När jag växte upp minns jag att jag tyckte stavhopp var häftigt. Det var på den tiden man trodde att 6 meter nog inte var rimligt. Men det var en drömgräns. Tänk den som, mot förmodan, skulle kunna hoppa över 6 meter. Galet högt liksom.
Sergej Bubka kämpade och jag minns när han hoppade 6 meter 1985. Det var stort.
Igår hopade Duplantis 6:28. Sex och tjugoåtta. Och det fanns marginal. Han lär kunna hoppa klart mer än 6:28 om han bara får hålla sig fri från skador. Helt plötsligt känns det som att det finns ingen bortre gräns. Det var väl att ta i. Men vem vågar säga idag att det är omöjligt med 6:50 i stavhopp?
Att spränga gränser är inte alltid en given grej. Den som ska göra det måste tro, våga och fatta mod att det är möjligt. Och kanske är det just där som problemet är. Att tro på det. Att våga det. Och fatta mod att försöka utföra det.
Det är vår utmaning. Och den utmaningen kan vara ack så stor att övervinna. Jag skulle tro att när Duplantis gjorde sitt första världsrekord sporrade det honom ännu mer att försöka göra det ännu en gång fast högre då. Så klart.
Att våga tro det som till synes ser omöjligt ut
Jag tror att det är det som en kyrka har som utmaning. Men också företaget eller varför inte vi själva. I kyrkan kallar vi det för att ta ett steg i tro. Att en inre förvissning som Anden inger oss, gör att vi vågar sträcka ut modet lite till. Men det går inte av bara farten. Det är en utmaning som känns på djupet. Men när vi går ser vi att det håller. För att vi hittat på en egen bra idé? O nej. Det fungerar för att det i grunden är Guds idé för oss och för den tid som just nu är.
Har du svårt att se vad andra ser? Sök då att se och förstå deras insikt innan du sätter stämpeln på det som omöjligt. För hur skulle det vara att du i din oförmåga att se möjligheten skulle hindra Guds väg idag?
Våga gå på den inre maningen. Sök följa den. Om det skulle visa sig fel ber vi Gud att stoppa det. Annars kommer han välsigna dessa steg som du tar i tro
Våga spräng gränser.
Pedher´s blogg 