Läste en artikel för någon dag sedan som menade att dom unga betalar det högsta priset under denna pandemi. Och visst, kan vara så. Deras utbildning inför livet som kommer….. och samtidigt hade jag nog varit mer orolig förr. Då vi gick en utbildning och stannade i det yrket resten av livet.
Dom äldre sägs att ha betalat ett högt pris. Visst är det så. Isolering. Och det i en mycket lång tid. Inte möta sina barn och barnbarn.
Restaurangägarna att inte förglömma. Där livsverk står på randen till konkurs. Om man inte redan fått lämna sovit mästerverk.
Alla som jobbar inom sjukvården och covid. Betänk alla låååååånga jobbpass, smittorisk, utbrändhet, familjer som inte får möta sin mamma eller pappa för dom jobbar mest. För att inte glömma den som redan är sjuk med andra sjukdomar och riskerar att bli mer sjuk.
Alla dom som jobbar mer än vanligt, som står under stor press att göra det vanliga och ännu mer. Saknas folk för att många är sjuka.
Idrottsföreningar som inte får ha publik. Eller får ställa in allt.
För att inte glömma den som redan innan var ensam, den ensamma föräldern som kämpar med att få livet att gå ihop men nu mist jobbet, den redan socialt utsatte……… så har jag inte riktat blicken ut över världen där det finns oerhört många fler exempel.
Ja , vem betalar egentligen det högsta priset under denna pandemi?
Jag tror det är en omöjlig fråga att svara på. Finns inget rätt svar. För jag menar att alla betalar ett högt pris men på olika sätt. Och det priset, hur det än ser ut, är oerhört högt för just den personen.
Risken blir att vi hamnar fel i detta. Vi ”slåss” om vem det är. På andras bekostnad. Och riskerar att uppfattas att dom andra ”överdriver sin prislapp”.
Jag tror vi behöver inse att alla betalar ett högt pris. Bara på olika sätt. Det är en grym sjukdom. Kanske kan det skapa respekt inför det vi måste göra.
Ändå tror jag att vi kan slå fast att den som fått den största prislappen, som inte ens kan rymma tillräckligt många kronor, är den som fått betala med sitt liv.
Pedher´s blogg 