Så är OS över. Jag inser att det enda som räknas är Guld. Men jag tycker det är så mycket mer. När man ser personer som tex Näslund som ”bara” tar ett brons för man inte glömma hennes kamp att överhuvud taget komma till start efter flera stora skador.
Berglund kommer ”bara” 9:a på fem-milen men gör ett kanonlopp om man ser till vad han tidigare gjort.
Jag är ju varken expert eller kan allt om varje sport. Men jag kan bli beklämd när experterna glömmer att det finns mer parametrar än bara ett guld.
Johannes Lukas satte fingret på det. Han bedömde inte sina atleter bara efter medalj. Han såg till vad själva prestationen som var gjord. Den talade högre.
Tänk så många som var glada för att överhuvud taget få tävla i OS. Det är det bästa med OS. Nationer som annars inte får möjlighet kommer till OS. Visst, dom kanske kommer tok-sist. Men vilken stolthet. Då gläds man när den som vann väntade in den sista åkaren. Respekt.
Vi behöver påminna oss om att se orsak och verkan. Att se utifrån personens förutsättningar.
Sen finns det dom som dopat sig eller fuskar på annat sätt. De borde få ställa sig sist i kön efter den som kom in sist i loppet och ta dens plats. Så att den fick njuta av att inte just komma sist.
Detta OS har visat på ryggrad – tack Oskar. Detta OS har visat på feghet att inte stå upp för regler – otack till domarna i curling. Detta OS har visat att en plats längre ner i listan kan vara som ett vunnet lopp för den.
Det jag tar med mig särskilt fr detta OS är syskonen Wranå. Deras seger kommer för alltid finnas i det positiva minnets arkiv.
Det minnet som gjorde att favoritsporten i OS – curling – fick sig en rejäl törn.
Det blir inte alltid som man tänk sig – ibland blir det till och med bättre
Pedher´s blogg 