Månad: juni 2024

Publicerat den

Ingen kan säga att den inte behöver någon annan

Kanske inte är så konstigt att mina funderingar är påverkade av Nyhemsveckan.

En tanke som slog rot i mig är denna

Ingen kan säga att den inte behöver någon annan

I 1 Korintierbrevet läser vi om dom olika kroppsdelarna. Några av verserna kommer här…

”Kroppen består ju inte av en enda kroppsdel utan många. Om foten sade: ”Jag är inte hand, så jag hör inte till kroppen”, så hör den ändå till kroppen. Och om örat sade: ”Jag är inte öga, så jag hör inte till kroppen”, så hör det ändå till kroppen. Om hela kroppen vore öga, var fanns då hörseln? Om allt vore hörsel, var fanns då luktsinnet? Men nu har Gud satt samman delarna i kroppen, var och en av dem som han ville. Om alla vore en enda kroppsdel, var vore då kroppen? Men nu är kroppsdelarna många och kroppen ändå en. Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte.””
‭‭Första Korintierbrevet‬ ‭12‬:‭14‬-‭21‬ ‭SFB15‬‬

Sista versen jag delar tror jag är en av sakerna vi har att fundera på inför framtiden. Vi kan inte säga till någon att vi inte behöver den. Det är också vår utmaning. Hur ska vi lyckas med det? Hur hanterar vi det. Det får bli min bön framöver. Kanske din med.

Ingen av oss kan tvinga in oss i något uppdrag. Utan vi blir upptäckta. Hur upptäcker vi gåvorna som väntar på att få komma i tjänst?

Djupet i detta är också att inse att vi inte klarar det själv. Vi behöver göra det tillsammans med någon. ”Kan själv” är ett avslutat kapitel i våra församlingars historieskapande. Ska vi framåt så måste vi ändra attityd från ”kan själv” till ”jag behöver dig”.

Tänk vad mycket det skulle kunna ske om vi insåg detta. Jag tror att det skulle första mycket.

Publicerat den

Läs med mig 3 Moseboken – Kapitel 1-3

 Inledning hämtad från Kärnbibeln

Varför lyfter jag in denna text? Jo, för att denna bok kan kännas väl mycket offer och väl mycket sjukdomar och regler kring det. Då är det bra att få med sig en inledande text som visar på djupet i den:


På hebreiska kallas boken för Vajikra, som betyder ”och han kallade”, eftersom det är det första ordet i texten som beskriver hur Herren kallar på Mose, se vers 1. Tredje Moseboken kallas också Leviticus (latin för ”leviternas”) dvs. ”prästboken”. Här förmedlar Mose de instruktioner som Gud gav honom under den sista månaden vid berget Sinai för hur folket och prästerna ska leva. Vid en första anblick kan denna bok vara den svåraste för en nutida läsare att relatera till, behövs det verkligen olika offer för att behaga Gud? Boken lägger dock en viktig grund för hur människan kan närma sig Gud. Inom judendomen börjar ett barns studier i Torah inte med första eller andra Mosebok, utan just denna tredje bok. Anledningen som ges i textutläggningarna är att eftersom offren är heliga och barnen är rena, låt de rena hantera det rena. Hebreerbrevet fungerar som ett kommentarverk till Tredje Moseboken och visar på hur Jesu blod vann en evig återlösning, se Heb 9:11-12.


Det hebreiska grundverbet qara (som vajikra är uppbyggt av) har flera betydelser. Förutom att kalla på någon (vilket görs med namn), används det även om att bjuda in (som också brukar göras med namn) eller proklamera (som ofta brukar göras antingen i någons namn eller till en namngiven). Men utan undantag är det detta ord som används alla de gånger i Bibeln då någon ska namnges, just i betydelsen: ”gav honom namnet” eller ”han/hon ska heta”.


