Gemenskap är ju tänkt att vara just gemenskap. Synonymer till gemenskap är samhörighet, gemensamhet, samfälldhet; förbindelse, beröring, samband; samvaro, sällskap; samfund, krets. Om man nu googlar det på sidan WWW.synonymer.se.
Ganska intressanta ord. Här ser du ord dom samhörighet, gemensamhet, beröring, sällskap. Du hittar inte ord som tex ensamhet.
Under två söndagar har jag mött predikningar om hur viktigt det är att vi vårdar vår gemenskap. Att alla ska vara välkomna. En sak som slog mig när jag började gå i Renströmmen var just detta att man kände sig välkommen i dörren. Sedd. Ofta någon som tog i hand. Kanske blev det, och blir det, några ord man växlade med varandra. Fantastiskt bra. Så viktigt i alla sammanhang. Jobbet, föreningen, kyrkan, bostadsområdet eller vad det nu är. När jag flyttade in i Norrköping möttes jag av den lilla flickan med bruna vackra ögon. Hon hälsade med ”Ska du flytta in där?” ”Ja svarade jag” Då kom det ”Så kul”. Så välkomnande. Jag kände mig mer nyanländ än hon. När jag kom nu till min nya bostad var det flera som kom och hälsade mig välkommen till deras gata. Förr kom man med ”flyttgröt”. (Undrar jag om det existerar numera.) Så viktigt så betydelsefullt.
Men vad som slår mig är att efter att ha bott nu ett år i Norrköping är det direkt ingen skillnad mot andra platser jag bott på. (Har ju flyttat 18 ggr enligt min mor). Det är en ganska stor skillnad mellan att möta en välkomsthälsning och ett flöde av gemenskap över tid.
Man kan känna sig oerhört ensam i en större gemenskap. Borde vara omöjligt men det är i högsta grad möjligt. Jag som flyttat mycket kan nog med viss rätt säga att jag sett olika sammanhang i detta hänseende.
Tro inte nu att jag fiskar efter inbjudningar även om det vore trevligt. Jag har fått några och även hälsat på någon. När jag blickar tillbaka så ser jag liknande mönster. Under två år kunde jag räkna inbjudningar på en hand. Visst återkom samma personer som bjöd hem.
Jag tror detta är mycket vanligt i många sammanhang. Borde definitivt inta vara så i kyrkans värld.
Jag vet inte hur du har det. Kanske har du tänkt likadant. Hur är det möjligt att vara ensam i en större gemenskap? Kan bara konstatera att det är möjligt. Av olika orsaker kan man vara ensam. Även en frontfigur kan vara lika ensam som den som sitter i bänken.
Nu vet jag ju att man ska ta egna initiativ. Det är ju inte det enklaste när man just är ny.
Kanske skulle man bara hitta en lokal. Allmänt bjuda in alla som känner sig lite ensamma och se vad som händer. Känner du som jag? Vill du dela erfarenhet av detta? Tror du att man kan ändra på det? Skriv en rad till mig då på mailen pesko@me.com. Är du Norrköpingsbo kanske vi kan göra något åt det här.
Jag mötte för några dagar sedan samma frustration om ensamhet i storsamhet. Hur svårt det kan vara att komma ny. Det har påmint mig om hur det ser ut i verkliga livet.
Varför har jag valt att skriva om detta känsliga ämne idag? Jag är nämligen lite (läs mycket) trött på att höra pratet om det men se så lite verkstad omkring det. Med sorg säger jag det. Med all respekt inför alla frågor hur man ska lösa det. Ber om ursäkt på än gång om jag sårat någon. Min avsikt och syfte är ju naturligtvis att vi skulle kunna ändra på detta. Att vi får mindre och mindre av ensamhet i gemenskaper. Hur kan du lösa det i din förening, din kyrka, ditt bostadsområde? För egen del klarar jag mig ganska bra. Men visst, jag erkänner att ibland kan jag känna mig ensam i denna större gemenskap. Så har det varit på alla platser jag bott på. Man kan betänka då att jag i stort sett varit en offentlig person. Hur ska det då inte vara för den som är mer anonym?
O att vi skulle kunna utrota ensamheten i den större gemenskapen.
Pedher´s blogg 