Med återkommande ”jämnhet ” var jag återkommit till ordet ’eftertänksamhet’. På olika sätt har jag haft orsak att just stanna i den ’tidsrymden’ av olika orsaker.
Att begrunda och reflektera tillhör livets privilegium. Vilket jag tänker borde ligga högst upp på dagordningen i livet nu och då.
Med allt jag funderat på det finns en dimension som ingår i detta tillstånd. Och det är att helt enkelt att vara tyst. Det är i det tillståndet som man har möjlighet att oprovocerat kunna få möjligheten att tänka klart. Dels i relation till dimmiga snåriga tankelabyrinter. Att komma till en slutsats mer i klarhet när dimman skingrat sig.
Dela för att helt enkelt tänka klart. Komma till punkt liksom. Komma till en slutsats.
I sådan tillfällen är det bra att helt enkelt vara tyst. Sina egna ords försök att förklara och förtydliga för sig själv riskerar att bara stöka till det. Och då finns det en bra väg att gå i denna typ av eftertänksamhet.
Det är att vara tyst helt enkelt.
Så ibland är eftertänksamhet att vara tyst. Det kan vara en bra lärdom att göra i livet
Men det betyder inte att eftertänksamhet behöver bli en djup grop att försöka ta sig upp från. Det kan rent av vara det som gör att stegen ställa fram till nya höjder. Därför att man i tystnaden får möjlighet att lyssna in honom som är all vishets uppenbarare. Han som vars perspektiv är långt mycket bättre än vårt. Han, som kan skapa tro tillit hopp och lösningar. Vem pratar jag om? Gud själv. Han som är vår herde kan leda oss till vatten där vi får liv. Så i tystnaden föds vägen vidare. Låt inte det bygget störas genom att du pratar en massa. Vila i tystnadens eftertänksamhet. Det kommer få stor betydelse för nästa steg.
Pedher´s blogg 