I går var det för första gången

I går var det för första gången. Jag har aldrig gjort det och trodde nog att jag aldrig skulle göra det. Undrar varför jag är och har varit så tveksam inför detta. Kanske för att det förr ansågs lite hokus pokus över det hela. Kanske också för att jag uppfattat det som mindre behagligt på snudd till onödigt ont.

Men igår gav jag det en chans. Jag har haft rätt ont i ryggen några dagar. Igår gick jag till en sjukgymnast för att kolla läget. Ville ju inte ha ett diskbråck obehandlat om det nu var det.

Vederbörande sjukgymnast undersökte mig och konstaterade att diskarna var okej. ”Men jag ger dig behandling ändå” för att hjälpa mig typ menade hon väl. Och jag (min dumma nöt) säger ”kör på” utan att direkt varna mig själv.

Först blev det ultraljudsbehandling. Det har jag gjort förut. Sen tar hon fram nålarna. ”Normala eller extra små?” Frågar hon. Inte vet väl jag det. ”Du kan väl ta normala” säger jag. Så börjar hon. Akupunktur heter det visst. Sen satte hon dom i ryggen. Efter 20 minuter var det över.

Nu kanske inte en behandling kan göra under men jag tycker nog att det kändes bättre.

När jag kom hem skulle jag lägga mig på golvet efter hennes instruktioner. När jag sen skulle resa mig upp så kändes det inte något vidare ”bättre” längre. Oj oj.

Nu har jag ju redan bokat tid denna dag kl 8 igen. Tur eller helt i onödan? Funkade det eller är det bara att det behövs en, två eller flera behandlingar till?

Ja ja, det får framtiden utvisa. Nu har jag i alla fall gjort akupunktur för första gången. Om det är en merit vet jag inte, men jag har haft massa nålar instuckna i ryggen i alla fall. Och överlevt.

Första dagen på det nya jobbet

Att komma den första dagen på sitt nya jobb är både lite nervöst och förväntansfullt. Det infinner sig också mycket respekt.

Jag kan ana att det fanns en viss spänning bland alla ”att nu kommer han”. Hur ska det bli? Hur är han? Vad kommer han att ta sig för?

Hos mig fanns det en undran hur skall dom ta emot mig? Vad kommer dom att säga?

Det är säkert så att du har varit i precis samma situation som jag. Första dagen är alltid lite speciell. På något sätt är starten så viktigt. Men det finns något som är är ännu viktigare. Inte bara att genomföra utan att fullborda. Så trösten finns för den som inte tyckte om början. Den kan då bara bli bättre.

Respekten inför ett nytt uppdrag är stor. Att se och höra varje individ. Att möta var och en där just den befinner sig i. Det är mitt mål och ambition. Att lyssna och ta in. Det är en svår sak om man med det menar att man skall tillmötes gå allt och alla. För mig handlar det om att samla ihop och skapa något av allt. Det kan inte falla alla i smaken till fullo. Jag hoppas dock att man skall känna sig hemma i helheten där alla passar in. Möjligen kan någon uppfatta mig att jag inte lyssnar ibland. Men det är faktiskt så att jag lyssnar, sätter in det i ett större sammanhang. Där många andra också haft en åsikt. Utifrån det satt det samman med, i mitt fall, butikens mål. Där har det då skapats en väg framåt. Kanske det inte var helt och hållet i den tanken någon pratat med mig om. Då kan man uppfattas som om man inte lyssnat. Men vederbörandes åsikt och tanke var med i formandet. Just detta är en svår ekvation. Allt för ofta genom tiden har jag mött människor som menar att det är just deras tanke som är värd att beaktas och ingen annans. Att andra i samma grupp har en annan åsikt är av mindre betydelse.  Att man lyssnar bara när man följer deras ide och vilja. För mig är det en knepig och svår inställning. Jag tror att när man arbetar i en större gemenskap måste man vara vidare än sin egen tanke och ide. Om man då är arbetsledare så är det sin uppgift att just lyssna på alla. Inte bara den som hörs mest. Så när du kommer med en ide, förstå att fler har också idéer. Om man lägger din ide tillsammans med deras kan det bli något riktigt bra. Så tänk lite vidare.

Hur gick det då?

En betydlig skillnad i min vardag kommer att vara tiden till jobbet. Fem (5) minuter med bil. Förr tog det typ 50 minuter.
Det var många intryck. Det var till detta butiksdag. Så huvudet är fullt av tankar. Nya medarbetare. Nya kunder. Många frågor som vill ha svar. Både hos andra och mig.

Dagen började bra med smörgåstårta. En bra försäljning. Trevligt bemötande och nyfikenhet.

Det blir nog bra detta.

Men det finns lite att komma ihåg. Många ställen att tända och släcka ljuset. Massa prång att hitta saker i.

Ett möte med en volontär gav särskilt avtryck. En äldre dam som i sin ungdom ville jobba i butik men livet gav annat. Nu får hon leva ut denna butiksglädje på äldre dar efter pension genom att jobba som volontär på Erikshjälpen. Hon bara älskade detta. Sånt smittar av sig.

