När jag gick i söndagsskolan så fick man möjligheten att lägga en slant till missionen. Vi hade en fyr till det. En fyr som var en sparbössa. Varje gång man la i en slant så blinkade den. Tänk om den finns kvar. Den fanns i alla fall i kapellet i Skultorp. Där gick jag i söndagsskolan. Bodde granne med kyrkan. Så på söndagsmorgonen sprang jag dit. Hann hem med ett eventuellt minnesverskort och sen tillbaka till kapellet och gudstjänst.
Den där fyren har funnits med i minnet hela livet. Det var där jag lärde mig att ge. Visst, pengen fick jag från mamma och pappa. (Ingen egen inkomst på den tiden😉) Men det lärde mig att ge. Det lilla tillsammans med alla andras slantar gjorde nytta.
Idag skulle vi behöva damma av den fyren. Mest som en påminnelse om att det jag har fått kan hjälpa någon annan. För mitt överflöd kan rädda någon som inget har.
Då handlar det inte om mängd. Inte rikedom. Inte miljoner. För det handlar om att lägga samman det vi har. Att min slant tillsammans med din slant blir mer. Kan göra mer. Någon kan ge lite. Andra mer. Men det är summan som gör det.
Finns en lite barnkör som har denna text:
Jag behöver dig och du behöver mig
vi behöver alla varandra
Alla har nånting att komma med ibland
att räcka fram en hjälpande hand.
Vi är lika värdefulla du och jag. Herren har ju gjort oss till de vi ska va…… (sen är det något mer.. kanske vet du det)
Vi behöver helt enkelt varandra. I en värld där inte det offentliga räcker till behöver vi varandra. I värld där orättvisor i välfärd gör det omöjligt för somliga behöver vi varandra.
Så ta fram din ”fyr”. Låt den påminna dig om att du kanske kan göra något litet för någon. Kanske rent av mycket.
Pedher´s blogg 