Den sista tiden har jag funderat mycket om begreppet ”att gå i tro”. Vad kan det innebära och vad utmanar det oss till?
Jag tänker att som troende finns det en djupare dimension som talar om att gå in i något. Detta något kan vara svårt att greppa. Man vet egentligen inte hur det ytterst ska fungera. Men man går in i det ändå. I tro. I tro på att Gud är med. För man tror sig se att han kommer att vara med. Han kommer att bära det tillsammans med oss.
Till detta inser jag att ledarskap i församlingen ska ta ansvar men också gå före. Nu sitter jag i församlingsledningen så jag inser detta med respekt. Jag fick lära mig av en pastor en gång att församlingen når så långt som ledarskapet går. Det känns svettigt och utmanade. Men jag tror det ligger något vist i detta. Och det utmanar mig idag. Är jag en bromskloss eller går jag före och ”drar” andra med fram?
Dom här två delarna har jag ’rådbråkat’ mig själv med en tid. Om vi som kristna alltid ska ha allt klappat och klart innan vi drar igång något är jag rädd för att vi kommer missa mycket. Men var går den gräns som är att gå i tro och att vara säker på sin sak? Var är det att vara vis i dessa frågor?
Jag har uppfattat att Gud verkar ibland utmana oss att våga ta steget utan att helt vara säker på hur det ska gå. Men vi känner oss manade att våga gå. Det kan verkligen vara utmanade. Men jag tror det är en viktig del i vår tro och tillit.
Jag tror att en församling inte alltid ska ha hängslen och rem för att våga gå vidare. Vi är kända genom tiderna att vi vågar satsa där andra inte vågat. Och det har visat sig fungera.
Ibland tänker jag att vi allt för ofta avvaktar idag. Vi vågar inte på samma sätt som förr. I likvärdiga situationer där vi förr gick i tro är vi klart mer försiktiga idag.
Jag vill alls inte kasta sten i glashus. Jag inser det svåra. Men…..
O vad jag vill vara en som vågar gå i tro. Allt för att Gud ska kunna lyckas genom ett sådant trossteg.
Tänker på en textstrof
Herre, led mig dag för dag
I din vilja vill jag va’
Om det än genom lidande bär
När min vandringsfärd syns lång
Ja, jag dig beder gång på gång
Herre, led mig dit hem där du är
Nu tänker jag inte att det alltid måste vara ”lidande”. Men byt ut det mot ”att vara rådvill” eller ”osäker på om det är rätt väg”.
Om en vandringen i det vi tror oss förstå Gud kallar till är svår att våga gå så ber vi…
Herre, led mig dag för dag
Jag tror att då vågar vi gå i tro. Vågar oss in på det lite mer okända och litar på att Gud ska vara med.
Att våga gå i tro
… är en utmaning för alla. Som kristen. Som församlingsledning. Som ledarskap. Som enskild. Men det är nog en del av livet just nu. Det är rätt knepiga tider. Om vi i dom tiderna ska säkra varje steg kommer vi nog inte framåt i den takt Gud manar oss till.
Så för mig är detta rannsakande. Är jag en som går i tro eller bromsar jag Guds planer för oss? För att jag inte vågar gå? Det utmanar mig just nu. Kanske utmanar det dig också. I så fall får du och jag be en bön ihop om att Herre, led oss dag för dag. Hjälp oss att i tro våga följa din maning att gå i tro och tillit.
Pedher´s blogg 