Igår var det demonstranternas högtid. I vår stad var det två marscher. Vänsterpartiet var först ut och sen Sossarna. Om jag inte misstog mig hade dom samma orkester som fick först i ledet. Andra partier har försökt att efterlikna detta men till vilken nytta?
Det är väl bra att demonstrera ibland. Man får på så vis visa var man står (går kanske det mer var 😉) i olika frågor. Men frågan är till vilken nytta det blir. Inget parti kan idag regera ensamma. Så mycket av politiken blir ju kompromiss. Kanske vore bättre att alla gick tillsammans istället, partierna alltså. Dom måste ju ändå jämka sig samman för att få till det.
Att visa vad man tycker är inte lätt idag. Alla känsliga frågor verkar det vara någon som satt agendan och allt annat är opolitisk korrekt. Det är som att någon lobbyist har lyckats få alla att tycka lika, i alla fall i det offentliga rummet.
Det kan bekymra mig när någon anser sig bestämma vad andra bör tycka. Det är som att demokratin gäller så länge den inte drabbar dom själva.
Ibland kan det vara svårt att stå upp för sin åsikt. För man blir så ansatt av motståndarna. Så länge man kan prata med varandra om varandras åsikter och hållning är det okej för mig. Det är sunt att kunna mötas för att ifrågasätta på en rimlig nivå
Men när tonerna stegrar sig, man höjer rösten (för argumentet håller nog inte) då blir det , minst sagt, knepigt. Tänk att olika åsikter kan bli så på slagsida för att någon har bestämt utgången och vad den andre måste anse och vara det som gäller.
Jag tror vi alla skulle må så mycket bättre av att tagga ner retoriken och lyssna mer på varandra. Det innebär kanske inte att vi ändrar åsikt. Men vi kommer se på varandra på ett mer respektfullt sätt.
Så mindre med demonstrationer och mer av dialog. Det tror jag alla vinner på.
Pedher´s blogg 