Skrivit om den förr men gör det igen. Du vet, när en textrad lyser fram är den svår att släppa. Jag var i Elimkyrkan igår kväll. Höstglöd heter deras konferens som återkommer varje år. En underbar kväll där det händer. Det där oförklarliga men ändå så naturliga. Himlen och Gud själv var så påtagligt där. Ljuvlig atmosfär. Då sjöng vi denna sång under Bo Järpehags ledning.
Dra mig nära Dig, låt mig aldrig gå
Jag lägger ner allt för Dig
Du säger mig ’jag är Din vän’
Du är mitt begär, Du och endast Du
Ingen har en famn som Du
där jag kan vila trygg just nu
Hjälp mig hitta fram, för mig hem igen
Du är mitt allt
Du är vad jag behöver
Du är mitt allt
Jag vill va nära Dig
Så gott att bli på mind om. Ingen har en famn som Du, där jag kan vila trygg just nu. Så är det att vara nära Gud. Som att finnas i hans famn. Trygghet. Frid. Harmoni.
Det är där vi får finnas. Vissa stunder känns det verkligen innerligt. Andra stunder mer som en vanlig trygghet bara. Andra gånger går livet helt enkelt sin gilla gång. Vi märker inte så mycket av hans omsorg. Inte för att det uteblivit. Den är där hela tiden. Men vi lägger av någon anledning inte märke till den. Vi tar ingen notis om den helt enkelt.
Men denna famn finns där. Där får du krypa upp och sätta dig. Bli ompysslad. Som att krypa upp i soffan och bli uppmuntrad med en filt och kanske en kopp te eller kaffe. Känna hur värmen omsluter både från in och utsida.
Där kan du vila tryggt just nu. Det är gott att veta.
Idag ber vi för riksdagsman: Pontus Andersson (SD)
Pedher´s blogg 