Det finns en bibelkod som löper genom inledningen av alla de fem Moseböckerna. Tar man första förekomsten av bokstaven Tav och räknar 49 bokstäver, så är den 50:e bokstaven Vav. Med ytterligare 49 bokstävers mellanrum följer Resh och He. Mellan första och femte versen i Första Mosebok står alltså med 49 bokstävers mellanrum ordet Torah (תורה). Samma mönster finns även i Andra Moseboken. I inledningen på Fjärde och Femte Moseboken finns samma bokstäver, men i motsatt läsriktning (He-Resh-Vav-Tav). Denna bibelkod finns dock inte i Tredje Moseboken. Istället finns ordet JHVH (יהוה) inkodat med 7 bokstävers mellanrum! De fem Moseböckerna formar alltså en kiasm där Torah pekar inåt mot Guds eget namn JHVH, till den bok som heter Vajikra och som från hebreiska även kan översättas ”Han ska heta”.


1 Mos – TORAH →


   2 Mos – TORAH →


       3 Mos – JHVH


   4 Mos – HAROT ←


5 Mos – HAROT ←


I den hebreiska Bibeln är inte Moseböckerna uppdelade i fem olika böcker utan utgör en bokrulle. Däremot har man gjort motsvarande indelning med böcker, kapitel och verser i bokrullen för att det ska vara lättare att hitta olika avsnitt. Moseböckerna heter på hebreiska Torah som betyder undervisning eller instruktion. Torah pekar alltså mot centrum, 3 Moseboken, där Guds eget namn finns kodat i var sjunde bokstav i den första versen.


Att avståndet för att bilda ordet Torah är just 49 bokstäver är ingen slump. Talet 49 är 7 gånger 7 och siffran 7 betyder fullbordan – att göra färdigt. Var 7:e dag är en sabbat, vart 7:e år är ett sabbatsår och när man har firat 7 sabbatsår, alltså 49 år, är det jubelår. Jubelåret handlar om att allt återställs, all egendom återgår till sin rättmätige ägare, alla skulder blir avskrivna och alla slavar blir fria. Guds ursprungliga skaparordning blir återupprättad!


Detta är bara möjligt genom att en återlösare frivilligt åtar sig uppdraget att betala det fulla priset för återlösningen. Den som väljer att bli en goel (återlösare) kan inte välja att återlösa delvis. Antingen allt eller inget. Tredje Moseboken beskriver priset och förutsättningarna i detalj. Gud själv är vår Återlösare.


Struktur:


Boken är skriven som en kiasm. Här finns en rörelse in mot det allra heligaste där kulmen utgörs av försoningen.


A Heliga ritualer (1-7)


  B Ett heligt prästerskap (8-10)


     C Ett heligt folk (11-15)


      D Försoningsdagen (16)


    C Ett heligt folk (17-20)


  B Ett heligt prästerskap (21-22)


A Heliga ritualer (22-25)


Avslutning (26-27)



Skrivet: Omkring år 1445 f.Kr.


Berör tidsperioden: 1445 f.Kr., se 2 Mos 40:1; 4 Mos 1:1


Författare: Mose.


Slut citat från Kärnbiblen.


Herren kallar på Mose … Gud hade behov av att tala med Mose. Beskriva hur det skulle gå till i offren. Folket hade behov av att gång efter gång offra något för sina synder. Det utgjorde en central del i att få förlåtelsen. I det nya förbundet har Jesus en gång för alla gett detta levande offer. Nu behöver vi inte offra dessa olika offer. Vi behöver bekänna oss till honom som en gång för allt och alla bringat den försoning som behövs. Så stor är vår Gud. Han sända sin egen son till att bli detta offer. 


Blodet i offret … När du läser om offren ser du blodets centrala del i offret. ”Jesus Guds Sons blod renar från alla syn” – läser vi ofta kring nattvarden. Nu krävs inte längre ett djurs blod var gång man skulle be om förlåtelse för sina synder. Nu har Jesus trätt in en gång för alla. Han är det offer som bringar försoning för oss. 


Matoffer som blev över … Det tillföll Aron och prästerna. 


Ljuvlig doft … Vi kan notera att dessa offer var en ljuvlig doft inför Herren. Kanske lite svårt att inse det som en ljuvlig doft. 


Har du några tankar om detta avsnitt?

Publicerat den

Att vara i Guds atmosfär

Jag är i Nyhem. En av pingströrelsens stora sommarkonferenser. Växte upp med att vi åkte hit. Sprungit bland tallarna. Lekt i kulbacken när den fanns. Så den här veckan har varit en del i min tros formande.

