Satt och läste psalm 23 igen. En psalm jag återkommer ofta ofta till. Förundras av djupet i den. Att man kan läsa den och ständigt fylla på sitt inre ur den. David, som skrivit den, har verkligen lyckats skriva något som håller i evighet.
Vatten är kraften till liv i oss. Har vi inte vatten är det ute med oss. När David skriver om att ”Han ger liv åt min själ ” har han nyss skrivit om att herden för oss till vatten där vi finner ro. Allt hör ihop. Gröna ängar kan inte grönska utan vatten. Utan det hade inte ängen kunnat skänka vilan. Och mitt i allt detta vederkvicker han vår själ. Ger liv åt vårt inre liv och människa. Så förunderligt gott.
Vi kan känna som blomman när den inte fått det vatten den behöver. Den ropar ut ifrån sina torra blad och hängande grenar att den längtar efter vatten.
När den sen får vattnet reser den sig återigen och lyser ut sin skönhet genom sina fina blommor. En så vacker och skön bild på oss när vi torkar. När vi vissnar till ropar vårt inre efter vattnet.
Då får vi söka oss till herden som för in vattnet i våra liv igen.
Ropar ditt inre idag? Han har det livgivande vattnet. Han vill vederkvicka dig. Ge din själ nytt liv.
”Som hjorten längtar till vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud.”
Psaltaren 42:2 SFB15
Pedher´s blogg 