Får man skriva så för en helg som fylls av mycket sorg och saknad? Ja, jag tänker att det är det bästa sättet att beskriva denna helg. Det är ingen långfredagshelg utan mer av en ”good-weekend” jag beskrev den som en gång.
Det är verkligen en helg som andas ”vi ska se igen”. Det gör att när vi ställs inför att någon går bort får vi en vidare hållning. Vårt sorgearbete blir just ett ”vi ses igen”. Vi har en himmel att mötas i en gång. Bibeln säger:
13 I tron dog alla dessa utan att ha fått (se) det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. 14 De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. 15 Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. 16 Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem. Hebr 11:13-16
Gud blygs inte för att kallas vår Gud. Han äskar att kallas vår Gud när vi satt vår tro till honom. I denna tros DNA ingår himlen. Den hör till. För det är typ trons slutpunkt. Jesus banar väg för oss till den himmel vi tror finns. Han har ställt i ordning en stad.
När jag haft begravningar har det burit mig att det inte är ett avsked på det sättet. Utan att det är ett ”vis ses igen”-perspektiv. Mitt i sorgen bryter löftetsljuset in. Det är som att sorgen får tacksamhetsatmosfär omkring sig. Det gör att sorgen blir något lättare att bära. Kanske också lättare att acceptera. Även om saknaden är stor.
Vi längtar till ett bättre land. Jag stannar gärna en tid till. Men en dag vill jag till himmelen. Där finns inget av skröplighet. Ingenting av ensamhet. Ingenting av våld och inga krig. Där är frid och åter frid. Det längtar jag verkligen efter. Här på jorden har vi så mycket ofrid och krig och våld. Vi behöver systemförändring. Att livet och jorden får utgå från friden igen.
Vi fortsätter att be för Tanzania, för Ukraina och alla andra länder där det råder krig.



