När jag var rätt ung så brottades jag med vad Gud ville med mitt liv. Jag reflekterade omkring det i en av de gudstjänster jag var med i igår.
Jag minns hur jag sökte Gud. Speciellt vid ett tillfälle i Torpkonferensen. Jag gick fram till förbön. På den tiden hade man en plats där man kunde böja knä och be. Jag minns att jag pratade med Gud om vad han ville med mig. Då kommer en person bakom mig. La sin hand på min axel och sa:
Brottas inte du med en kallelse?
Då kände jag för första gången på riktigt att så måste det vara. Sen vid flera tillfällen därefter hände något liknande. Efter tag vara jag övertygad.
Ibland kan det vara svårt att vara säker på Guds kallelse. Är det mina egna tankar och idéer? Bara hittepå? Bara för att andra har det …. så borde väl jag…. Osv.
Bara att du funderar åt det hållet är ett tecken på att Gud drar i dig på något sätt. Att han börjar så in något i ditt liv. Jag tänker att då är det dags att börja närma sig dom tankarna med respekt.
Gud vill inget hellre än att vara tydlig med sin kallelse. Så börja sök Gud att han ska visa dig tydligt vad för tankar han har.
Fall inte i gropen som säger att det är bara pastor och missionär han kallar till. Det kan vara något helt annat också. Så lyssna in vitt och brett. Lås inte in dig i ett fack.
Jag tror att Gud i dessa dagar kallar på många. Att det är dags för fler att komma i tjänst. Vår tid behöver det. Vårt land behöver det. Så du behövs. Så min fråga är….
Kan det vara så att Gud kallar på dig?
Pedher´s blogg 