Att vara en vindflöjel är egentligen inget bra. Alltså då man följer minsta lilla ”vind” som kommer. Man är då lättpåverkad och hakar på det mesta utan att egentligen ha koll på vad det egentligen är man följer. Att vara så ”vindkänslig” tror jag är rätt riskabelt milt uttryckt.
Men jag tror på att följa andens vind. Att fånga det som han vill föra oss in i. Anden har en förmåga att hitta det som är bra för oss och leda oss in i det. Man skulle kunna beskriva det som att visa oss Guds vilja i våra liv eller sammanhang.
Jag tänker att det är där som visioner föds. Visioner som är mer än bara en idé man råkar få. Visionen har en kraft som skapar något. Då ser vi något som skall komma men som vi inte kan skapa själva. Det är en fantastisk process att följa men den kan innebära att vi behöver vara uthålliga och tålmodiga.
Jag tänker mig att det fungerar som en segelbåt. Man hissar segel och vinden för båten framåt. Ibland behöver den kryssa med hjälp av vinden men målet kan nås med hjälp av vinden.
Ibland är jag rädd för att vi placerar oss i lä mot andens vind. Av någon anledning vill vi inte låta anden ta kommandot. Kanske rädda för att han vill föra oss in i något vi inte vill.
Anden har inte sådana ambitioner att våldföra sig på oss. Han vill att vi ska vilja det han tror och vet är bäst för oss. Når han inte det så väntar han tills tiden är mogen.
Som församling tror jag detta är mer viktigt än någonsin. Visst, i varje tid har andens ledning varit viktigt. Men något säger mig att i denna tid behövs detta mer än någonsin. Som församlingsledning behöver man vara extra lyhörd och följsam. Anden är inte alltid mänskligt logisk. Ibland behöver man helt enkelt gå i tro.
Som medlem och troende är denna lyhördhet också viktigt. Så att man vågar följa. Man förstår inte alltid allt. Men något inom sig säger att detta är bra.
Jag längtar efter en tid då vi hissar segel och följer andens vind. Att vi inte i första hand bara sätter upp fingret för att möjligen känna vart åt trenden blåser. Utan att vi i djup respekt söker andens vind med våra segel.
Jag längtar efter en tid då vi som Guds folk hissar seglen och följer anden dit han för oss. Det finns inget mer underbart än när man upptäcker denna resa. Att börja ana åt vilket håll det bär. Se att man börjar nå dit där anden leder. Och sen se det i sin tydlighet när det blir så.
Under perioder i mitt liv har jag bett en bön. Den har varit ”Herre, här är jag tills du säger något annat”. Det har gjort mig trygg. Lever i nuet tryggt med fasta bopålar. Sen har jag uppfattat när han sagt något annat. Då varit beredd till förändring. Det har skapat ett lugn. Ingen stress. Somliga har missförstått den hållningen. Att jag alltid är på väg. Vilket är precis tvärt om. Jag slappnar av och stör inte den processen förrän Gud ”stör” den.
Är det dags för dig att be bönen ”Låt andens vind blåsa på mig”?
Pedher´s blogg 