Min första dag på jobbet är avklarad. Nu laddar jag för dag nummer 2.

Första frukosten…..

IMG_5672.JPG

När detta skrivs har jag just ätit min första frukost i min nya bostad…..
Man skulle kunna säga att det är sen första frukosten i det nya kapitlet i mitt liv.

Nu blev det väl ingen den frukosten en hotellfrukost precis. Mitt bland flyttkartonger och röra. Med det lilla som hans införskaffas kvällen innan…..

Denna första morgon väcktes jag av att barn sprang utanför fönstret, vaktmästaren pratade högt om den tvättmaskin som han var tvungen att komma ihåg till min lya. Solen sken in genom fönstret som lite hjälpligt skylts med ett badlakan.

Lite annorlunda mot att vakna på landet av fågelsången. Men det kändes rätt okej. Blev inte alls på dåligt humör. När detta skrivs är det onsdagsmorgon. Två dagar kvar av flyttkaos. Sen en dag av lite vila inför helgens flytt av sonen. Lika bra att ligga i.

Sen är det september. Känns lite vemodigt faktiskt. Men att då starta något nytt är inspirerande i sig. Samtidigt känns det gott att ha lite kvar av det gamla med några arbetspass kvar i Örebro. Det är nog nyttigt att inte slänga sig in i något nytt för hastigt.

När väl frukosten är klar är det lika stilla som på landet. Lite sus av ventilationen bara. Det blir nog riktigt bra det här. Gårdagen gav också underbara framtidsvibbar vilket jag nog får skäl till att återkomma om. Hoppas jag.

Till sist….. Måste bara säga att jag blev så tacksam när jag upptäcker ännu en gång att man är så välsignad med vänner. Både rent fysiskt men också virtuellt. Skall bli spännande att möta nya bekantskaper. Igår kom det ett barn av annan härkomst och hälsade mig välkommen. Det kändes bra. Vi bor på samma gata. Hon troligtvis ‘mindre’ nyanländ än jag.

Hur tänkte han nu….?

Ibland skulle jag önska att jag bättre kunde förstå hur folk tänker. Inte så att jag menar att alla verkar tänka så konstigt eller dumt. Att det bara skulle vara jag som tänker rätt. Inte så.

Nej, det skulle vara så skönt ibland att förstå hur tänket gick för att kunna möta upp på ett bättre sätt. Veta hur man bäst skulle kunna hjälpa någon. Likaså förstå.

Antar att man nog skulle behöva vara profet eller ha uppenbarelsen gåva för att det skulle kunna fungera.

Ibland när man ser att något uppenbarligen inte gick bra så kan man fundera just ”Hur tänkte han nu?”

Ute i världen är det uppenbart att man inte förstår vad som händer. Hur tänker Putin i förhållande till Ukraina? Det finns ju fler stora och inflytelserika ledare som man ställer samma fundering kring.

Likaså SIDA. Hur tänkte dom när dom vill ta bort stödet till PMU? Lilla jag förstår ju inte allt. Men det känns knepigt.

Hur tänker man när man fängslar en journalist som värnar om mänskliga rättigheter?

Min fundering denna dag är följande:
Det skulle vara så skönt om vi kunde förstå tänket bakom handlingen. Då skulle man lättare kunna förstå problemet och hitta lösningen. Då skulle man kunna komma varandra lite närmare och tala samma språk. Missförstånden skulle troligen bli färre. Lösningarna så många fler. Vi skulle inte dra för snabba slutsatser som troligen bara skulle ställa till det ännu mer. Om vi bara anstränger oss lite att försöka förstå tänket bakom vore hälften vunnet. Det är värre när samtalet är låst och viljan att försöka förstå varandra inte finns. Om detta fungerade lite bättre kanske vi inte skulle ha så många konflikter över vår jord.

Vårkänslor

Så underbart det är när solen börjar värma lite. Är så tacksam att vi har fler soltimmar nu.
Det märks på nästan alla att våren är på gång. Vi liksom livar upp. Visst är det fantastiskt ?!

När man följer Facebook och instagram får man bevis på det hela tiden. Massa bilder på blommor och fåglar som hör våren till.

När denna tid kommer hör jag mig själv säga samma sak som jag varje vår säger…… ”I år skall jag verkligen ta vara på våren och njuta”. Jag är rädd för att det blir som alla andra år. Ju närmare sommaren man kommer blir det massa att göra. Helt plötsligt inser man att semestern har visst redan börjat.

Varför är det på det viset?

Det är så mycket som styr vår tid. Väldigt många ”måsten” som skall göras. Folk som pockar på vår uppmärksamhet. Saker vi tror är så viktiga att vi bara måste göra dom.

Å ena sidan är ju en god planering något bra. Då kan vi ju styra undan det som är mindre viktigt. Vi kan välja att göra det vi vill göra.
Å andra sidan är det kanske just då vi fyller vår almanacka med så mycket att vi överraskas över att sommaren hade visst redan passerat .

Som jag ser det är sommaren där jag bor på tok för kort. Men jag skulle heller inte vilja ha sommar året om….. Eller?