränslinjer. För det kommer att stå oss dyrt. Guds gränslinjer är för vårt bästa.
Vill vi komma rätt i denna tids oroliga världsbild behöver vi navigera efter rätt kartbild. Kanske är dags att kolla vilken version vi just nu lever efter.
Ps…. Den gamla kartbilden där hemma ….. det är inte allt som är passé på den. Rätt mycket stämmer fortfarande på den ….. Ds
Sådant älskar ni ju … Man kan ana lite av ironi. Men det var ju sanningen. De älskade att göra det som inte Gud hade behag till. Ändå fortsatte de.
Trots allt … Trots allt som drabbade folket vände man inte om till Gud. Är det man kallar att vara hårdnackad? Det är rannsakande. Hur hanterar vi Guds varning till oss?
Ändå har ni inte … Det måste ha varit tydligt när ett område fick regn men intill torkade åkern. Sjukdom och farsot drabbade folket. Ändå ….
Därför … Gud hade försökt på olika sätt visat folket. Men ändå vände dom inte om. Därför! Det fanns en gräns. Gud handlade ut efter deras (icke-)reaktion. Guds handlande blev frukten av deras handlingar.
Jag blir mycket beklämd när vi drar så drastiska slutsatser på grund av att en ledare har fallit. Att en har fallit är beklagligt och sorgligt. Men det innebär inte att alla andra är dåliga för det. Sista dygnen har det varit nästan en tävling om att säga hemska saker om varandra. Den sista tiden borde istället stämma oss till ödmjuk eftertanke och rannsakan. Då blir man fåordig och lågmäld. För vem går fri?
Att en har fallit betyder inte att en hel rörelse har felat. Det innebär att en har gjort det. Att orera över att någon fallit är osmakligt. Det är att sparka på den som ligger. Det är att strö salt i öppna sår. Istället bör vi bära i förbön. Att man får ta konsekvenser av sitt handlande är helt naturligt. Men det måste alltid finnas en väg tillbaka för sann ånger.
Är det något vi nu behöver är att be för alla i ledande ställning i församlingar. Vare sig man är pingstvän eller verkar i en annan kyrka. Det är en utsatt position. Nu är inte tid att kasta sten på folk. Nu är tid att be. Den som fallit skall resa sig upp igen och ödmjuka sig. Den som står upp ska leva på ett ödmjukt och respektabelt sätt. Den som är fri från synd må kasta första stenen.
Det är verkligen en märklig tid. Kriget i Ukraina har skaka om oss. Hamas anfallskrig mot Israel är verkligen fyllt av oro om tidens utveckling. Att en andlig rörelse skakas om gör det hela ödesmättat. Nu är inte tid att kasta sten. Nu är tid att ropa till Gud om barmhärtighet. Jag inser att det är snårigt mellan vad som är rätt eller fel. Men det gör behovet av bön bara ännu tydligare. Nu är inte tid att kalla varandra för massa saker. Nu är tid att be för varandra. Nu är inte tid att döma. Nu är tid att be för varandra. Det innebär inte att sopa under mattan. Utan det handlar om att be för dom som reder ut situationer. Nu är inte tid att tror sig veta vad man har gjort eller inte. Den som vet vet. Alla andra kan sluta med att beskriva vad man tror har hänt för det vet man egentligen inget om. Så kära människor i och utanför Pingströrelsen – B E D – vi tror på en Gud som förmår förändra. Vi tror på en Gud som kan förlåta. Vi tror på en Gud som kan upprätta. Vi tror på en Gud som avslöjar det som är synd och fel. Vi tror på en Gud som älskar alla människor.
Vi behöver söka att liv som blir mer och mer lik Jesus. Då har vi större möjlighet att leva på ett sätt som ger ett gott levene och ett rättfärdigt liv. Vi behöver inse vår brist. Det borde stämma oss till ödmjuk. Herre fräls oss.
Därför vädjar jag (om nu någon lyssnar till enkla mig) var rädd om dina ord. Man kan tycka att alla andra ska få en strängare dom. Men man står själv inför ansvaret för sitt eget liv och sina egna ord. Tala om det du verkligen vet och lämna det övriga till tystnad. för vad vet vi har verkligen hänt? Vi kan vara trygga i att dom som vet vet och hanterar det. Innan du dömer någon annan – vänd blicken till dig själv först. Vad behöver du ta tag i? Vad har du för bjälke i ditt öga när du försöker ta bort flisan i den andres öga? Se på din gene ryggsäck innan du fördömer någon annans. Det brukar stämma till eftertänksamhet.
Till sist: Bed! Nu är verkligen tid för att be. Vi tror på en Gud som kan göra långt mycket mer än vi kan drömma om eller tänka. Den Gud vi tror på har möjlighet att göra under. Till honom ber vi – Herre hjälp oss.
Gud uppenbarar sina planer … Det är så intressant att Gud inte gör någonting utan att ha uppenbarat sina hemligheter för sina profeter. En profet är Guds tjänare.
När Herren talar … vem skulle inte då profetera? Gud talar genom profeter genom alla tider. Förr uppfattar jag det som att det skedde oftare. Nu hör man det mer sällan.
Gud varnar … Gud vill visa sitt folk att han ser vad som väntar. De skall drabbas men bli räddade. Guds varnande omsorg över våra liv är värt att lyssna till.
Frågan kommer från ett samtal mellan Emmaus och Jerusalem. Lärjungarna hade sett hur Jesus korsfästes och dog. För dom var han förlorad på något sätt.
En man slår följe med dom och ställer denna fråga. För han hörde nog deras lågmälde sorgsna samtal. Och undrade vad som samtalade om.
”Han frågade dem: ”Vad är det ni går och samtalar med varandra om?” Då stannade de och såg bedrövade ut.” Luk 24:17 SFB15
När du läser berättelsen ser du där att det var Jesus själv som slog följe med dom. Han hade uppstått men det visste dom ännu inte. Så hjälper
Han hjälper dom att förstå helheten av det som dom mött de sista åren. Deras vandring med Jesus.
Jag är så övertygad om att samme Jesus vill slå följe med dig. Han ställer samma fråga
Vad samtalar du om?
Vad är det som bekymrar dig? Vad är dina livsfrågor? Vad behöver han förklara för dig?
Männen brukar kallas för Emmausvandrarna. Vi skulle kunna kallas livsvandrarna. Samma funderingar kan vi ha. Eller några helt andra frågor. Det vingar gemensamt med Emmausvandrarna är att Jesus är lika intresserade av oss som av dom.
Vad skulle du svara om Jesus ställde den frågan till?
Pedher´s blogg 