Etikett: ensamhet

Publicerat den

Din ensamhet har stränder in mot ljuset

Sitter och lyssnar på den ”nya” ”minns du sången”. Den serien heter Alla tiders sånger. Du hittar serien på TBN. Ett avsnitt har gått på SVT och fler lär visst komma där.

I det första avsnittet sjunger dom psalmen som dyker upp hos mig då och då. Ylva Eggehorn skrev texten Var inte rädd 1972. Lars Moberg satte musik till den 1974. Den bär på en barmhärtig hälsning till oss. Som mitt i oroliga tider ger oss hopp. En tidlös hälsning med uppmuntran. Det är gott att påminnas om att vår ensamhet har stränder in mot ljuset. Det är en vacker beskrivning att det mörker man kan känna i sin ensamhet har en ljus strand som strax kommer på orons vågor. I ensamheten kan man känna sig bortglömd och inte älskad. att då få höra ord som ”Han älskar dig och Han väntar dig ikväll” är gott. För det är just så det är. Han, Gud, älskar dig och väntar dig ikväll när du går och lägger dig. Han kommer finnas där med sin tröst och omsorg. Han har en frid att ge som inte kräver något i gengäld. Och du är på väg och din natt kommer att bli ljus.

Var inte rädd. Det finns en som går med dig. u kan tycka att det verkar ensamt. Men om du stillar dig en stund så upptäcker du snart att han finns där. Vi sången säger att någonstans bland orons skuggor står han, alltså mitt i det som oroar och skapar ensamhet.

Kanske kan den här texten återigen få välsigna någon, kanske dig. Jag är så tacksam att det finns sånger som bär trots sin ålder. Det handlar inte om antal år utan om att dom är födda för någon i ett tidlöst perspektiv.

Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken
Ett namn som skyddar dig nu när du går
Din ensamhet har stränder in mot ljuset
Var inte rädd, i sanden finns det spår

Han älskar dig och Han väntar dig ikväll
En kväll när du förstår Hans hemlöshet
Och hur Han längtar efter dina steg
Från evighet har Han stämt möte här

Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn
Du ser den inte nu, men färdas dit
En dag skall du bekänna högt Hans namn
Hans kärleks frid som ingenting begär

Du är på väg, en dag blir natten vit
En dag och stjärnor växer ur hans famn
Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn
Du ser den inte nu, men färdas dit

Lyssna gärna till den. Inspelad av SVT Minns Du Sången eller på TBN

Idag ber vi för riksdagsman Viktor Wärnick (M)

Publicerat den

Andas ut din ensamhet

Satt och lyssnade till Staffan Stadell för några dagar sedan. Han tog upp lite om ensamhet. Ganska aktuellt tema. Man menar att vi i Sverige är det mest ensamma folk som finns. Sant? Vet faktiskt inte. Men en sak är säkert. Det finns allt för många människor som är ensamma.

Kanske är det en av dom mest svåra känslor att hantera. Kanske också det svåraste att möta upp. Alltså att hjälpa till att bryta den ensamheten. Vi har liksom vår gemenskapsgrupper. Och det är svårt att öppna dom cirklarna. Då säger Staffan något intressant.

Jag andas ut min ensamhet och andas in att jag är din.

Tanken med detta är att jag vill hjälpa mig att inse att jag tillhör Gud och jag är så inte ensam. Jag andas ut min ensamhet och säger det när jag andas ut. När jag sen andas in säger jag under tiden att jag andas in att jag är din Gud.

Låter det konstigt? Jag det kanske är det men frågan är …. Det verkar fungera. För när man gör den övningen så förstärker andningen budskapet.

För simpelt? Möjligen. Men det hjälper oss att påminna om att Gud ser oss som sin. Vi tillhör honom. Och jag talar om för mig själv att jag inte är ensam.

Löftet är sant. Gud är med oss alla dagar. Det löftet har vi fått. Det gäller dig. Det gäller mig.

Det hindrar ju inte oss att söka upp den som är ensam. Det hindrar inte att du som är ensam att söka upp andra. Men det kan hjälpa att bära oss igenom när ensamheten blir lite för närgången.