Det jag mest minst från veckorna jag varit hör är inte i första hand kulbacken. Utan det är stunderna av Guds närhet. Här har jag berörts. Hör har jag skrattat. Gråtit. Utmanats. Tagit beslut.

Jag finns där i en av samlingarna även detta år. Så händer det. Guds närhet är så påtaglig. Får berättat för mig att några vänner hade suttit och tittat via nätet och upplevde detsamma. Kvällens predikant säger då:

Vi behöver inte vara någon annan än oss själv i Guds atmosfär

Och det är verkligen så så sant. Inför Gud och i Hans atmosfär behöver vi inte förställa oss på något sätt. Bara vara den vi är. För allt annat blir bara så dumt. Det avslöjar han direkt. Vi kan tro att vi kan sätta på oss en mask eller vara hela sanningen om oss själv. Men Gud vet. Så vi kan verkligen vara oss själva. Det som sådana vi får vara i hans närhet och i hans atmosfär. Det där han möter oss.

Jag tänker att det gör att vi kan släppa ner axlarna. Vi behöver inte prestera något egentligen. Utan vi behöver bara vara närvarande. Närvarande och öppen för att vara i atmosfären. Och att där ta emot.

Det är något alldeles fantastiskt att vara i Guds atmosfär. Guds närhet gör oss så gott. Våga vara i den. Låt den beröra.

Publicerat den

Läs med mig 2 Moseboken – Kapitel 39-40

 Prästens kläder … Man på prästens kläder – ”Helgad åt Herren”. Prästen fans under sin tjänstgöring i tabernaklet. Avskild för sin tjänst. Bar folket inför Guds tron. Bildligt med bröstplattan med tolv stenar som motsvarade Israels tolv stammar. Han hade hjärta för sitt folk. 

Mose inspekterar tabernaklet … Arbetet blev fullbordat. Mose kontrollerar det. Man hade gjort i allt som Herren hade befallt.  Och Mose välsignade dem. 

Tabernaklet sätts upp … Man smörjer det till tjänst. Avskiljer det alltså för sitt uppdrag. Det smordes och på så vis helgades det till tjänst. Inte bara en person som kunde smörjas till uppdrag alltså. 

Aron med söner … Dom avskiljs till tjänst som överstepräst och som präster. 

Han gjorde i allt som Herren befallt honom … Mose följde Guds instruktioner i allt. 

Guds bekräftelse … Gud bekräftade sin vilja om tabernaklet genom att han uppfyllde hela tabernaklet med sin härlighet. Det var så mäktigt att ingen, inte ens Mose, kunde inte gå in i det. 

Så länge som molnskyn var över tabernaklet … så länge stannade folket på samma plats. När skyn lyfte visste folket att det var dags att dra vidare. När vet vi att det är dags att dra vidare? 

Moln och eld … Så var det under hela Israels folks vandring. Molnet och elden ledde dom genom deras vandring. 

Har du några tankar om detta avsnitt?

Nu har vi läst andra Moseboken. Vi har kvar 3 böcker på vår vandring genom bibeln. Snart är vi i mål. Häng gärna med på sista etappen. 

Publicerat den

Konferenskristen

Sitter och lyssnar till Linda som talar i den första samlingen jag är mer på i årets Nyhemsvecka. En mening hon säger i början av sin förkunnelse är

Vi behöver lära känna Jesus på riktigt

Ibland säger man att det är lätt att bli en konferenskristen. Alltså att det är på konferensen man kommer och lyssnar på undervisning. Det är där man responderar på budskapet. Och det är där man upplever Jesus och bejakar hans kallelse över våra liv. Resten av året lever man på den upplevelsen tills nästa eller samma konferens får ett besök.

Jag säger inte att det är fel att åka på konferenser och uppleva Gud. Gör det. Prioritera det. Men låt det inte stanna där. Låt det få bli ett liv med ständigt påfyllande av Gud varje dag mellan konferenserna.

Jag tror vi har en utmaning ingen tid vi lever i just nu. Jag tror att allt som sker just nu utmanar oss. Därför upplever jag att det finns en hälsning i detta som Linda säger. Inte för att hon hittat på något nytt. Eller något som någon råkat hittat på just nu. Men det är mer aktuellt än på länge.

