I 1 korintierbrevet 10:13 står det så här: ”…. när han sänder prövningar visar han också en utväg, så att ni kommer igenom den. ” I en annan översättning tyder det mer på att när denna prövning/frestelse kommer så ….”
Du och jag möter så mycket av prövningar. Vi misströstar och det är tungt. Jag tänker mig att det inte är någon skillnad för mig som tror på Gud som dig som inte tror. Troligen möter vi dock situationen på olika sätt.
Det finns ett gott löfte i denna text. Att när vi möter detta är vi inte ensamma. Vår Herre vill hjälpa oss igenom det. ”Han bereder, visar på, en väg igenom” så att vi bortom detta tunga finner en annan och bättre väg.
Det fina med tron på Gud är att när vi möter prövningar/frestelser har vi en Gud som vi kan få tillsammans med. Mitt i otryggheten, frågorna, misströstan, hopplöshetskänslor så kan vi på något outgrundligt sätt känna trygghet. Jag vill inte på något sätt påstå att frågorna blir enklare. Men på något sätt ser man ljuset skymta där borta i tunneln. På något förunderligt sätt finns det en magkänsla om att någonstans någon gång kommer lättnaden.
Där kan du och jag tala med Gud om att få hjälp igenom.
Jag kan inte förklara varför vi möter detta. Det verkar tillhöra livet. Att vi någon gång möter detta. Att då, redan innan detta händer, förstår att världen inte rasar samman. Det finns en väg igenom det vi möter. Hur utgången blir får framtiden utvisa. Det viktigaste i det vi möter att vi kan vila i att det fungerar. Om så det håller på över lång tid eller kort. Vi behöver bli påminda om det. Att det finns kraft att hämta hos den Gud som lovar att vara med oss alla dagar.
Pedher´s blogg 