Inledning … Källa Kärnbibeln
Klagovisorna består av fem poem och är en bok som tillskrivs profeten Jeremia, som också kallas för den gråtande profeten. Boken skrevs strax efter det första templets förstörelse 586 f.Kr. och sätter ord på den djupa sorg som denna fruktansvärda katastrof förorsakade det judiska folket. Men boken undervisar oss också om Guds nåd, barmhärtighet och stora kärlek till oss. I Klagovisorna beskrivs en kollektiv sorg, men det blir också till en individuell sorg när personliga planer och drömmar slås omkull.
På hebreiska heter Klagovisorna Eicha som ungefär betyder ”ack”. Både kapitel 1, 2 och 4 inleds med detta ord och den titeln är en träffande beskrivning. Klagan är lidandets språk. Att klaga är inte att gnata eller gnälla. Det handlar inte heller om att i största allmänhet beklaga sig över något eller någon. Klagan har alltså ingenting med knot att göra. Klagan sker utifrån sorg. Den ger uttryck för inre smärta. Klagan sätter ord på våra känslor som frustration, ilska, själslig smärta och fruktan. Klagan är en förtvivlan som många gånger saknar relevanta ord men som ändå måste få komma ut. Våra mest basala känslobehov av smärta och lidande tar sig uttryck i gråt och klagan. Tårar omnämns i Klagovisorna åtskilliga gånger, se Klag 1:2, 16; 2:11, 18; 3:48, 49, 51. Att gråta är för själen vad en dusch är för kroppen. Tårar förlöser sorgen, bördan och ångesten. Sorg och smärta är något som måste få finnas och bearbetas när vi drabbas av olycka och död. Det är här klagan tillsammans med gråt har sin plats som en del i processen att ta sig igenom och bearbeta sorgen och den själsliga smärtan.
Även om det skiljer tusentals år mellan oss och tiden då Klagovisorna skrevs, är sorgen den samma och den är universell – sorgen är gemensam och tidlös. De första fyra kapitlen i Klagovisorna följer ett alfabetiskt mönster. Det visar att det finns någon form av struktur i sorgen, även om känslorna och texten spretar åt många olika håll, finns det en ordning och sorgen har olika faser. Det är intressant att när man inom psykologin på 1900-talet började formulera modeller över sorgens olika faser, kom man fram till något som funnits i Bibeln hela tiden!
Det finns olika modeller och teorier och alla människor reagerar olika, men det går ändå att se vissa mönster. I kapitel 1 finns chockfasen då de svåra känslorna uttrycks på olika sätt, ofta med förnekelse. I kapitel 2 finns reaktionsfasen då man tar in mer och mer av vad som har hänt. Här är inte ovanligt med ilska. I kapitel 3 och 4 bearbetas sorgen. Här används ibland ord som att köpslå men även depression. Kapitel 3 har intressant nog 66 verser, istället för 22 som i övriga kapitel – bearbetning tar tid, men här finns också bokens höjdpunkt som ger hopp, se Klag 3:22-27. Nyorienteringsfasen finns i kapitel 5 då man accepterar det som skett och börjar gå vidare. Detta kapitel är inte bundet av det alfabetiska mönstret utan texten blir prosa. Ett nytt kapitel kan skrivas. Såren är läkta, men ärren finns kvar och vittnar om det som hänt.
En del menar att Klagovisorna är en svårtillgänglig bok men om man vågar ta sig an den så kan den vara till stor hjälp när man själv drabbas av sorg och djup smärta. Bland judarna läser man klagovisorna varje år den 9 Av som infaller i juli/augusti i vår kalender. Det är det datum då både det första och andra templet förstördes. Just denna dag har många andra olyckor också drabbat det judiska folket genom historien. För judarna är detta en fastedag då man sörjer dessa katastrofer. Denna dag ber man också om att templet ska byggas upp på nytt.
Struktur:
Versstrukturen i hebreisk poesi består ofta av två balanserade rader med lika många ord. Ett exempel är Ps 19:2 och Ps 19:3 som båda har 4 + 4 (fyra ord i varje rad). Ett undantag till detta är klagan (hebr. qinah) som har ett qinah-mönster. Här är den andra raden ofta kortare än den första. och följer ett 3 + 2 mönster i antal ord (istället för det vanligare 3 + 3 eller 4 + 4), se Klag 3:4. På detta sätt blir texten ”avhuggen”, avslutas abrupt och dör ut. Denna makrostruktur återfinns även i hela bokens struktur, där de 3 första kapitlen är längre, följt av de två avslutande kapitlen som är kortare.
Boken är skriven som fyra alfabetiska sånger, kapitel 1-4, och en avslutande bön, kapitel 5. De första fyra kapitlen i Klagovisorna har ett alfabetiskt mönster. I en sådan s.k. akrostisk stil utgår en eller flera rader från de tjugotvå hebreiska konsonanterna i ordningsföljd. Liknande akrostiska mönster finns även i Psaltaren, se Ps 9-10; 25; 34; 37; 111; 112; 119; 145 liksom Ords 31:10-31. De hebreiska bokstäverna är mer än bara bokstäver, de är symboler och har också ett talvärde. Ofta förstärker symbolen versen och gör betydelsen tydligare. Eftersom temat på versen ofta följer bokstavens symbol förklarar det varför ämnet ibland skiftar tvärt. Svenska Kärnbibeln tar med symbolen och beskriver inom hakklammer vad den symboliserar. Det ord, eller de ord, som börjar med den aktuella bokstaven skrivs också i fetstil för att indikera att det är ett extra viktigt ord just i den versen.
Det finns även ett kiastiskt mönster där kapitel 3 står centralt. Det är tre gånger så långt och står ut som det centrala kapitlet. I första och sista kapitlet återfinns Ain och Pe i den ordningen (Klag 1:16-17; 5:18), medan i kapitel 2, 3 och 4 är ordningen omvänd (Klag 2:16-17; 3:46-51; 4:16-17). Även i subjektet finns ett kiastiskt mönster där de två första kapitlen har perspektivet Jerusalem (hon sitter ensam, se Klag 1:1). Kapitel 3 är maskulin (jag är mannen, se Klag 3:1) och de två sista är kollektiv (vi/oss).
Skrivet: Troligtvis strax efter 586 f.Kr.
Om skriftrullen i Jer 36:2 refererar till Klagovisorna kan kanske delar varit skrivna 17 år innan Jerusalems fall. Enlig judisk tradition dikterade Jeremia de första delarna av boken för sin lärjunge Baruch ben Neria i omgångar. Det sista kapitlet lades sedan till efter fallet.
Författare: Jeremia
Relaterade böcker: Jeremia
Ingen kommer till högtiderna … Högtider – hur firar vi dom? Är det för matens skull eller ser vi mer till den djupa innebörden i högtiden? Möjligen behöver våra högtider få en renässans.
Han som ger liv åt min själ … Påminner om när man är grymt hungrig eller törstig och får något till sig. Ändå motsvarar det ingenting mot det liv han, Gud, ger vår själ.
Har du några tankar om detta avsnitt?
Pedher´s blogg 