Får väl erkänna att ta en paus på en resa har inte förr varit min starkaste sida. Fråga min familj. Alltså, att ta sig från punkt A till B är uppdraget. Varför dra ut på tiden?
Men med åren har det hänt något. Inte med själva pausen utan mer med mig. Jag börjar uppskatta pausen under resan mer och mer.
Det finns en välsignelse i pausen som jag upptäcker mer och mer. Nu kanske inte denna paus var på den finaste rastplatsen i detta vår avlånga land. Herbeta rastplats har mer att önska. Har en klart (stor) utvecklingspotential. Men kaffet var klart godkänt. På deras mugg stod det ”Varje kopp är speciell”. Jag skulle vilja säga att …
Varje paus är speciell
Varje paus har något att tillföra. Det är inte , som man kan tro, en stund av overksamhet. Det är en aktiv vila som kommer medföra så mycket mer än ingenting. För i pausen finns det rum för reflektion. Rum för återhämtning. Rum för nytt avstamp. Rum för att något nytt ska kunna födas. Så en paus är inte en bortkastad stund. Inte en tidsrymd av bortkastad tid. Paus kanske till och med kan vara den stund som räddar allt. Som helst helt enkelt räddar läget.
Pausen förklaras som ett uppehåll. Snabbast tänkt är det mellan två händelser. Men mer eftertänkt så handlar det om att uppehålla något. Uppehålla själva livet. För livet mår inget bra utan paus ibland.
Skulle vilja påstå att pausen ger vägen vidare. För den skapar ny kraft till nästa del av resan. Pausen ger kraft för en ny säsong i livet
Pausen hoppar man allt för lätt över. Man har liksom inte tid för den. Tiden är knapp. Så tror man att man vinner på att hoppa över den. Men i själva verket så blir det en senväg istället. För man missar att pausen ger den kraft man behöver för att orka fullborda.
Så man kan lugnt säga att pausen är en välsignelse. För där hinner man ikapp på alla plan. Samtidigt vinner man ny kraft. Så ta pausen innan det är försent.
Pedher´s blogg 