Vi behöver lära känna Jesus på riktigt

Här finns nyckeln för ditt och mitt liv. Nyckeln in i vår framtid. Nyckeln till att lyckas navigera i alla utmaningar vi möter idag.

Vi behöver låta honom vara med i det vi gör. Vi är rätt duktig på att köra oss själva. Men det hindrar inte att han, inte bara får hjälpandes i det vi inte kan, får vara med i allt det vi redan kan. För det kommer att välsigna det att bli något djupt bra. Inte bara ytlig framgång.

Det behövs mer än bara lite Jesus på ytan. Det innebär inte att alla ska bli pastorer eller missionärer. Många fler än nu behöver absolut bli det, men ytterst handlar det om en personlig relation.

Vi behöver verkligen lära känna Jesus på riktigt (på riktigt riktigt – som en vän jag känner skulle säga).

Så frågan blir …

Hur har du det med Jesus?

En oerhört viktig fråga som vi inte får slarva bort. Hur har vi det med Jesus? En central fråga med ett respektfullt djup. Slarva inte bort den frågan. Jag uppfattar det som livsavgörande. För där upplever jag många svar på det vi brottas med får sitt svar och sitt amen.

Publicerat den

Läs med mig 2 Moseboken – Kapitel 37-38

 Förbundsarken … Där Guds stentavlor förvarades. Kistans lock ansågs också vara Guds tron. En central del i tabernakelet och templet. 

Nådastolen – stolen där nåden utgick. Kanske skulle man kunna beskriva den som så.

Ljusstaken … Där lamporna brann. Var troligen ljuskällan i rummet. Lyste hela natten. 

Väldoftande … Man gjorde rökelse som doftade gott. Alla sinnena var med i tabernaklet och i templet

Värdet på allt … Värdet på allt man använde till tabernaklet måste ha varit mycket stort. Mycket var guld och silver. 29 talenter guld och 100 talenter silver. Man kan konstatera att när man bär kostnaderna tillsammans, även om någon ger mer än någon annan, gör att man kan skapa något stort. Tror inte att man skall värdera något efter en enskilds möjligheter. Utan vi ser det tillsammans. 

Har du några tankar om detta avsnitt?

Publicerat den

När kyrkklockorna ringer är det snart dags för ….

När kyrkklockorna ringer vill som berätta något för oss. Men vet du varför?

Jag besökte mitt barnbarn. Han hade en teori om detta. När vi öppnade dörren för att jag skulle hämta min väska så ringer dessa klockor då meddelar han följande:

När kyrkklockorna ringer skall vi snart se på tv

Det var en ny tes för mig. Inte visste jag att dom förebådade tv-tittande. Men när klockorna ringt är det ju snart dags för barnprogram. Det är ju något viktigt. Så klockorna kan ha olika betydelse.

Men det ligger något i det. Inte i första hand att dom vill förbereda oss för TV. Men dom vill varsla om något annat. Att det är dags för gudstjänst i kyrkan. Dom har också kunnat ringa för att varsla om att det är helg och helgemålsringning. Deras budskap låter lika men har ett viktigt budskap att framföra.

Man kan läsa följande:

Ringning i kyrkklockor är en urgammal sed för att ge invånarna information om att nu är det gudstjänst eller att någon avlidit. Kyrkklockorna har historiskt också använts vid fara som till exempel brand. I orostider användes kyrkans klockor för att kalla samman befolkning för att tala om att till exempel krig utbrutit.

I den kyrka jag går i har vi ingen klockringning. Men för mig har det varit lika viktigt att gå till kyrkan. Det är för mig något jag prioriterar. För jag tror att det välsignar mitt liv. I nya testamentet i bibeln kan vi lösa om att den påminde folket om kyrkan. Vi läser…

”Och låt oss inte överge våra sammankomster, så som några brukar göra, utan i stället uppmuntra varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.”
‭‭Hebreerbrevet‬ ‭10‬:‭25‬ ‭SFB15‬‬.

Jag kan tänka mig att det kan finnas många orsaker varför dom inte gick dit. Eller så var det bara så att det inte blev av. Och det är ju ett känsligt ämne som författaren går rakt på sak på. Men kanske är det ändå så att genom att prioritera gudstjänsten välsignar det vår tro. Hjälper oss att väx och få en stadig grund i vår tro.

