Etikett: dela

Publicerat den

Hur fort kan det sprida sig?

I tisdags blogg jag om momsen som man vill tvinga ideell second hand in i. Kl 6 släppte jag den. Kl 8:30 hade den retweetats och skickats vidare och gjorts möjlig för över 6000 människor.

När jag sen ser hur många av mina vänner på Facebook har delat samma länk inser man vilken kraft det finns i tex sociala medier. Filmer klickas på i otaliga mängder. Budskap som skrivs sprida runt hela jorden i ilfart. Inget problem när man idag kan få en skaplig översättning genom tex Google eller sin webbläsare. I alla fall så att man får en förståelse för budskapet.

I mitt ärende önskar ju jag att man ska skriva på en namninsamling. Tänk om alla som sett min blogg gör det. Vilken effekt och påtryckning. För mig som är engagerad i Erikshjälpen skulle det betyda massor. För att inte tänka på alla barn som då kan få hjälp om inte momsen läggs på.

Samtidigt är det skrämmande. Vad skriver vi i våra bloggar, Twitter och andra sociala medier? Det är som en skogsbrand. Den kan sprida sig fruktansvärt fort och ödelägga stora områden på mycket kort tid. Inte konstigt att vi har uttrycket att ”det spred sig som en löpeld”. Lika illa är det med rykten. Dom kan sprida sig fort och ödelägga för lång tid.

Vår muns tal och det skrivna ordet är många gånger synonyma i vår tid. Ända skillnaden är väl att det skrivna ordet många gånger saknar hämningarna att veta när man gått över gränsen. Att se sin motpart, den man sprider rykten om, i ögonen samtidigt man säger det brukar avvärja dom grövsta orden. Men sällan finns den självrannsakelsen i det skrivna twittret eller i Facebook-kommentaren.

Bibeln tar upp detta i Jakobs brev kapitel 3:1-12. Kanske är du som läser min blogg inte kristen och lovprisar Gud med din tunga. Men kanske ”lovprisar du något annat” som ger sig förståelsen för den texten. Läs och begrunda texten. Kommer längst ner i dagens blogginlägg.

Hur fort kan det sprida sig? Svaret på den frågan finns inte mer än att det torde kunna gå oerhört snabbt. Så länge vi använder den kraften till något bra och positivt är det okej men annars borde det väcka till eftertänksamhet.

Bibeltexten är hämtad från Folkbibeln. Jakob 3:1-12:
Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom. Vi begår alla många fel. Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man som också kan tygla hela sin kropp. När vi lägger betsel i munnen på en häst för att han skall lyda oss, styr vi också hela hans kropp. Se också på fartygen som är så stora och drivs av hårda vindar. Ändå styrs de dit rorsmannen vill med ett mycket litet roder. Så är också tungan en liten lem men kan skryta över stora ting. Tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog. En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar. Den smutsar ner hela vår kropp och sätter tillvarons hjul i brand och är själv antänd av Gehenna. Alla slags fyrfotadjur, fåglar, kräldjur och vattendjur låter sig tämjas och har blivit tämjda av människan. Men tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbild. Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan väl en källa från samma åder ge både sött och bittert vatten? Mina bröder, inte kan väl ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon? Inte heller kan en salt källa ge sött vatten. (‭Jakobs brev‬ ‭3‬:‭1-12‬ SFB98)

Publicerat den

Nätverk – för att stödja varandra

I våra liv möter vi så mycket av händelser som påverkar oss. Många av dessa händelser bär vi inom oss och bearbetar. Dom allra flesta släpper vi och går vidare. Men inte så få bär vi med oss länge. Kanske hela livet. Även om dom är liksom avslutade för länge sedan.

Händelser tillbaka i livet kan tära på oss ganska påtagligt. Vi vill ofta inte gärna berätta om dom. Dom kan gnaga ganska mycket inom oss. Jag tror att vi allt för ofta tror att vi är ensamma i det vi möter. ”Det är bara jag som har det så här”.

Om vi tänker på våra barn tex. Under hela deras uppväxt händer det saker som vi blir lite osäkra omkring. Vad gott det är då att få prata med någon som möter samma saker.
När man går igenom en arbetslöshet kan man känna sig ganska övergiven och ensam. Nu tror jag väl ingen tror att man är ensam om det men ändå. Man behöver dela kampen i att leta jobb, att inte känna sig behövd.
Att vara singel kan vara nog så kämpigt om man letar efter en partner men inte hittar någon.

Finns nog inte utrymme nog att försöka beskriva situationer i livet som vi kan gå och kämpa med. Jag tror dock i allt vi möter finns det någon mer där ute som faktiskt kämpar med samma fråga och samma situation. Ja, i alla fall likvärdigt på ett sätt som gör att man kan identifiera sig med varandra.

Jag tror vi behöver mötesplatser där vi kan mötas och dela tankar och funderingar. Ett nätverk där vi kan stödja varandra i våra olika situationer.

Det är många ”aktörer” i vårt samhälle som här kan fylla en funktion. Inte minst kyrkan. Men naturligtvis även studieförbund, landstinget, fotbollslaget mfl mfl. Ett sammanhang som öppnar sina dörrar för en öppen gemenskap där man kan dela sitt livsöde och sin livsproblematik.

Jag är rädd för att vi har så fullt fokus på det vi kallar vår huvuduppgift. För att ta ett exempel. Att vi i kyrkan fokuserar så mycket på gudstjänsten. Både ekonomiskt och med personella resurser. Det gör att vi inte har resurser, varken ekonomiskt eller med personal, att ha dessa nätverkande platser. Att fotbollen är så fokuserad på själva spelet att man inte kan skapa en harmoni utanför planen. Vilket säkert påverkar själva spelet mer än man tror.

Jag säger inte att vi skall sluta att ha gudstjänster eller spela matcher. Vad jag menar är att vi behöver både ock. Vi behöver mötesplatser där människor, som du och jag, kan upptäcka att vi inte är ensamma i våra bekymmer. Att se att vi kan stödja varandra.

Visst, det kanske inte löser alla verkliga problem just då dom händer. Då tonåringen inte går upp på morgonen. Då plånboken är tom. Då funderingarna tynger. Men det kan hjälpa att veta att det finns fler som kämpar. Att det finns en plats att få lasta av tillsammans i ett samtal.

Mitt i allt detta kan ju Facebook eller andra social medier faktiskt fylla en funktion. Både som öppet nätverkande men även i slutna intressegrupper. Visst kan inlägg vara ytliga som att vi berättar sådant som ingen egentligen är intresserad av. Men det blir ju vad vi gör det till.

Till sist är det nog vi själva som också behöver ta ett eget initiativ. Att söka sig fram till någon som man tror kämpar med samma sak. Det hindrar inte tex kyrkan att ta initiativ.

Min uppmaning till sist:
Vi alla som på något sätt är engagerade i en kyrka, vi behöver fundera på hur vi kan öppna för sådana mötesplatser! Även du som har ett fotbollslag, studieförbund, gym. Kanske vi tillsammans kunde göra något bra.