Johannes Döparen var son till Elisabeth. Hon som inte kunde få barn blev genom ett Guds under havande. Johannes drog sig undan i öknen. Han bar kläder av kamelhår. Åt gräshoppor och honung. Där i öknen växte han till i nåd och vishet. Egentligen vet vi inte så jätte mycket om honom. Men han var nog en rätt annorlunda man.
Jag har funderat kring Johannes några dagar. Det var han som fick visa på vem Jesus var. Dom var ju kusiner så dom kände till varandra som människor. Men Johannes visste mer om Jesus än andra människor. Han var inte bara en kusin. Han var Guds son också.
Hans vistelse i öknen hade gjort något med honom. Det var där han odlade sin relation med Gud. Där lärde han känna Gud.
Ibland har vi svårt att förstå ökentiderna i våra liv. Vi kan verkligen ifrågasätta dom. Varför går vi genom dom? Varför inget bättre? Men jag tänker att vi borde reflektera mer över en sådan som Johannes D. Det var i ökentiden han förberedde sig för uppdraget. Det var där han förberedda sig för den gärning som föregick mötet med Jesus vid Jordans strand.
Det kan hända så mycket i din och min ökentid.Gud behöver hjälpa oss att se det. Eller kanske mer riktigt att säga att vi skulle behöva vara mer öppna för och sökande i sådana tider. Vissa uppdrag kanske behöver en längre tid av avskildhet för att förbereda sig. Tänk om vi då skulle missa den förståelsen?
När du upplever dig som att du är satt lite åt sidan så kanske det finns en orsak till det. Inte för att människor är dumma mot dig. Utan därför att Gud vill något särskilt. Så genomgår du en ökenvandring just nu – vänd blicken till Gud och fråga vad det är han vill. Lyssna. Vila. Vänta. Eller när du upptäcker att en sådan tid kommer – Sucka inte bara, utan börja lyssna, vila och sök i stillhet. Kanske är det just då du förbereds för ett nytt uppdrag som Gud kommer att kalla dig in i. När du sen ser tillbaka kan du se det klarare.
Ps Vill du följa en resedagbok från Benin? Kolla då in en sida jag skapat för det. Hittar den under menyerna eller här.
Pedher´s blogg 