Kyrkklockorna påminner oss om en viktig stund långt bortom tvn. En stund med Gud. Kanske kan nästa gång du hör kyrkklockorna stanna upp en stund med Gud. Låta honom komma nära intill dig och få välsigna dig.

Publicerat den

Läs med mig 2 Moseboken – Kapitel 36

Fortsatte att bära fram … Det var ingen engångsföreteelse att ge. Man fortsatte med det. 

Man gav mer än nog … Tänk när församlingen och kyrkan kan annonsera att man fått mer än nog för vad kyrkan behövde. 

Tabernaklet färdigställdes … Att komma med visionen är en sak. Att starta ett arbete är en sak. Att fullborda det kan vara nog så svårt. 

Välgenomtänkt arbete … Man gjorde inget förhastat. Man följde en mönsterbild. Man var noga – inte slarviga. Att vara noga i Guds Hus är en viktig hållning.

Har du några tankar om detta avsnitt?

Publicerat den

Att spela för sitt land

Just nu spelas fotbolls-EM. Spelare sätter på sig landslagströjan och spelar för sitt land. Jag har aldrig hört talas om någon spelare som inte ser detta som ett hedersuppdrag. En ära att få representera sitt land.

Och den känslan verkar alla ha som får representera sitt land i en sport vad det än är. För det är sitt land där man har sitt medborgarskap. Det är där man hör hemma.

Jag har aldrig fått uppleva det. Men jag minns att jag blev uttagen ett år gånger att representera min skola i skolmästerskap. Det var också en hederssak.

Du som tror på Gud har ett medborgarskap i himlen. Du kanske inte drar på dig en lagtröja från himlen. Men kanske bildligt talat skulle vi göra det. För vi representerar himlen när vi är här på jorden. Vi tillhör Guds lag.

Jag skrev om Lewi Pethrus Nationalsång. Den skulle kunna modifieras lite för att passa himlens nationalsång.

Det är en heder för oss att få representera himlen. Det laget är inte en elit som plockas ut. Inte en liten trupp på kanske 20 personer eller hur många nu ett landslag får ha med sig. Landslaget för himlen är alla som tror på Gud. Alla platsar. Hur stort är inte det?!!!

En spelare i landslaget kan inte bete sig hur som helst. Likaså behöver betänka vem vi representerar.

En spelare göra allt den kan för att genomföra sitt uppdrag på bästa sätt. Hur mycket mer skall inte vi gör det då?

En spelare vill verkligen göra allt för lyckas vilket jag tänker att vi kanske skulle ta efter.

Framför allt handlar detta om att med respekt bära förtroendet högt när vi får representera himlen. För vi är dess ambassadörer. Guds sändebud. Så sträck på dig. Du har ett dom viktigaste uppdragen som finns på denna jord.

Publicerat den

Läs med mig 2 Moseboken – Kapitel 35

Sabbaten … Bibeln lyfter fram vilodagen på flera sätt och på många ställen. För människan en vilodag. För skapelsen var det att åkern skulle ligga i träda. Den skulle vila vart sjunde år. För att återhämta sig. Tanken är att vi och naturen behöver en viloperiod då och då. Den tillhör livet.

Manades i sitt hjärta … Tydligt var att Guds hus behövde material. Man var tydliga med vad som skulle samlas in. Men man gav efter vad sitt hjärta manade till. Det är ett sant givande. Att ge från hjärtat. Vi ger inte genom måsten. Vi ger för att vi vill och känner en inre maning. Vi läser här om en villighet som gjorde att man gav. Man gav av det man hade. Alla som kunde ge gav. Inte bara av pengar utan också av det man skapade. 

Fyllt honom med Guds Ande … så att han kunde ….! Guds Ande skapade något i Besalel så att han kunde uträtta det Gud manade honom till. Gud gav förutsättningarna. 

Guds utrustning … Vackert skrivet: ”… har Herren utrustat med vishet och förstånd till att veta hur de skall utföra allt arbete med att uppföra och färdigställa helgedomen”. Använde den vishet och det förstånd Gud gett dig till något som blir till välsignelse. 

Har du några tankar om detta avsnitt?