Publicerat den

Den som aldrig varit ensam…

Den som aldrig varit ensam vet nog inte vad ensamhet är….

Tänk att man kan vara ensam i en stor samling av människor. Inte en gång jag hört någon säga : ”Nyhem (pingsts sommarkonferens) är fantastisk med mycket folk. Men man kan verkligen vara ensam bland alla dessa.” Man kan vara ensam i en folksamling. I ett äktenskap. På ett arbete. I en släkt. Ja, ensamhet är inte bara att man går i ensamhet. Utan det kan också vara ett utanförskap. Jag syftar inte på den självvalda ensamheten. Utan den som tränger sig på och skapar en känsla av övergivenhet.

Jag är övertygad om att kyrkor och föreningar, och varför inte landstinget, skulle behöva arbeta aktivt att hitta vägar ut ur ensamheten för många. En av dom viktigaste uppgifter för en omsorgspastor borde vara detta. Och då inte bara för en äldre sjuk person. Vilket också är jätteviktigt. Tro inget annat.

Men jag tror att knuten ligger i att den som aldrig varit ensam inte förstår på djupet vad det innebär. Dom flesta ledarna (som jag känner) har familj. Kanske aldrig riktigt känt sig ensam. Utan mestadels har folk omkring sig. Om jag har fel så borde det visa sig mer i hur vi leder tänker jag.

Jag har en dröm. En dröm om en kyrka som kan arbeta för detta. Att gå på kyrkkaffe ensam är inte det enklaste. Men att komma till ett sammanhang där man vet att man inte är ”ensam” att vara ensam vore enklare. Ska nog satsa på det när jag blir pensionär.

Nog för att jag tror att man kan ta egna initiativ. Se andra i samma situation och göra något praktiskt omkring det. Tycker mig höra några exempel på det. Men min undran är…. hur lätt var det? hur många orkar det?

Kanske är det ändå så att det behövs initiativ från flera håll. Från den som verkligen är ensam. Från en ledare. Från en omgivning som är beredd på att göra en insats. Från den gemenskap som just nu inte öppnar sin gemenskap för nya människor.

Publicerat den

Ensamhet – inget nytt fenomen

Ensamhet är en av följderna av pandemin covid19. Det var budskapet på agenda härom kvällen.

Med all respekt för alla som blivit isolerade i och med Corona-smittan – det är inget nytt fenomen. Det hade vi innan smittan. Vårt land är ett av dom värsta i ensamhet. Vi har så många ensamma. Så förlåt – men det är inget speciellt med det.

Jag menar att ensamheten är en svår ”nöt” att knäcka. Det hänger givetsvis mycket på den enskilde. Men jag tänker att det ligger mycket på omgivningen också.

Att öppna upp cirklarna vi byggt upp. Att umgås inte bara med andra än dom man brukar. Föreningar och kyrkor behöver skapa forum som underlättar att bryta isolering. Söka upp ensamma. Osv

Kanske kan denna pandemi skapa en grund för att vi får mindre ensamhet i vårt land. Det finns så många goda initiativ som gör att jag är hoppfull.

För den isolerade finns nu många gemenskapskanaler tex närradio och internet. Man ser varandra i trapphusen mycket mer än förr. Hjälper den som inte kan handla. Det är bara några av alla exempel.

Kanske är det inte mest exemplen som gör mig mest hoppfull. Det är mer den kreativitet som frigjorts.

Jag upptäcker hur uppfinningsrika många har blivit. Man bara löser det. Så det känns klart hoppfullt.

Förlåt – ensamhet är inget nytt fenomen som uppstått under Corona-tiden. Men den har blivit så mycket mer synbar och uppmärksammad via media. Tack och lov för det.

Jag längtar efter en tid där ensamhet är utrotad. Där varje människa känner sig sedd och älskad. Vilken värd det ska bli då…..

Publicerat den

Att känna sig ensam i en större gemenskap 

Gemenskap är ju tänkt att vara just gemenskap. Synonymer till gemenskap är samhörighet, gemensamhet, samfälldhet; förbindelse, beröring, samband; samvaro, sällskap; samfund, krets. Om man nu googlar det på sidan WWW.synonymer.se. 

