
Förr sjöng man en son i gudstjänster där någon ville döpa sig. Kanske mindre vanlig idag. Eller så har man en förnyad melodi.
Jag har beslutat att följa Jesus. Jag har beslutat att följa Jesus
Jag har beslutat att följa Jesus och aldrig mer tillbaka gå
Om andra tvekar vill jag dock följa. Om andra tvekar vill jag dock följa
Om andra tvekar vill jag dock följa och aldrig mer tillbaka gå
Jag följer korset och lämnar världen. Jag följer korset och lämnar världen
Jag följer korset och lämnar världen och ingen väg tillbaka går
En bekännelse och proklamation om sitt beslut att bli döpt och följa Jesus. Tänker att det var också ett vittnesbörd om vad man upplevt och hur det påverkat sitt liv.
Beslutet var ju tydligt. Man hade blivit frälst och ville nu följa den uppmaning Jesus gett om att bli döpt närt man omvänt sig. Det var också ett beslut att nu lämna något bakom sig för att inta något nytt. Man ville följa Jesus och lämna det värdsliga.
Det jag funderat en del på är versen nr två där man bekänner något som kan få en annan innebörd och betydelse.
Om andra tvekar vill jag dock följa
Det är en stark bekännelse. Om så alla andra runt omkring oss tvekar eller lämnar tron vill vi följa i alla fall. Tänker att det kan bli rätt tufft. Att stå ensam kan kosta på. Hur upplever du detta? Kan det oroa dig? Att bli ensam kvar i kompisgänget?
Jesus säger i Matt 28: ‘ … Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” ’ Du kommer inte att vara övergiven av Jesus. Han kommer att vara med dig alla dagarna. Han slår följe med dig i varje steg du tar. Det är så förunderligt barmhärtigt. Så om andra tvekar så har du en som går med.
Tänker också att ibland kallar han oss ut på uppdrag. Som enskild och som församling. När Gud kallar sin församling så är hans största önskan att alla följer med. Det finns ibland en tvekan i dessa beslut också. Så jag funderar på hur vi ställer oss till hans kallelse och utmaning om andra tvekar i församlingen? Jag uppfattar att det finns en utmaning i den tid vi lever i. En utmaning att följa Jesus kallelse. Jag tror att Gud kallar oss att bli fylld av hans Ande på ett nytt sätt. Jag uppfattar att Gud kallar oss in i en förnyad tjänst som församling. Där Gud kallar oss till att gå på hans uppdrag i vår samtid. I staden. I gemenskapen. Till grannen. Då blir min fråga främst till mig själv men också till dig….
Om andra tvekar vill jag följa då den kallelsen och utmaningen som Gud ger oss?
I den frågan finns ett allvar och ett djup som gör mig lågmäld. Som stämmer mig till eftertanke. Som får mig att stanna upp och fundera. Värdera. Och kanske omvärdera. För den kräver något av mig upplever jag. Hur upplever du det? Om Gud kallar din församling ut på nya uppdrag och den vid din sida tvekar – hur agerar och reagerar du då?
Kanske behöver vi stanna upp en stund i bön och låta Gud berör vårt inre omkring denna kallelse.


