Som jag skrev om för en tid sedan i min blogg ”objuden gäst på min gård” så blev jag av med min åkgräsklippare. Eftersom jag är en person som tror att det gör skillnad att polisanmäla en sådan händelse så gjorde jag det. Härom dagen kom svaret. I en lunta på 6 blad skrivna på båda sidorna fick jag det meddelandet jag förväntade mig men inte villa ha. ”Beslut: förundersökning inleds inte”.
Anmälan kom in 2014-01-01 kl 14:32. Jag ringde på nytt ca en halvtimme senare att jag hade något att komplettera med. Men se det gick inte. System var tvunget att uppdatera sig och därför tog det några timmar innan min anmälan skulle bli synlig i datasystemet. Jag var välkommen tillbaka efter 2-3 timmar.
När jag sen läser om beslutet sker det 2014-07-01 med att förundersökningen inleds inte. Orsak: Det är uppenbart att brottet inte går att utreda.
Motiveringen löd: Det finns inga spår eller andra åtgärder att vidta som kan tänkas leda till att brottet klaras upp.
Ibland kan man inte beskylla polisen för att jobba långsamt. Beslut samma dag.
Jag hade som sagt inte förväntat mig något heller. Men det som gör mig förundrad är att under samma period skedde flera liknande brott. Gräsklippare försvann längre upp på vägen. En annan blev av med sin åkgräsklippare. Diesel stals. Man behöver inte ha gått Polishögskolan för att se att det verkar finnas ett samband.
Att det under närliggande tidsrymd sker fler brott i vårt område runt Julita get inte tillräcklig motivation att leta efter möjlig lösning på fallet. För mig är det en underlig hållning. PUNKT!
Nu inser jag ju att det finns fler och grövre brott att lösa än mitt inbrott. Absolut! Det är bara så beklämmande att det finns en marknad för dessa tjuvar. Dels att det är förenat med liten risk att bli ertappad. Dels att det finns människor som är öppna för att köpa stöldgods. ”Blir det bara billigt är det okej” verkar man tänka och tycka. Istället borde man välja bort denna möjlighet till en egen vinning (på en annans bekostnad). Till sist blir det dom själva som får betala det med dyrare försäkringar (och vi andra).
En gång i tiden var jag på en plats långt upp i Norrland. (För mig väldigt långt men för dom troligen bara halvvägs tid). Där stod dörrar olåsta. Åkte man en liten bit satt nyckeln i låset och längre bort låg den under mattan. Det fanns en så underbar befrielse i detta. Man behövde inte knacka på. Det vara bara att kliva in. Undrar om dom kan göra likadant idag?
Varför kan vi inte som människor ha en gemensam hållning att man inte tar någons annans sak? Det är ju det mest naturliga.
Det är inte konstigt att somliga tar saken i egna händer. Bildar grannsamverkan. Sätter sig på pass för att fånga tjuven. Sätter upp kameror.
Hur gick det nu när förundersökningen lades ner? Eftersom jag är försäkrad i Länsförsäkringar så fick jag en skälig ersättning. Tyvärr lär det väl leda till att premien ökar hos oss alla. Men just nu var det en god känsla mitt i bedrövligheten.
Det året fick jag pröva Lizzys moped. Lizzy bodde i den lilla lägenheten ovanpå kyrkan. En liten smal trapp upp som hon kröp upp och ner i. Hon gick mycket dåligt efter att ha haft polio när hon var liten. För att hon skulle kunna ra sig till affären hade hon denna variant av moppe. 
Pedher´s blogg 