Läste om Emma i tidningen Dagen. Hon berättade om sin upplevelse om Guds kallelse. Vilket inte alltid är så lätt. Det är mycket som påverkas av Guds kallelse. Man kan ana att priset kan bli högt i en första anblick. Men när man ser närmare på kallelsen kan man ana Guds omsorg i den.
Emma hade en kommentar omkring sin process som jag tänker speglar en viss ”kamp” vi alla kan ha.
”Jag vill inte, Gud, men om du vill, vill jag”
Ibland kan vi få kämpa med den tanken i våra liv. Att både vilja och inte vilja. Inte kanske i första hand att vi inte vill följa Guds väg för för våra liv. Utan mer i repekt för djupet och allvaret i hans kallelse.
På något sätt älskar jag Emmas sätt att säga det. Som, vill du Gud så vill jag”. För det finns något mer i Guds kallelse än bara ett uppdrag och ”jobb”. Det finns en djup närhet till Gud när han kallar. Att han inte bara utser, inte bara kallar in, inte bara sätter oss i arbete utan att han går med intimt nära. Att han följer med, utrustar och hjälper oss att genomföra det.
Men visst ligger det något av att lämna något bakom sig för att gå in i något nytt. I sig är det ibland ett sorgearbete. Att inte finnas kvar i något man uppskattat mycket.
På ett sätt kan jag känna igen mig i hennes process. Men att uppleva hur Gud verkligen vill något gott med oss gör något med oss. Att då säga sitt ”vill jag” för oss in i en ny tid. En välsignad tid.
Att vara på rätt plats i livet är verkligen något riktigt gott. Dess motsats är minst sagt dess motsatt. Man kan känna ofrid. Men att då komma rätt är så ljuvligt gott.
Modet kan svika oss. Vi kan misströsta. Känna att ”kommer det verkligen att gå?”. Men jag tror verkligen att vi kan våga våga när Gud kallar. För Guds kallelse håller. Så kanske kan Emmas berättelse ge dig mod och styrka. Du kan läsa hennes berättelse här.