Ganska intressanta ord. Här ser du ord dom samhörighet, gemensamhet, beröring, sällskap. Du hittar inte ord som tex ensamhet. 

Under två söndagar har jag mött predikningar om hur viktigt det är att vi vårdar vår gemenskap. Att alla ska vara välkomna. En sak som slog mig när jag började gå i Renströmmen var just detta att man kände sig välkommen i dörren. Sedd. Ofta någon som tog i hand. Kanske blev det, och blir det, några ord man växlade med varandra. Fantastiskt bra. Så viktigt i alla sammanhang. Jobbet, föreningen, kyrkan, bostadsområdet eller vad det nu är. När jag flyttade in i Norrköping möttes jag av den lilla flickan med bruna vackra ögon. Hon hälsade med ”Ska du flytta in där?” ”Ja svarade jag” Då kom det ”Så kul”. Så välkomnande. Jag kände mig mer nyanländ än hon. När jag kom nu till min nya bostad var det flera som kom och hälsade mig välkommen till deras gata. Förr kom man med ”flyttgröt”. (Undrar jag om det existerar numera.) Så viktigt så betydelsefullt. 

Men vad som slår mig är att efter att ha bott nu ett år i Norrköping är det direkt ingen skillnad mot andra platser jag bott på. (Har ju flyttat 18 ggr enligt min mor). Det är en ganska stor skillnad mellan att möta en välkomsthälsning och ett flöde av gemenskap över tid. 

Man kan känna sig oerhört ensam i en större gemenskap. Borde vara omöjligt men det är i högsta grad möjligt. Jag som flyttat mycket kan nog med viss rätt säga att jag sett olika sammanhang i detta hänseende. 

Tro inte nu att jag fiskar efter inbjudningar även om det vore trevligt.  Jag har fått några och även hälsat på någon. När jag blickar tillbaka så ser jag liknande mönster. Under två år kunde jag räkna inbjudningar på en hand. Visst återkom samma personer som bjöd hem. 

Jag tror detta är mycket vanligt i många sammanhang. Borde definitivt inta vara så i kyrkans värld. 

Jag vet inte hur du har det. Kanske har du tänkt likadant. Hur är det möjligt att vara ensam i en större gemenskap? Kan bara konstatera att det är möjligt. Av olika orsaker kan man vara ensam. Även en frontfigur kan vara lika ensam som den som sitter i bänken. 

Nu vet jag ju att man ska ta egna initiativ. Det är ju inte det enklaste när man just är ny. 

Kanske skulle man bara hitta en lokal. Allmänt bjuda in alla som känner sig lite ensamma och se vad som händer. Känner du som jag? Vill du dela erfarenhet av detta? Tror du att man kan ändra på det? Skriv en rad till mig då på mailen pesko@me.com. Är du Norrköpingsbo kanske vi kan göra något åt det här.  

Jag mötte för några dagar sedan samma frustration om ensamhet i storsamhet. Hur svårt det kan vara att komma ny. Det har påmint mig om hur det ser ut i verkliga livet. 

Varför har jag valt att skriva om detta känsliga ämne idag? Jag är nämligen lite (läs mycket) trött på att höra pratet om det men se så lite verkstad omkring det. Med sorg säger jag det. Med all respekt inför alla frågor hur man ska lösa det. Ber om ursäkt på än gång om jag sårat någon. Min avsikt och syfte är ju naturligtvis att vi skulle kunna ändra på detta. Att vi får mindre och mindre av ensamhet i gemenskaper. Hur kan du lösa det i din förening, din kyrka, ditt bostadsområde? För egen del klarar jag mig ganska bra. Men visst, jag erkänner att ibland kan jag känna mig ensam i denna större gemenskap. Så har det varit på alla platser jag bott på. Man kan betänka då att jag i stort sett varit en offentlig person. Hur ska det då inte vara för den som är mer anonym?  

O att vi skulle kunna utrota ensamheten i den större gemenskapen.