Jag har under de senaste åren rensat rätt friskt i mina förråd. Har insett att man kan inte spara på allt. Det ska ju förr eller senare bäras vidare. Även om jag just nu känner mig rätt landad för låååååång tid.
Något som fått följa med genom åren är den lilla korgstolen, kudden med en pudel på och nallen.
Kudden vill jag minnas är sen jag var typ väldans liten. Nallen minns jag inte när jag fick. Korgstolen har alltid funnits. Jag växte ju till slut ur den. Men den fick följa med.
Det är något speciellt med saker från då man var barn. Det påminner om en tid som var rätt fri från problem. Har inga minnen om krig, mord eller något annat hemskt. Det värsta jag kan komma ihåg var när bonden rätt över gatan slakta grisar ute på sin gård.
Jag tänker att man ska inte leva i det förflutna men man kan få vara tacksam för det som varit. Och jag är tacksam för min uppväxt. Det finns mindre trevliga passager som numera ligger som en liten skugga där bakom. Det är det ljusa minnena som ligger i framkant.
Jag tror att det är så historien beskrivs för många av oss. Och det är nåd. Våra ljusa minnen lägger sig som ett gott filter över hela vår upplevelse.
De mindre goda upplevelserna får vi be Gud om nåd att få rätt förhållande till. Att de får ligga under förlåtelse. Under barmhärtighet. Under läkedom. Helt enkelt får vi lägga det förflutna i Guds händer och be om hans hjälp att hantera minnet på ett barmhärtigt sätt.
Pedher´s blogg 