I ljuset av framtiden från den öppna himladörren

Gång efter annan gör sig himmelens värld sig påmind.

Den pockar på vårt intresse. Som om den vill glänta på dörren på något vis.

Många är berättelserna om människor som fått en glimt av himmelens evighet. Dom har, på ett övernaturligt sätt, fått se in i denna förunderliga värld.

Samtidigt är det omvänt. Himlen gläntar på dörren för att få en skymt av vår värld.

Den vill på något sätt tala om att det är ”åt detta håll” det bär. Inte skrämmas att döden står om hörnet. Utan att visa på vad vi har att se fram emot.

Det är framtiden som den gläntande dörren berättar om.

Eva Rydberg har sjöng en sång om himlen. Göran Sparrdal har skrivit den. Hon lär ha sjungit den på Bingolotto. Aftonbladet skriver följande: ”ProgramledarenLotta Engberg läste en hälsning från Göran Sparrdal inför framträdandet:

”Det låter som himlen har hittat Eva”, löd meddelandet.”

Och kanske är det just så. Att himlen hittar oss.

Jag vill prova båda ställen, Innan jag kan tänka flytta dit

Eva sjunger att hon vill ha dubbla adresser för att testa. Liksom åka dit då och då. Som att åka till sitt sommarhus och koppla av. Och visst, det är kanske så vi tänka oss tron och himlen.

Men himlen gläntar på dörren hela tiden. För att vi alltid ska ha en försmak av den. Typ ”redan nu men ännu inte”.

I ljuset av framtiden lever vi våra liv här och nu.

Jag tänker mig att det livet blir ett gott liv att leva. Det kanske är just då vi kan stå stadigt med båda fötterna på jorden. Vi vet vart vi är på väg. Under tiden får vi vägledning under livet. Tryggt i nuet med god framtidstro.

Himlen gläntar på dörren för vår skull. För att du ska känna glädjen i den. Med det ljuset på vår väg har vi det lättare att hitta rätt i livet.

Vi behöver på det viset inte prova båda ställena. Vi behöver inte vara osäkra på det resmålet. När tron leder oss dit är det som att komma hem. Du vet, borta bra men hemma bäst. Då är vi alltid redo och kommer säga ”äntligen”.

Söndagstankar – en ton från himmelen 

Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen, ifrån Guds eget väsen den rena kärleken
Här nere till vårt öra så många missljud når, Men Gud är saligheten, säll den som det förstår. 

När anden stilla vilar, sitt fäste har i Gud, i hjärtats inre formas de rena lovsångsljud
När Gud slår an ackordet i himmel och på jord, då blir av hela mänskan en lovsång utan ord

Men för att därtill komma man måste bliva tom. Det måste bringas tystnad i hjärtats helgedom
När Herren där vill tala man måste vara still, att Han med instrumentet får göra som Han vill

När egenviljan brutits, dess röst har tystnat här, jag uti Jesu händer kan bli vad Han begär
Ty det är hemligheten, att Gud ifrån sin tron blott ur ett ödmjukt hjärta kan bringa fram en ton.

(Text: Linnea Hofgren, Kerstin Lundin 1905,1985 Music: A Olovson 1924)

Det är som att Gud vill visa på att hans ton från himmelen, hans budskap till denna jord, går genom oss.  Som att budskapet tar en sväng in i vårt inre och ut till dom som finns runt omkring oss. 

Tänk vad stort. Men det stämmer till eftertanke. Respekt. Allvar. Samtidigt en glädje och tacksamhet att han gör sig beroende av dig och mig. Det är stort.