Alltså – Dopparedagen – denna dag är ju rätt märklig. Varför det? Namnet syftar på Julafton. Betyder ”dagen då man doppar”. Doppar sig i sjön? vaken? doppar… Nä, brödet i spadet. Alltså , gör man det fortfarande? Är väl lika ovanligt som grisfötter på bordet. Skulle vara kul att veta om någon har dopp-i-gryta numera.
Förr var julfint fastedag fram till kvällen. Då doppade man brödet i spadet som en enkle, men högtidligt mål innan själva julfesten började. Alltså nog tror jag man kan göra en bättre förfest än att doppa bröd i skinkspad. Här har vi nog lärt oss en del tor jag.
Men dan före julafton var inte så enkel som barn. Den dagens väntan var oliiiiiiiidliiiiiiiiiiigt lång. Och längre än så faktiskt. Natten var också helt onödigt. det var svårt att somna. Och när man väl somnat genomgick huset där vi bodde än fantastik förvandling. Man missade helt den förvandlingen. Sen vaknade man nödigt tidigt. Bara för att se alla klapparna under granen som man nu måste vänta på en alldeles för lång stund som mer stavades EVIGHET.
Så jag undrade säkert vem som hade hittat på ”dagen före” liksom. Sen skulle det göras massa saker i en viss ordning innan man kunde skrida till verket. När man väl hamnat framför granen skulle Julevangeliet läsas. Ja, du vet, det var en väldans ”dagen-före-känsla även då.
Så är det ju inte nu när det gått nästan en evighet sen man var barn. Idag har både dopp-i-gryta och grisfötter fått lämna julbordet. Julklappar har fått en mer tillbakadragen roll. Så nu är både dagen före julafton och själva julafton i ett något lugnare och mer fridsamt läge.
Jag är rätt tacksam för det. Julafton kan annars vara en rätt påfrestande dag med stora förväntningar och krav. Tänk att få fira jul i ett lugnt tempo. Så blir det detta år.
Pedher´s blogg 